« Gert Fylking | Hem | ny vecka »
Kalle
29 juni kl. 16:20

Jag har levt med Kalle i några dagar nu.

Han och hans familj och deras öde har uppfyllt mig fullständigt.

Jag är journalist. Jag ska vara objektiv och saklig, och inte blanda in eget tyckande. Det är bra.

Men det finns situationer, när det vore direkt fel av mig att försöka förhålla mig "objektiv". När en vanlig medborgare drabbas av en svår tragedi och dessutom får ett taskigt bemötande av samhället. Då måste jag stå på "den lilla människans" sida.

Jag är stolt över mitt jobb. Jag är stolt över att få tillhöra den tredje statsmakten, den som har till uppgift att upprätthålla demokratin, granska myndigheter och se till att de fullföljer sina uppdrag.

Jag blir glad när jag lyckas göra skillnad.

Kalle får en hiss nästa vecka.

Inte tack vare några myndigheter.

Inte tack vare mig.

Utan tack vare alla underbara människor som finns, människor som reagerar med hjärtat, som inte ställer en massa ovidkommande frågor, utan tänker på Kalle och hans föräldrar.

Socialchefen är arg och upprörd. Han sprider budskapet att jag har behandlat honom väldigt orättvist och fel. När han får kritik för sitt agerande i fallet Kalle svarar han med att beklaga det faktum att reportern (dvs jag) citerat fel saker av det han sagt, och att vi hade en gammal bild (!) på honom i tidningen. Observera att han inte säger sig vara felciterad, jag valde bara fel citat...

Socialchefen verkar inte förstå att det här inte handlar om honom. Det handlar inte om mig.

Det handlar om Kalle som är tretton år och snart ska dö. Han vill vara i sommarstugan på sitt sommarlov. Men så bör man inte säga, enligt socialchefen, för då "skapar man en känslostämning".

Socialchefens jobb är att ta hand om människor som har det svårt.

Mitt jobb är att se till att han sköter sig.

Jag är inte ute efter känslostämningar, jag försöker hålla mig till fakta. Men ibland kan jag inte låta bli att känna. Jag har skrattat och gråtit om vartannat när jag skrivit om Kalle.

Socialchefen borde kanske känna efter lite mer...

Kan man ha ett jobb som går ut på att ha ansvar för de värst drabbade om man resonerar så?

"vi pratar inte om Kalle, för då blir det känslosamt, istället pratar vi om varför du som reporter ställer så elaka frågor till stackars mig, och sätter in fula bilder på mig i tidningen..."

Dessutom babblade han på ganska friskt om sin egen personliga uppfattning om familjen, utan att svara på konkreta frågor och fakta, och hänvisade till "sekretessen".

Usch.

Jag behövde skriva av mig lite i ett friare forum än tidningen...

Tack för ordet.

 

Postat i: jobb | Permalink  | Kommentarer [21]  
 
Kommentarer:

Ja, fan. Du ska vara så jäkla stolt som har det jobb du har och nyttjar det på ett så bra sätt! Sitter du på några insamlingssiffror? Jag är jättenyfiken, men anar att det inte varit några problem att få in pengarna.

Skrivet av Moböjs den 29 juni, 2007 kl. 16:45 #

Vilken konstig socialchef. Och känslostämning? Tycker jag är ett slags aktknep. Att beskylla någon för att vara antingen gråtmild eller "inte hålla sig till sakfrågan". Socialchefen kanske ska kliva ut från sitt kontor och se de verkligheten och människorna så kanske han också blir lite känslosam. Det är så hemskt att se hur vissa människor blir undanskuffade. Fortfande liksom. Tur att det finns andra människor än socialchefen.

Skrivet av Karin den 29 juni, 2007 kl. 16:53 #

"maktknep" ska det stå. Och för att förtydliga det menar jag att det är så lätt att ta till de orden för att hlla sig själv om ryggen. Jag har själv fått höra det flera gånger.

Skrivet av Karin den 29 juni, 2007 kl. 16:55 #

Här uttryckte du dig otroligt bra mymlan. Menar inte att du inte brukar det men du fick till det så otroligt bra och jag kan bara nicka och hålla med i allt du skriver och du ska vara stolt. Allt handlar om Kalle och vad det gäller att vara objektiv jämt och inte ta med känslor så håller jag inte med om att det är det bästa alla gånger. Det får man höra inom vården också. Men jag anser inte att man gör ett riktigt bra jobb om man aldrig kan känna. Precis som Karin också säger så är det positivt att vara känslosam.

Skrivet av Nina den 29 juni, 2007 kl. 18:37 #

Heja Mymlan!!!! :-D

Skrivet av Lilla Blå den 29 juni, 2007 kl. 20:45 #

:)

Skrivet av Lärarinnan den 29 juni, 2007 kl. 21:41 #

Jag tycker socialsnubben borde resa bort. På obestämbar tid. Hejja Mymlan! Och Kalle!

Skrivet av Lotta den 29 juni, 2007 kl. 22:31 #

Underbart Mymlan - Tack och fortsätt!Du och jag och alla andra som känner behövs Margaretha

Skrivet av Margaretha den 29 juni, 2007 kl. 22:33 #

Du kan nog ta till dig en hel del av äran över att Kalle får sin hiss så snabbt, genom att berätta för läsarna i en lysande artikel! Socialchefen verkar vara helt (xxxx censur xxxx)! Fel citat? Har du citerat honom rätt och han anser att du valt fel citat är det ju han som har sagt fel saker. Det är inte ditt fel som skriver det - det är hans fel som säger saker utan att tänka. Skyller sitt bristande tänk på dig... Äh, blir så jäkla arg att jag inte riktigt hinner tänka själv innan jag skriver, men ni fattar nog vad jag menar även om det blev lite konstigt...

