« once | Hem | det är det jag allti... »
about:
16 september kl. 15:57

Varje gång jag skriver att jag inte har nån inspiration och inte kommer att blogga på ett tag så är det som om något lossnar och plötsligt ramlar det fram en massa inlägg.

Nu är det stopp igen.

Jag har så mycket att berätta.

Så många frågor att ställa.

Tankar som vill ut.

Men jag är hämmad i mitt bloggande. Sådant som inkluderar andra människor, som inte vill bli berättade om. Sådant som inte handlar om andra människor utan om mig, men som andra människor läser och jag vill inte dela med mig till dom.

Mitt liv är just nu ett stort kaos. Det händer så mycket. Bollar rullar åt alla håll och jag kan inte göra så mycket mer än att titta på, vänta, se hur stora dom blir, var de stannar.

Jag har tänkt att jag ska skriva om hat. Jag har för första gången i mitt liv upplevt hat på så nära håll att jag fått svårt att andas. Jag har tänkt att jag ska skriva om kärlek. Som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är eller hur man känner igen det.

Ge mig tid. Låt mig vända på bitarna.

 

Postat i: personligt | Permalink  | Kommentarer [5]  
 
Kommentarer:

Du får all tid i världen :-)

Skrivet av Lärarinnan den 16 september, 2007 kl. 16:35 #

Lärarinnan tog orden ur min mun. Vi väntar. Ta din tid.

Skrivet av Moböjs den 16 september, 2007 kl. 16:40 #

Ja ge dig tid, och ge allt det där tid.

Skrivet av lalandakid den 16 september, 2007 kl. 16:58 #

Vänd på. Vi är här när du vänt färdigt.

Skrivet av Lotta den 16 september, 2007 kl. 18:43 #

Å det är svårt det här. Jag vet... Hämmad är ordet, och det tar tid att vända och vrida på saker i huvudet, se om man kan komma fram till ett sätt att skriva om det utan att lämna ut någon... Tankar som vill ut tenderar att trycka på så pass hårt att de tar sig ut för egen kraft om man kämpat emot. Du reder ut det. Låt det ta tid.

Skrivet av mona den 17 september, 2007 kl. 11:36 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg