« ett inlägg... | Hem | Jag minns. Minns du? »
döden som befriare
12 juli kl. 11:17

Det är snart två år sedan pappa dog.

Och ju längre tiden går desto mer gillar jag honom.

Den del av honom som jag aldrig lärde känna.

Satt igår och kollade på gamla bilder. Pappa som barn. Lille E är så lik honom, nästan läskigt.

Kanske är det därför jag börjar känna sympati för pappa. För att på den där bilden där han sitter med klossarna och ler ser det ut som om det är E som tittar på mig.

 

Postat i: pappa | Permalink  | Kommentarer [2]  
 
Kommentarer:

"Och han själv har det säkert bäst där han är nu" ...så gick min tanke när jag läste!

Skrivet av Lärarinnan den 12 juli, 2007 kl. 12:17 #

Vad lustigt. Jag gjorde ungefär samma sak i går. I natt.

Skrivet av Kapten Zebra den 12 juli, 2007 kl. 12:33 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg