Jag har fått ett spännande brev från soc.

Mina stalkers har varit där och uttalat sina bekymmer över hur mina barn har det.

Jag är också bekymrad över hur mina barn har det. Av helt andra skäl kan jag säga.

Och jag tycker att man åtminstone bör hålla sig till sanningen när man gör en så allvarlig sak som att gå till soc och anklaga någon för att inte vara bra för sina barn.

Jag blir vansinnigt förbannad över anklagelsen att jag skulle förhindra mina barns far att umgås med dem.

Fakta i fallet: Barnens far valde för ett år sedan att flytta till en stad ungefär 40 mil bort. Därefter inträffar händelsen som häromveckan gjorde att Tingsrätten fällde honom för misshandel mot mig och ett av barnen. Trots den märkliga situationen var det jag som tog initiativ till att de skulle få träffas första gången efter händelsen. Jag tog också initiativ till att skriva ett avtal hos Familjerätten. Ett avtal som pappan muntligen var överens om men som han sedan vägrade skriva på. Ett avtal som dessutom med tanke på omständigheterna var väldigt generöst och gav honom i princip obegränsad rätt till umgänge med barnen. I samma veva stryper han plötsligt underhållet för barnen och betalar bara en bråkdel av vad han juridiskt är skyldig till och vad vi varit överens om i princip sedan vi skilde oss 1999.

Men eftersom han själv sagt i Tingsrätten att "det juridiska inte är det bästa för hans barn" så är det kanske inte så förvånande.

Den ende personen som förhindrar barnens umgänge med sin pappa är som jag ser det pappan själv, först genom att flytta, sedan genom att inte följa enkla ganska vedertagna principer om en viss framförhållning och planering, för barnens skull. Barnen ska inte behöva ta ställning och fatta beslut, utan få klara besked av vuxna som är överens och inte pratar skit om varandra. Det är formulär 1A i hur vuxna bör uppträda efter en separation.

Att sedan dessa stalkers som är så oroliga för mina barn ringer barnen och försöker vända dem mot mig, och att de får direkta frågor om vems sida de står på, mammas eller pappas, det säger mer om hur mycket de bryr sig om mina barn än om hur jag är som mamma.

Sedan är det nästan skrattretande att några av anklagelserna i brevet från soc är helt ryckta ur luften och inte underbyggda med några som helst exempel eller fakta. Att jag "inte är trovärdig" motiveras inte på något sätt, att jag skulle ha "ljugit dem rakt upp i ansiktet" förklaras inte heller närmare och jag blir väldigt nyfiken på vad jag skulle sagt då. Att jag "använder barnen som slagträ" är nog den märkligaste anklagelsen, då jag inte vill slåss eller bråka och inte anser mig ha någon som helst anledning att slå mot någon, det enda jag vill är att vara ifred och ges möjlighet att leva ett normalt liv tillsammans med mina barn. Något exempel på hur jag skulle använda dem som slagträ finns inte heller nämnt i anmälan, vilket är intressant.

(att däremot be barnen framföra hotfulla hälsningar till mig kan anses vara att använda barnen som slagträ. men det var ju en av stalkrarna som gjorde det...)

De anklagar mig dessutom för att en gång för många år sedan ha skrivit i en "nätcommunity" om dem på ett kränkande sätt. För det första var det inte i en community utan i ett debattforum, och de pekades inte ut. För det andra känner jag att det litegrann bekräftar min misstanke om att allt detta stalkande inte handlar om att de månar om mina barn, utan att de för någon slags personlig vendetta mot mig. Vad jag skrev om dem där och då har inte ett skit med mina barns mående att göra och är därför en fullständigt irrelevant uppgift att lämna till soc. (dessutom hör det till det förflutna, som jag inte har någon som helst lust att älta vidare. för barnens skull gör alla bäst i att se framåt istället för bakåt )

Om de sedan tror att meddelanden på min svarare av typen "jag kommer att stalka dig så länge jag lever" hjälper mig att vara en bättre mamma, då är de fanimig verkligen ute och cyklar...

Uppdatering: En sak är vi i varje fall överens om, jag och mina stalkers. Mitt förhållande till barnens pappa var stundvis destruktivt på ett sätt som inte gynnade våra barn. Just därför har jag lämnat, eller försöker lämna det bakom mig. Men det är liiite svårt när det finns folk som envisas med att dra upp det och påminna mig hela jävla tiden.