Skrivet av rigg den 30 juni, 2007 kl. 00:25 #

Det är hemskt, men det fina i allt. Det finns folk som bryr sig ... Och du är en av dem ... Kramar ...

Skrivet av Angelin den 30 juni, 2007 kl. 02:55 #

Att vara objektiv innebär inte att man måste vara emotionellt objektiv inför det man skildrar. Beskrivningen bör vara objektiv så långt det är möjligt. Det som är bra är att du inte föll för frestelsen att göra socialporr av det hela. Det hedrar dig. Däremot blir jag lite betänksam när du skriver: -Men det finns situationer, när det vore direkt fel av mig att försöka förhålla mig "objektiv". När en vanlig medborgare drabbas av en svår tragedi och dessutom får ett taskigt bemötande av samhället. Då måste jag stå på "den lilla människans" sida. Här är du inne på farliga vägar

Skrivet av Johan K den 30 juni, 2007 kl. 06:27 #

Det finns människor, och så finns det robotar. Eller i alla fall människor som beter sig som robotar, förmodligen därför att de är rädda för sina egna helt normala och mänskliga känslor. Det är inte synd om Kalle, det är synd om människor som socialchefen. Man ska vara glad för att det finns journalister som står på "den lilla människans" sida, att de känner, att inte de också är som robotar och att de vågar trampa på farlig mark. :) Heja mymlan!

Skrivet av lalandakid den 30 juni, 2007 kl. 10:11 #

Politiker och tjänstemän i det offentliga.... Är skitsvåra Bara klyshor och hänvisningar till "Jag kan inte kommentera enskilda fall" Du har startat något bra och det har gett mer resultat än vad det sociala ville Dom måste känna sig förnärmade över detta faktum ;-)

Skrivet av Whip den 30 juni, 2007 kl. 10:53 #

Nej Johan K. Hon är inte inne på fel vägar utifrån en förändrad medieverklighet. Den journalistiska objektiviteten handlar inte om att vara nollställd utan att ge plats för alla perspektiv. Det du söker är en per definition-objektivitet som är mycket farligare eftersom den blir strukturell och icke-värderande. Det du söker är journalisten som en vidaresändare av icke filtrerad information, vilket är helt emot den etik och det uppdrag en journalist faktiskt har.

Skrivet av N|. den 30 juni, 2007 kl. 11:32 #

Till NJ. Jag anser inte att mymlan är ute på fel vägar. Jag skrev att hon är "inne på farliga vägar". Skillnaden är inte enbart semantisk. Det finns en risk när journalister gör sig till talesmän för de "svaga" i samhället. Risken består i att det är journalisten vem som är "svag" och vem som är "stark". Detta är en principiell fråga och även om resultatet i det här fallet blev bra så finns det ingen garanti att det alltid blir så. Det har inte minst visat sig i ?Uppdrag granskning? där man också påstår sig företräda de svaga i samhället. Den som inte ser risken blundar för fakta. Sen dina övriga kommentarer om vad jag söker lämnar jag därhän. Du har ingen som helst aning om vad jag söker eller inte söker

Skrivet av Johan K den 30 juni, 2007 kl. 14:46 #

Jag tror jag förstår vad Johan K menar. Jag är inte den som generellt tycker att journalisters uppdrag är att "stå på den lilla människans sida" men i vissa fall är det uppenbart hur läget ligger, och i vssa fall vore det konstigt om man som journalist föröll sig helt objektiv och saklig.

Skrivet av mymlan den 30 juni, 2007 kl. 15:16 #

Vi har diskuterat en grej här hemma. Jag vill gärna höra vad ni andra tycker. Vad händer med alla andra som behöver socialtjänstens hjälp och inte får det? Ska de hoppas på att företagare känner sympati och startar en insamling? Självklart ser jag hellre en lösning än ingen alls. Men ibland undrar jag om det ligger så mycket mer hjärta i företagares initiativ än i socialarbetares. Och visst vore det väl bättre om människor kämpade för att förbättra systemet istället för att göra punktinsatser?

Skrivet av Anna den 30 juni, 2007 kl. 21:56 #

Anna - det finns väl inget som hindrar att människor kämpar både för att ändra systemet och samtidigt gör punktinsatser. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.

Skrivet av mymlan den 30 juni, 2007 kl. 22:11 #

Javisst. Jag håller med dig. Men det känns inte alldeles självklart för mig att hylla en företagare som hjälper. Detta gynnar ju dennes affärsverksamhet. Och då känns det inte lika fint liksom. Misstänksamt, inte så hoppfullt - jag vet. Men man kan ju diskutera vad godhet är egentligen. En annan gång kanske :)

Skrivet av Anna den 01 juli, 2007 kl. 09:28 #

Anna, du tar upp ett problem som jag har tänkt på väldigt länge. Nämligen det godtyckliga och otillräckliga i välgörenhet (problemen som uppstår när enskilda eller företag ska hjälpa behövande).

Skrivet av lalandakid den 01 juli, 2007 kl. 11:05 #

Hej dig Mymlan!

Skrivet av Lotta den 01 juli, 2007 kl. 20:15 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg