« sektbarn | Hem | röd t-shirt »
Domen.
26 september kl. 22:20

Domen skulle ha meddelats idag.

Av någon anledning sköts det upp några dagar.

Så det är bara att vänta. Igen.

Jag har fan väntat sedan den 14 januari.

Det jag frågar mig nu när domen närmar sig är vad jag väntar på? Vad tror jag kommer att hända? Förändras?

Ingenting är svaret.

Allt kommer att vara likadant efter domen som det är nu.

Det som har hänt har hänt.

Det som är är.

Det som gick sönder går inte att laga.

Och det är en sorg.

Som jag är osäker på om jag haft tid att bearbeta.

Det kanske är lätt för en utomstående att säga att det är enkelt. Att det han gjorde var oförlåtligt och att han är en skitstövel och därmed göra det enkelt för sig.

Ingenting är så enkelt.

Jag levde med honom i många år. Jag älskade honom. Jag har fan varit med honom i hela mitt vuxna liv. Sådant kan förändras, men inte utplånas.

Han är dessutom pappa till två av mina barn. Dom älskar honom och har rätt att göra det. Dom har rätt att älska oss båda. Utan samvetskval.

Min enda önskan nu är att den jävla domen ska meddelas, och att vi båda ska kunna lämna det här, och våra tretton år ihop bakom oss. Se in i framtiden. Gå vidare. Var och en för sig, men utan bitterhet. Utan hat.

 

Postat i: personligt | Permalink  | Kommentarer [5]  
 
Kommentarer:

Det är en väldigt klok önskan! Någonstans tror jag - fast jag kan ha fel - att en rättegång ändå är viktig för ett brottsoffer. Det är någonting det där med att få berätta sin historia. Att bli lyssnad på. Att inför gärningsmannen förklara hur påverkad man blivit av det som hänt, och hur det fortsatt att påverka... Jag tror det är väldigt viktigt i den helande processen. Sedan får man ju inte glömma att domen samtidigt är ett konkret avslut (om ingen överklagar). Ibland behöver man konkreta "bevis" för att kunna släppa och gå vidare. Sedan är domar, och skadestånd och allt sånt där egentligen inte ett dugg viktigt. Det förändrar nog inte så mycket i själva känslan... Jag hoppas dock att domstolen inte glömmer bort att dina barn är brottsoffer i det här de med. Sedan något/några år tillbaka har de rätt till skadestånd de med, när det handlar om våld inom familjen. Barnet behöver alltså inte vara fysiskt drabbat, utan det räcker med att h*n fanns i samma bostad när det skedde.... Behöver du info om vad som händer när dom fallit, och hur man går tillväga för att få skadestånd odyl, så hör av dig. Vi går precis igenom det där just nu.

Skrivet av Mia den 27 september, 2007 kl. 00:34 #

Om du väntat sedan 14 januari så är det (enligt svenskt rättsväsende) ändå rätt snabbt mascherat. Yngste sonen rånades 11 juli... 2006. Han var nyss fyllda 14 år då... Rättegången kom först nu... den 30 augusti 2007, och domen föll först nästan 3 veckor senare. ...och så säger de att ungdomsbrott ska prioriteras och inte dra ut på tiden... *suck* Det har varit 14 långa, tuffa och jobbiga månader....

Skrivet av Mia den 27 september, 2007 kl. 00:41 #

Jo Mia jag känner till den ersättning man kan söka från brottsoffermyndigheten till barn som bevittnat våld i hemmet.

Skrivet av mymlan den 27 september, 2007 kl. 10:32 #

I första hand ska självklart ett skadestånd ställas till förövaren, genom en polisanmälan om kränkning.

Skrivet av Mia den 27 september, 2007 kl. 11:12 #

Vad jobbigt att hänga i limbo sådär och gå och vänta. Man behöver ett avslut, sätta punkt för att sedan kunna försöka gå vidare. Börja vandra uppför backen igen för att komma ur sin svacka (eller den veritabla gyttjegropen som det varit för min egen del). Kram

Skrivet av Ankan den 29 september, 2007 kl. 19:54 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg