« sova eller städa? | Hem | rensa slänga kasta »
att älskas
23 juni kl. 13:46

Läste i Angelins blogg, och blev inspirerad.

Kort blir det.

Att hitta någon, som vill ha en, det är inte så svårt.

Att hitta någon, som inte bara ser till det yttre, utan till det inre, är lite svårare.

Att hitta någon, som ser allt det fula man har i sig, men vill älska en ändå, eller kanske på grund av det, är dödssvårt.

Utifrån det är det för mig alldeles ofantligt obegripligt att så många ändå hittar kärleken, och att många verkar göra det om och om igen...

Kärleken är ett mirakel.

 

Jo förresten - ha en bra midsommar...   

 

 

 

Postat i: trams | Permalink  | Kommentarer [9]  
 
Kommentarer:

Ja visst är det så. Jag hade tur att hitta en som ser mitt inre. Otroligt egentligen men tacksam är jag! :-)

Skrivet av Vargis den 23 juni, 2006 kl. 16:23 #

Annat är det för oss som tillhör klientelet "oförskämt snygga men dumma i huvudet"... Vi får nöja oss med olika partners som bara vill ha oss för våra kroppar... Life is a bitch... ;)

Skrivet av WB den 24 juni, 2006 kl. 11:36 #

Å vad jag skulle skriva... innan jag kom av mig pga min egen förtjusning åt min humor... var att - "klart jag läst Angelins blogg" och att jag åxå tyckte inlägget var väldigt fint... :) Å - glad midsommar på er alla!

Skrivet av WB den 24 juni, 2006 kl. 11:42 #

Ja visst är kärleken ett mirakel ... Dessa rader ... "Att hitta någon, som ser allt det fula man har i sig, men vill älska en ändå, eller kanske på grund av det, är dödssvårt." Gillade jag ... *ler* Fast jag vill ändra fula till "fula", för det du, man själv tycker är fult. Kanske inte är det för någon annan. Eller i varjefall inte lika fult, typ tror jag eller hoppas.

Skrivet av Angelin den 26 juni, 2006 kl. 01:56 #

Glömde ... Din kommentar hos mig, i nämnda inlägg. Uppskattade jag mycket ... =o) Kram på dig ...

Skrivet av Angelin den 26 juni, 2006 kl. 01:57 #

Det är helt otroligt märkligt att människor vågar. Egentligen. Vad är att gå på lina över farliga höjder mot att släppa någon nära? Så här tänkte jag inte förr. Eller, jo, fast på ett annat sätt. Jag var både kaxigare och räddare då. Nu ser jag hur farligt det är, men vill ändå våga. Men känner mig inte kaxig i det. Gryningssvammel i dina bloggkommentarer. Eller vågar människor? Lägger de sig på en lagomnivå och lever bredvid varandra med sina inren paketerade och rätt så gömda? Hur vanligt är det? Det passar nog många rätt bra. Dessutom blir det inte så farligt då. Men hur intressant? Nu ska jag sluta svamla och sova i stället. Jag har skrivit om det där för länge sedan. Men det lägger jag i mitt bloggbo i stället.

Skrivet av Lysa den 26 juni, 2006 kl. 03:08 #

Lysa - jo jag vet du har skrivit om det... Det kanske är som du säger. För mig är det otänkbart... att inte ge allt. Och jag förväntar mig samma tillbaks. Annars lever jag hellre ensam...

Skrivet av mymlan den 26 juni, 2006 kl. 11:21 #

Angelin - alla har vi väl något fult i oss? Det tror jag. Alla har svarta sidor, men förtjänar att älskas ändå.

Skrivet av mymlan den 26 juni, 2006 kl. 11:22 #

Jo det är rätt mymlan ... Vad jag menade var att det vi ser i oss själva, känner som fult. Kanske inte är lika fult i nån annans ögon. Oftast är det vi själva som dömer oss hårdast. Och ordet fult, blir fel i mig på nåt vis. Jag har svårt att se att en människa kan vara ful. Men det kanske bara är ordet jag hakar upp mig på. Men helt klart har vi alla sidor inom oss, som kan vara svårare för både oss själva och andra att älska. Även om vi förtjänar det ... =o)

Skrivet av Angelin den 26 juni, 2006 kl. 14:29 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg