Domen skulle ha meddelats idag.
Av någon anledning sköts det upp några dagar.
Så det är bara att vänta. Igen.
Jag har fan väntat sedan den 14 januari.
Det jag frågar mig nu när domen närmar sig är vad jag väntar på? Vad tror jag kommer att hända? Förändras?
Ingenting är svaret.
Allt kommer att vara likadant efter domen som det är nu.
Det som har hänt har hänt.
Det som är är.
Det som gick sönder går inte att laga.
Och det är en sorg.
Som jag är osäker på om jag haft tid att bearbeta.
Det kanske är lätt för en utomstående att säga att det är enkelt. Att det han gjorde var oförlåtligt och att han är en skitstövel och därmed göra det enkelt för sig.
Ingenting är så enkelt.
Jag levde med honom i många år. Jag älskade honom. Jag har fan varit med honom i hela mitt vuxna liv. Sådant kan förändras, men inte utplånas.
Han är dessutom pappa till två av mina barn. Dom älskar honom och har rätt att göra det. Dom har rätt att älska oss båda. Utan samvetskval.
Min enda önskan nu är att den jävla domen ska meddelas, och att vi båda ska kunna lämna det här, och våra tretton år ihop bakom oss. Se in i framtiden. Gå vidare. Var och en för sig, men utan bitterhet. Utan hat.
