« leggings | Hem | lever du med en... »
Aldrig nöjd
26 april kl. 11:54

Anna skriver om komplextiden. (bra ord)

Fast jag har komplex året runt.

Tänkte på det, inte minst med anledning av Karins kommentarer till mitt inlägg nedanför. Varför är man aldrig nöjd?

Jag har breda vader. Hatar det. Vill ha slanka långa ben. De som inte har breda vader vill uppenbarligen gärna ha det?

Jag har spikrakt hår. Är grön av avund på alla som har allt från minsta självfall till krull. Och alla jag känner som har lockligt hår önskar sig rakt.

Jag hade när jag var yngre väldigt stora bröst. De är mer lagom nu. Men - jag önskade mig små. Drömmer fortfarande om A eller B-kupor. Och de jag känner som har små snygga bröst vill oftast ha större.

Jag har stora tänder. Vill ha mindre. Jag får ofta höra att jag har snygga tänder, märkligt nog.

Överhuvudtaget - varför är det så jävla svårt att vara nöjd med det man har istället för att tråna efter allt man saknar?

Det finns alltid nån annan som är avundsjuk på en för just det där man inte själv gillar.

(jo jag har saker som jag är nöjd med också, men det var inte dem det här inlägget handlade om...)

 

Postat i: yta | Permalink  | Kommentarer [7]  
 
Kommentarer:

Fast är det inte skillnad att ha komplex och att "inte vara nöjd"? Jag har massor av saker jag inte är nöjd med men inget jag direkt har kompelx för. Hade inte ens komplek för mina aa-kupor som blev en B+ efter en op utan mer att jag inte var nöjd med hur kläderna satt... men inte så jag grubblar ihjäl mig över hur jag ser ut.

Skrivet av maria65a den 26 april, 2007 kl. 17:16 #

Ja herregud. Osäkerhet och brist på pondus och skit gör väl att man tänker väldigt mycket på hur andra uppfattar en. Det kanske inte alls är så i ditt fall, mymlan, men för mig är det definitivt där skon klämmer. Jag är överdrivet medveten om mig själv och min kropp och den där medvetenheten ökar när jag känner mig otrygg. Att bli lite äldre hjälper förstås, man slappnar av lite, är förhoppningsvis lite klokare, men jag har nog fortfarande en rätt skev självbild (och fortfarande ett jävligt stort ego). Dessutom har jag alltid haft problem med att gilla och acceptera mig själv rent allmänt, jobbar med det ständigt (ännu ett tecken på stor självupptagenhet). Urk. Och min kropp. Hatar killar med rejäla hakor och raka små näsor och kroppsdelar som verkar vara gjorda för varandra och inte hoprafsade på nåt jävla överskottslager. Som George Clooney (nu vet ni var den hangupen kommer ifrån - jag vill se ut som Clooney). Jag är förmodligen inte hälften så asymetrisk och konstig som jag tror, men jag är äckligt fokuserad på mig själv (jag blir så trött). Och gissningsvis är de flesta människor lite grann som jag (vill jag gärna tro iaf). Aldrig riktigt nöjda och trygga med sig själva. Och de som verkligen känner sig trygga med sig själva, utan att på något sätt vara självbelåtna och dryga, de är jag uppriktigt avundsjuk på. Och helt bortsett från allt detta så behöver jag verkligen börja springa igen. (Och visst har jag saker jag är nöjd med.)

Skrivet av badankan den 26 april, 2007 kl. 20:42 #

maria - jag har komplex, såtillvida att jag tänker på det och exempevis inte gillar att visa mig naken, klä om i offentliga omklädningsrum etc... Jag föredrar ju till och med att ha kläder på när jag har sex, för att ingen ska se hur jag egentligen ser ut...

Skrivet av mymlan den 26 april, 2007 kl. 21:19 #

badankan - för mig tror det hänger kvar sen barndomen. Jag hade en snygg syster. En sån riktigt snygg. Skolans Lucia. Jag hade kort tovigt hår, dålig hållning och var lönnfet. En nolla på idrott och ingen som frågade chans. Sånt sitter kvar länge. Och visst är jag självfixerad, när det gäller utseende. Fåfäng utav bara fan. Ändå är det intressant, för jag dömer inte andra en tiondel så hårt som jag dömer mig själv. Bryr mig knappt. Lägger inte märke till om folk lagt på sig eller gått ner i vikt, om de klippt sig eller färgat håret, helt enkelt för att jag inte bryr mig så mycket om sånt. Jag tittar hellre in i folks ögon än i deras magrtrakt.

Skrivet av mymlan den 26 april, 2007 kl. 21:24 #

Men glöm inte att du är blind. Visst har det med miljö och uppväxt att göra. Jag var också lite ufo. Och min allmänna osäkerhet (och misstro gentemot andra) bottnar, tror jag, till stor del i att min situation var lite speciell. Jag var bokstavligt talat inte som de andra barnen. Eller rättare sagt, jag var som de andra barnen, men min pappa var inte som de andra papporna riktigt.

Skrivet av badankan den 26 april, 2007 kl. 23:51 #

Rättelse. Jag var inte LITE ufo. Jag var ufo.

Skrivet av badankan den 26 april, 2007 kl. 23:53 #

Tack gode Gud för att vi är så olika. Denna enorma mångfald gör att vi alla upplevs som vackra:Av de som älskar oss! När man vid 60 kollar lite hur utsendefixerade en del unga tjejer verkar vara så undrar man i sitt stilla sinne hur de kommer att känna sig när de åldras? Det måste vi ju alla och själv kutar jag fortfarande näck hemma i min trädgård runt min pool. Jag tror att barnbarnen (o vill ni umgås tätt med dem sommartid rekommenderas en uppvärmd pool) mår bra av att se mina runda former o lite rynkor här o där!Så att de inte tror att alla kvinnor ser ut som modeller under kläderna!! Fast det är lite med mig som med BADANKA: Jag har aldrig haft så mycket självförtroende som ung för min uppväxt var inte som andras. Men det var nog den i mina ögon "usla duktigheten" jag hängde upp mig på o inte mitt yttre.

Skrivet av Sunny den 27 april, 2007 kl. 21:57 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg