« Thom Yorke hjärta PJ... | Hem | Mer om kvinnor och... »
Läste...
3 augusti kl. 14:54

... i Aftonbladet. Terri Herrera Eriksson skriver om skillnaden mellan mammor och pappor.

Eller rättare sagt - skillnaden på vad som anses vara okej för en pappa och vad som anses vara okej för en mamma.

Och visst är det väl så det är?

Det är fortfarande så att om en nybliven mamma är ute på krogen ses hon som lite suspekt, och får frågan om pappan är "barnvakt". Som om man kan barnvakta sitt eget barn.

En pappa däremot får oftare gliringar av sina polare om han väljer att stanna hemma och ta hand om sin familj. Det antyds att hans fru/flickvän/sambo är en bitch som håller honom hårt, ungefär som om han inte själv skulle kunna göra valet att prioritera sin familj.

Jag minns när jag fick mitt första barn. Jag var arton år. Det viskades och tisslades och självklart sades det att jag inte skulle klara av det.

Och - precis som Terri skriver - jag var tvungen att bevisa att jag klarade det. Det räckte inte att vara vanlig. Jag var tvungen att vara bäst. Leva med mitt barn dygnet runt. Hade inte barnvakt under det hela första året. Var klok och duktig och städade och lärde mig baka bullar i ett nafs. Lade all min tid och alla mina pengar och hela min energi på detta lilla barn.

Det var bra så. Jag klagar inte. Men det är ändå lite konstigt. Att det ska behöva vara så. Att mammor måste bevisa att dom duger, medan pappor kan vara lite hur som helst och ändå bli klappade på axeln.

 

Postat i: seriöst | Permalink  | Kommentarer [25]  
 
Kommentarer:

Så länge vi begränsas av vårat kön så finns det kvar att göra. Tyvärr är vi nog närmare 1957 än jag önskar. Känner även som man igen det där med att man måste bevisa sig i olika sammanhang. Det spelar ingen roll hur mycket barn, hushållsarbete, emotionella tankar, kakbak eller andra traditionellt kvinnliga attribut du presenterar, rätt vad det är blir du intryckt i en stereotyp i alla fall. Läste i dag en insändare i Göteborgs-Posten en kvinna (36 år) som menar att "för övrigt vill jag inte vara jämlik. Jag vill att mannen ska öppna dörren för mig, betala min krognota, bära tunga matkassar, tvätta bilen, klippa gräset med mera. Jag går mycket hellre i högklackade skor än lägger exempelvis tak." Kvinnan fortsätter med att "Dessutom vill jag inte jobba ihjäl mig. Jag passar hellre barnen eller shoppar med mina väninnor. Det är livskvalitet för mig". Tjena Sputnik har precis kommit in i omloppsbana, Tommy Steele eller Elvis Presley är den stora frågan och folkparkerna är farliga.

Skrivet av Skrymta den 03 augusti, 2007 kl. 15:48 #

Hmmmm... men föreställ dig en pappa som tex efter en skilsmässa tar hand om barnen. För det första så kommer han att få kämpa mycket hårdare i en vårnadstvist, han kommer att ha ett underläge i tvisten. För det andra kommer han verkligen att få bevisa, inför samhällets kritiska blickar, att han klarar av att ta hand om barnen. Men visst förstår jag din point, att det förväntas olika saker av mamman o. pappan när ett barn föds. Av pappan förväntas det mer i arbetslivet i stället skulle jag säga. P.S. Håller på o. läser din dotters dikter nu. Hade glömt boken i Hesa tidigare :)

Skrivet av Fantomen den 03 augusti, 2007 kl. 16:01 #

Ja gud ja. Blir galen på det där. Det var väl det boken Bitterfittan handlade om också. Finns dokumentserie som heter babyboom, som handlar om barn och föräldrar. Bara det att det ENBART är mammor med, pappan syns inte ens till. Ett program hade de som de kallade pappaprogrammet. De tillägnades alltså ett avsnitt. Skvallertdningar skäller på Britney och andra mammor. Om pappor frånvarande pappor hörs inte ett dugg. De matar på befolkningens bild om hur rollerna ska se ut. Känns om om inte mycket förädrats egentligen. Jo att pappor tar mer ansvar, men långt där inne ses mammorna fortfarande vara den närmaste föräldern.

Skrivet av Karin den 03 augusti, 2007 kl. 16:03 #

Fantomen: Det är ju det som är problemet. Könsrollerna. Hade pappan ansetts vara lika mycket förälder som mamman hade han förmodligen haft lättare i vårdnadstviser. Väck med rollerna så blir allt super.

Skrivet av Karin den 03 augusti, 2007 kl. 16:05 #

Gå på ett möte på BVC så förstår ni vart vi står i dag. Blev mörkrädd. Vi var tvungna att dela upp oss i män och kvinnor. Jag kom inte på något grabbigt att prata om så jag frågade hur de tänkte göra med sin föräldraledighet. Med några veckor kvar till förlossning så hade sex av sex par inte diskuterat frågan, men det visade sig när jag jämförde männens svar med kvinnornas svar (eftersom min flickvän tog upp samma sak i sin grupp) att de var rörande överens om att männen nog inte skulle kunna ta ut någon föräldraledighet. Männens överlag största oro var hur chefen skulle reagera när de tog upp frågan. Sverige 2007.

Skrivet av Skrymta den 03 augusti, 2007 kl. 16:14 #

Fantomen - jag tror att rollerna sitter i efter en skilsmässa. I de familjer som pappan tar lika mycket ansvar i äktenskapet tar han nog lika mycket ansvar efter en skilsmässa, och vårdnadstvister är nog inte lika vanliga i de familjerna, tror jag. I familjer där mamman (som det ofta är) tar mest ansvar för barnen när de är små är det inte så konstigt om pappan har svårare att få vårdnaden och kanske måste bevisa något i efterhand som han inte lyckades bevisa medan han levde med mamman i fråga? alltså: De roller man har i äktenskapet sitter nog i även efter en skilsmässa. Så de pappor som vill ha lika stor del barnen efter en separation gör nog bäst i att engagera sig ordentligt från början.

Skrivet av mymlan den 03 augusti, 2007 kl. 16:31 #

Skrymta - det där är ju märkligt. På mitt jobb är det lite tvärtom. Alla killar som fått barn sedan jag började jobba där har tagit ut minst ett halvårs föräldraledighet, och de flesta har sedan jobbat deltid under en period. På min arbetsplats skulle den man som INTE är pappaledig snarare bli ifrågasatt... Så jag lever liksom i en annan värld kan det kännas som. Samtidigt har jag en väninna som kämpar med det du beskriver. Hon vill att hennes man ska vara ledig men han "kan ju inte". Vaddå kan inte? Om han inte kan vara pappaledig, hur har han då tänkt sig att exempelvis kunna ta hand om sitt barn vid en eventuell separation, eller om gud förbjude - mamman till barnet skulle dö? Ändå finns det tydlig statistik som visar att i de familjer där pappan tar ut halva föräldraledigheten sjunker risken för skilsmässa drastiskt.

Skrivet av mymlan den 03 augusti, 2007 kl. 17:04 #

Jag är inte säker på att de skulle blivit ifrågasatta av sin chef. Kan ha varit något som var bekvämt att skylla på. Men, som du säger, det visade på vilka olika världar vi lever i. Intressant eftersom jag traskar runt och tänker att de flesta nog vill vara jämställda ändå och så hamnar man i sammanhang som är som tvärtomvärlden. Jag förstår att pappornas föräldraledighetsfrekvens inte ökar om det ser ut på det här sättet. Det är lätt att skylla på arbetsgivarna, men vi måste väl ta lite eget ansvar också. Hur serverat ska det vara innan vi tar för oss? Håller med, "vaddå kan inte?", det är väl bara att planera. Själv resonerar jag så att jag har hört väldigt få som grämt sig över att de tillbringade för mycket tid med barnen när de var små. Inte bara skiljmässofrekvensen som sjunker. Det är också så att män som tagit ut föräldraledighet är friskare längre fram i livet.

Skrivet av Skrymta den 03 augusti, 2007 kl. 17:13 #

Absolut! Men inte mer än så.

Skrivet av MetaMax den 03 augusti, 2007 kl. 19:57 #

Som mamma måste du helt enkelt vara perfekt för att vara bra mamma.....är du bara halvbra som pappa så är du ändå fantastisk... Blir så trött på det...

Skrivet av Lärarinnan den 03 augusti, 2007 kl. 20:01 #

Ulrika - ja typ så. Skrymta - det handlar inte bara om att planera. Det handlar om att vi i Sverige har en LAG som ger alla som får barn RÄTT att vara föräldralediga. Vad är problemet? En chef kan knappast säga nej. Chefen kanske blir sur, men vafan, det får man väl leva med i så fall?

Skrivet av mymlan den 03 augusti, 2007 kl. 20:29 #

Jag håller helt med dig. Så fort man sticker utanför normerna så kommer blickarna... För mig var det mer att jag skaffa 4 barn väldigt tätt - på 5.5 år... och inte ens vara 30 innan sista barnet föddes. Precis som du så har jag levt (och lever) hela tiden med känslan av att jag måste bevisa att jag klarar biffen själv - och på bästa sätt. Det enda jag undrar i är om det ö h t är vanligt att man lämnar barn under 1 år till en barnvakt? Jag har aldrig gjort det, men någon av mina... Ö h t så tror jag inte vi haft barnvakt mer än kanske 5 ggr under hela barnens uppväxt. De har alltid varit med oss - undantaget när vi åkt in till förlossningen ;-) Vi anpassade oss liksom till ett liv m e d (och för) barnen väldigt fort. Det var aldrig frågan om att de skulle anpassas till vårt vuxenliv... Men jag vet att det finns de som tänker annorlunda, och utnyttjar barnvakter som en naturlig del i vardagen. Huvudsaken är nog att föräldrarna gör som de tycker är rätt. Antagligen blir det bra för barnen då.

Skrivet av Mia den 03 augusti, 2007 kl. 21:02 #

Mia - jag tror att det är väldigt vanligat att ensamstående lämnar barn till barnvakt kortare stunder för att få en chans att andas.

Skrivet av mymlan den 03 augusti, 2007 kl. 21:04 #

Det handlar nog inte om något så simpelt som en sur chef... utan om stopp i karriärsstegen. Om missade kurser. Om att andra på företaget prioriteras istället. På många arbetsplatser pratar man om solidaritet med företaget... och då rimmar barnledighet illa om man kommit upp i tex en mellanchefnivå. Det är nog många föräldrar som hamnar i enorma prioriteringskonflikter när arbetsgivaren trycker på från sitt håll, och alla "tyckare" trycker på från sitt håll.... Jag tror därför att det är jätteviktigt att inte sätta upp en massa "rätt och fel" - utan att istället acceptera att varje familj är unik, och därmed har sin individuella lösning utifrån vad som passar dem bäst. Fick jag välja, så skulle varenda riktad mamma/pappamånad skrotas... Det måste väl ändå vara varje familjs ensak vem som ska vara hemma och varför? Den här storebrorsmentaliteten - där föräldrar fråntas sitt eget omdömme, och tvingas in i beslut känns kränkande.

Skrivet av Mia den 03 augusti, 2007 kl. 21:10 #

Men...redan innan de fyllt 1 år? De är ju så små... Men antagligen så behövs det... Tur att inte så många är ensamstående redan från början. Kruxet för oss är att jag fortfarande ammat när mina barn varit 1 år... Det var därför aldrig aktuellt att sätta in någon barnvakt, eller ens åka hemifrån och lämna pappan ensam med dem när de varit så små.

Skrivet av Mia den 03 augusti, 2007 kl. 21:14 #

Jomen, Mia ... är det bara män som missar i karriären då eftersom det verkar så svårt för män att ta ledigt? Mjölkpump. Mymlan, det är ju det jag säger ... problemet ligger kanske inte alltid hos chefen, men det är skönt att skylla på chefen.

