En förlåtelse faller platt om den man försöker förlåta inte anser att h*n gjort något ö h t. Då finns ju liksom inget att förlåta - utan bara din egen magkänsla...
Den personen ber ju per automatik därför inte heller om ursäkt - och då blir det ännu rörigare bland känslorna, och en ev. "förlåtelse" riskerar att bli något som inte bottnar, utan att oförätten ligger kvar och gnager och ältas.
Kanske är det svårast att förlåta sig själv - samtidigt så är det ju absolut lättast efter som det inte är någon annan inblandad...
"Bara" att kavla upp ärmarna och börja ställa till rätta.
Så fundera: är det verkligen så "svårt" att förlåta sig själv - eller är det mer en kliché som folk gillar att slänga ur sig?
Mia - Att förlåta är inte att få någon annan att erkänna sitt fel. Att förlåta är att känna i sig själv att man har förlåtit, att man inte är arg längre, att man kan släppa och gå vidare.
Alltså - förlåtelse faller inte alls platt bara för att personen inte erkänner sitt fel. Däremot kan det vara ett större steg att förlåta om man inte också får upprättelse.
Skrivet av
mymlan
den 28 augusti, 2007 kl. 21:54
#
Jo - jag är helt med på att man bara kan bestämma sig själv för att förlåta någon och sedan gå vidare, utan att ö h t diskutera saken med motparten... Men var det verkligen det du var ute efter?
Jag utgick nämligen från din första mening "inte få förlåtelse när man ber om det"... och trodde att du syftade på en förlåtelse genom kommunikation/dialog mellan två (eller flera) människor.
Sedan kopplade jag vidare till detta med "att förlåta sig själv" - vilket jag oftast tycker folk slänger ur sig rätt patetiskt... "jag kommer aaaldrig förlåta mig själv".
För mig är kommunikationen viktig i processen kring förlåtelse.... eftersom jag tror att man annars lätt lurar sig själv - och sedan poppar det undermedvetna upp ur den "personliga ryggsäcken" vid ett helt annat tillfälle, och kanske med helt andra människor...
Att förlåta sig själv är nåt svårt och stort. Det kräver ju att man främst är ärlig mot sig själv, vågar se sig själv i spegeln och erkänner för sig själv att man varit fel ute.
Och att i det läget istället för att sjunka ihop i en liten pöl, alternativt förtränga och låtsas som inget, kunna förlåta sig själv. Vara snäll mot sig själv. Inse att man är en människa och att människor gör fel, men att man är älskvärd ändå.
Skrivet av
mymlan
den 29 augusti, 2007 kl. 07:14
#
Jag håller med om att inte kunna förlåta är tärande, även om vissa saker är oförlåtliga.
Även om allt går att förklara och mycket går att förstå så är det inte allt man kan förlåta.
Att förlåta sig själv tycker jag inte alls är ett patetiskt uttalande (som mia sa här) utan snarare något absolut nödvändigt för att må bra!
Tänk själv hur ofta vi människor mår dåligt och har dåligt samvete över saker vi gör/inte gör, och inte minst över våra barn. Ett dåligt samvete som ofta är större än det som behövs.
Då är det väldigt bra om man kan förlåta sig själv, till exempel för att man vill njuta av livet lite,
och inte bara härda ut, slita, jobba och stå ut med allt skit som livet har att bjuda på.
Jag tycker att det är svårast att förlåta sig själv, eftersom jag har störst krav på mig själv också.
Allt som är utanför mig själv är lättare att hantera, och även förlåta.
Till och med det som jag inte kan förlåta hos andra har jag svårt att acceptera hos mig själv.
Alltså jag har svårt att förlåta mig själv för att jag inte kan förlåta allt.
Visst tär det som är svårt.
För själen får inte riktig vila så länge man har en inåtväxt varböld (i form av oförlåtna saker gentemot andra eller sig själv).
Skrivet av
lalandakid
den 29 augusti, 2007 kl. 09:57
#
Lalanda: Det beror kanske på vad man syftar till när man pratar om att förlåta sig själv...
För min del handlade om det här som vissa slänger ur sig lite hipp som happ:
"jag kommer aldrig förlåta mig själv...för att jag åt den där kakan/köpte den där superdyra jumpern/nobbade den där ursnygga killen osv...
Sådanna uttalanden tycker i allafall jag är rätt fåniga.
Jahaaa, var det DET som åsyftades i inlägget?
Sånt trams.
Jag trodde det handlade om lite allvarligare saker, men jag kanske tolkade fel...
Skrivet av
lalandakid
den 30 augusti, 2007 kl. 09:45
#
Lalanda - du tolkade alldeles rätt...
Skrivet av
mymlan
den 30 augusti, 2007 kl. 10:16
#
Jag trodde länge att det var viktigt för mig att kunna förlåta (både mig själv och andra). Så att jag kunde gå vidare i livet utan att begränsa mig själv genom hangups i det förgångna (lite kortfattat uttryckt - men jag hoppas ni förstår vad jag menar).
Fast nu har jag alltmer förstått att vissa saker kan jag inte förlåta utan att ljuga. Däremot behöver jag kunna försonas med de saker jag inte kan förlåta. För att kunna sätta punkt, släppa och på så sätt slippa.
Jag har råkat ut för saker jag inte kan förlåta... Jag vill glömma & gå vidare, men det går bara inte. Jag förlåter helt enkelt inte.
Har funderat så mycket på att förlåta... Pratas ju så mycket om det i USA... Typ talkshows & sånt. Oprah...
Jag fattar inte ens vad dom pratar om. Förstår inte deras känsla... Känner inte igen mig. Att man förlåter fast man fortf. inte förlåter personen... typ. Eller nåt. Att man förlåter sig själv typ... När det är nån annan som sårat.
Äh, jag fattar bara inte. Om det bara kunde klicka så jag också kan förlåta.
Att förlåta sig själv då... Det fattar jag inte heller... Alltså när man ska det. Jag har som aldrig upplevt något där jag behöver förlåta mig själv. Jag hatar/ogillar inte mig själv för nåt jag gjort alltså. Därför jag har svårt att fatta vad andra pratar om tror jag, när det gäller förlåtelse då.
Sedan har jag inga barn heller. Kanske det är massor av saker som man känner att man skulle vilja förlåta sig själv för då. Senare liksom...
Jag tror inte jag vet vad "förlåta" betyder ens. Så konstigt för det är ju ett helt vanligt ord som jag använder ofta. Om någon gör nåt elakt mot mig... jag drabbas... Om det då går ett tag så avtar känslan av att jag är ledsen för det som hänt... Då kan jag förlåta. Det är lugnt... det gjorde inget... det känns ju bra nu. Typ så.
Men om jag fortfarande mår dåligt av något som nån gjort mig... Då kan jag inte. Tvärstopp. För att jag ska kunna förlåta så måste lidandet vara över. Och jag kan inte få bort ett lidande av att förlåta.
Måste googla lite på ordet tror jag =)
Cinna - jag tror att förlåtelse är nåt man måste lära sig. Liksom på djupet, vad det innebär. Och sen när man förstått det måste man lära sig att göra det.
Och så ha i åtanke att förlåter gör man inte för någon annans skull, utan för sin egen, för att få någon slags frid.
Tänker jag. Som ju såklart inte är någon expert på detta...
Ditt svar var intressant hur som helst, tål att fundera på.
Skrivet av
mymlan
den 31 augusti, 2007 kl. 15:35
#
Jag minns att jag aldrig krävde ett förlåt av min dotter när hon var liten eftersom det kändes som ett övergrepp. Jag tror aldrig att vi har sagt förlåt till varandra: vi ryker ihop och sen pratar vi om det när båda är beredda. Våra konflikter är sällan långvariga.
Skam är en privat känsla som man får ha lite överseende med; ett misslyckande man försöker undvika att upprepa.
Skrivet av
Rickard III
den 01 september, 2007 kl. 11:23
#
Skrivet av Karin den 28 augusti, 2007 kl. 13:41 #
Skrivet av Mia den 28 augusti, 2007 kl. 20:51 #
Skrivet av mymlan den 28 augusti, 2007 kl. 21:54 #
Skrivet av Mia den 28 augusti, 2007 kl. 23:53 #
Skrivet av mymlan den 29 augusti, 2007 kl. 07:14 #
Skrivet av lalandakid den 29 augusti, 2007 kl. 09:57 #
Skrivet av Mia den 29 augusti, 2007 kl. 20:02 #
Skrivet av lalandakid den 30 augusti, 2007 kl. 09:45 #
Skrivet av mymlan den 30 augusti, 2007 kl. 10:16 #
Skrivet av Ankan den 31 augusti, 2007 kl. 10:12 #
Skrivet av Cinna den 31 augusti, 2007 kl. 14:38 #
Skrivet av mymlan den 31 augusti, 2007 kl. 15:35 #
Skrivet av Rickard III den 01 september, 2007 kl. 11:23 #