Jag kan inte undgå att märka hur ofta ni är här.
Flera gånger om dagen. Tidigt på morgnarna och sent på kvällarna, på nätterna.
Och några gånger där emellan. ( ja jag loggar IP-nummer. och sparar dom)
Jag vill bara säga att ni kommer inte att finna det ni söker här.
Jag är ganska säker på att ni inte läser för att ni tycker att jag är en god skribent. Inte för att ni tycker att jag är rolig. Inte heller för att ni gillar musikvideosarna jag lägger ut.
Ni kommer inte att finna det ni söker här.
Det enda jag kan se är att ni matar er egen bitterhet och ert hat mot mig. Det skadar inte mig. Det gör er själva mer illa.
Släpp taget! Gå vidare.
Jag är ute ur leken. Inte längre en del av era liv. Pusta ut istället för att fortsätta stalka mig. Ni har aldrig gillat mig. Nu slipper ni ha med mig att göra.
Slösa inte er dyrbara energi på att kolla upp vad jag har för mig.
Använd den till något bättre. Som att leva och älska. Kärlek. Det är något bra. Mata den istället för att mata hatet. Det kommer att fräta sönder er till slut.
Lev och låt mig leva ifred.
Uppdatering: Om ni vill kommentera min blogg så är ni precis som alla andra välkomna att göra det här. Förklara också gärna varför. För jag förstår inte vad gjort er för ont.
Vilken otroligt märklig rubrik.
Hur menar dom att Johanna är bloggdrevets första offer? Är hon den första som slutar blogga för att hon blir hårt ifrågasatt och kritiserad? No way.
Artikeln är ju mer nyanserad än rubriken som tur är, men jag blir ändå förvånad när jag läser att Isabella aldrig blivit kontaktad av någon journalist under drevets gång.
Här skriver deeped om intervjun som gjordes med honom.
Först ut: Fantomen.
"Jag var på bloggträff igårkväll, i Jakobstad i Finland. Det var bloggare från den finlandssvenska bloggportalen Bloggen.fi, där jag numera har min blogg, som träffades.
Efter träffen, i bilen hem lyssnandes till Metallica för att blåsa ut all jazz ur skallen, funderade jag på hur bloggandet, och internet i allmänhet, kan sammanföra människor på olika sätt. Jag kom speciellt att tänka på Mymlan, som äger den här bloggen. Sen när jag kollade hennes blogg i morse låg det ett erbjudande där om att gästblogga, och jag visste direkt vad jag skulle skriva.
Mymlan är min äldsta cybervän (inte till åren äldst, men den första). Mymlan och jag har aldrig träffats i verkligheten, och inte har vi haft speciellt mycket kontakt via mejl heller, ändå känns det som att jag känner henne. Vi lärde känna varandra genom att vi hamnade i en vild debatt om otrohet på en debattsida en gång i tiderna. Det var jag som gjorde bort mig ordentligt den gången. Efter det märkte vi att vi hade en väldigt lika syn på många saker som debatterades. Vi är till och med födda på samma dag :)
Anyway, jag har följt Mymlans blogg sen hon började blogga. Det var på den tiden när bloggandet ännu låg i sin vagga. Jag kan ärligt säga att jag lärt mig mycket av att ta del av Mymlans tankar och funderingar på bloggen. Hon är en av de klokaste och mest klarsynta människorna jag känner.
Nu börjar det här låta som att jag skriver för att smöra in mig med Mymlan, vilket inte alls är meningen. Känner jag henne rätt kommer man inte långt med sånt hos henne :) Dit jag vill komma är att internet o. bloggandet är oftast en väldigt positiv sak. Många förstår inte att jag sätter så mycket tid på att sitta framför datorn och följa med bloggar och skriva själv. Många ser det som asocialt, bortkastad tid. Jag tycker tvärt om att det är väldigt socialt, fast inte på ett traditionellt sätt socialt. Jag skulle vara en mycket fattigare människa utan mina timmar framför datorn.
Fantomen"