Skrivet av Skrymta den 03 augusti, 2007 kl. 21:25 #

Personligen tycker jag det är jättebra att det finns viss "riktad tid" eftersom det gör att fler pappor tar ut tid med sina barn och det är oftast inte förrän de verkligen gjort det och varit hemma med dem som de ser vilket riktigt arbete det är...

Skrivet av Lärarinnan den 03 augusti, 2007 kl. 22:01 #

Mia - jag har också ammat länge, den förste i ett och ett halvt år. Men det går att ordna barnvakt ändå... Dels behöver inte alla barn äte hela tiden, så ett par timmar går det nog att gå ifrån, del går det att pumpa ut mjölk... Sen en av poängerna med mamma/pappamånader är just att företagen inte ska kunna utöva den typen av påtryckning som de gör nu. Jag är själv kluven inför detta, men kan ändå förstå förespråkarnas argument. Och jag säger som Skrymta - den typen av påtryckningar verkar drabba endast männen. Varför är det så tror du?

Skrivet av mymlan den 04 augusti, 2007 kl. 00:40 #

Det jag tycker är lite märkligt är att man/män skyller på arbetssituationen, samtidigt som jag har läst på flera ställen (som jag självklart inte kommer ihåg var det var eller kan länka till) att det oftare är pappor från medelklassen och uppåt som tar pappaledigt, dvs pappor med högre lön, högre postition och därmed förmodar jag, större ansvar på jobbet. Klurigt det här är!

Skrivet av lalandakid den 04 augusti, 2007 kl. 09:01 #

Någon - Skrymta - skrev att det inte bara var män som gjorde karriär. Det är helt riktigt. Därför skrev jag aldrig heller något om att det bara gällde män... En liten felläsning kanske ;-)

Skrivet av Mia den 04 augusti, 2007 kl. 12:10 #

lalandakid: Jag har också sett den statistiken. Kan det vara så att män i mellanklassen och uppåt även har fruar som har högre utbildningar och tjänar bättre? Lite "kaka söker maka"? Det är kanske därför så att även kvinnans lön i de familjerna är en stark ekonomisk faktor helt enkelt?

Skrivet av Mia den 04 augusti, 2007 kl. 12:13 #

Mia, jag tänkte inte på ditt inlägg specifikt. Tänkte mera på resonemanget i allmänhet. Att det finns de som resonerar att de missar i karriären om de är borta från jobbet några månader och om det är så så borde det ju gälla både män och kvinnor och därför inte vara något argument för att den ena eller andra ska stanna hemma eller inte.

Skrivet av Skrymta den 04 augusti, 2007 kl. 13:21 #

Angående vilka som tar pappaledigt, jag tror det är mer en fråga om hur pass progressiv man är i tänkandet. Tror faktiskt att de klassiska könsrollerna oftare är mer cementerade inom stora delar av "arbetarklassen". Jag menar, kolla bara var kvinnofrågor och rättigheter togs upp först, det var bland de fiiinare damerna. Nu generaliserar jag grovt här, men det är i varje fall vad jag tror.

Skrivet av lalandakid den 04 augusti, 2007 kl. 16:34 #

lalanda, glöm dock inte att inom arbetarklassen så är det fler kvinnor som arbetar inom de absolut sämst betalda kvinnoyrkena inom t ex. vård... då kan enda lösningen vara att mamman är hemma eftersom pappans industrijobb betalar maten på bordet... Lösningen överhuvudtaget är en uppgradering i samhällets syn på yrken där människor är involverade...

Skrivet av Lärarinnan den 04 augusti, 2007 kl. 16:44 #

Jo visst, men jag tror ändå inte att DET är det yttersta svaret. Jag tror det handlar i högre grad om attityder om synen på vad som förväntas av en man resp kvinna, men det är klart, dessa attityder påverkar ju i sin tur "löneutvecklingen", bland annat. Jag tror lösningen är samhällets syn på både de yrken du nämner plus synen på oss människor överhuvudtaget. En förändring av våra könsförväntningar vore på sin plats. Jag tror det är på G.

Skrivet av lalandakid den 04 augusti, 2007 kl. 16:51 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg