« morgon hos familjen... | Hem | mymlan försöker... »
män män och åter män
18 september kl. 14:01

Det här inlägget går lite från det ena till det andra...

Jag börjar här: Det är inte så ofta jag hamnar i situationer där jag är ensam kvinna.

Men ibland inträffar det, och då slås jag av hur mycket som ändå hänt, med tanke på hur mycket vanligare liknande situationer måste ha varit för inte så många år sen.

Idag skulle jag göra ett jobb. Någon (en manlig entreprenör) skulle ta emot pris från fyra politiker (män). Fyra journalister (varav tre män och så jag) var på plats. Någon hade en kompanjon med sig (en man).

Och där står jag och finner mig i en situation där dom börjar diskutera bilar och var man egentligen kan köpa en Alfa Romeo nu för tiden. Och slås av att det händer mig väldigt sällan. Att jag står som enda kvinna och känner mig liten och lite udda i jeans, converse och hästsvans bland de andra som står i kostymer och fotovästar och alla är ett huvud längre (minst) än jag.

Med detta ville jag inte ha något särskilt sagt. Men eftersom jag faktiskt själv reflekterade över situationen kanske den kan vara värd att nämnas. Kan också sägas att tydligast märks det på att det är väldigt mycket mindre besvär att få män att fastna på bild. Kvinnor håller alltid på och håller på, om dom ens vill vara med...

Osökt hamnade jag nu här: På min tidning räknar vi ibland män och kvinnor i tidningen. Hur många som är med på bild. Och påfallande ofta är det övervägande delen män. Mycket för att det ofta är män som har ledande positioner inom näringsliv och politik, men också för att kvinnor är så oändligt mycket svårare att få att vilja vara med. Eller våga uttala sig.

Varför kvinnor? Varför vill ni inte göra era röster hörda? Varför vill ni inte synas?

 

Postat i: jobb | Permalink  | Kommentarer [20]  
 
Kommentarer:

Vad konstigt. Jag reflekterar oftast precis tvärtom att det är en majoritet av kvinnor i massmedia. Jag brukar tänka att det känns som det finns en plan bakom, att hålla tillbaka män och lyfta fram kvinnor. Ibland känns det nästan konstruerat.

Skrivet av Klp den 18 september, 2007 kl. 15:14 #

Nä. Värst är kvinnor i offentlig sektor. De hänvisar i nio fall av tio till en chef. Som ofta är man. Även om vi de fakto försöker tänka på att få mer fler kvinnor. Och fler "vanliga människor" inte bara människor på beslutsfattande poster.

Skrivet av mymlan den 18 september, 2007 kl. 15:35 #

Svaret på frågan är enkel: För att jag är så ful vill jag inte vara med på bild så alla ska få sig ett gott skratt! (Och nej jag förväntar mig inget "Näheee det är du ju inte"...jag är ärlig och svarar rakt på frågan bara!) Däremot kan jag gärna uttala mig!

Skrivet av Lärarinnan den 18 september, 2007 kl. 17:12 #

Men Lärarinnan, varför uppträder då de flesta män på bild? För jag antar att alla inte är undersköna? Har de bättre självförtroende, bryr de sig inte, eller är det helt enkelt så att de vet att de får respekt oavsett hur de ser ut?

Skrivet av Karin den 18 september, 2007 kl. 18:01 #

Ska vi ta det med utseendet så såg jag, innan jag avreggade mig, att män överlag tycker de är snygga. Fråga mig inte varför. De verkar inte ha den där "jämföra sig med andra grejen". Tvärtom. Men det verkade inte viktigt för dem. Bryr vi oss för mycket och därmed missar chansen att göra oss hörda?

Skrivet av lotta den 18 september, 2007 kl. 19:14 #

Eller har det att göra med att män bryr sig mer om hur kvinnor ser ut, medan kvinnor ser mer till andra saker hos män? Och att detta gör att kvinnor bryr sig mer för männens skull medan männen vet att dom får ligga ändå... Så upplever jag det, väldigt subjektivt visserligen, men ändå...

Skrivet av mymlan den 18 september, 2007 kl. 19:27 #

Jag tänkte inte svara på den i slutet ställda frågan, men reflekterade bara över att du var ovan vid att vara ensam kvinna. Jag är så gott som ALLTID ensam kvinna bland en skock män och tycker det känns helt naturligt. Nästan så det känns konstigt när ett av de andra kontoren i huset ibland har nån kvinna där vid en enstaka fikapaus. Jag är så van vid att lyssna på bil-, motor-, bygg-, båt-, enduro- och lumparhistorier så jag reagerar inte längre. Men vi har j-igt kul också. Man kan vara mycket mer vulgär och vitsig tillsammans med män (ja, som man känner alltså då).

Skrivet av Kristina af Knusselbo den 18 september, 2007 kl. 19:46 #

Kristina - jag tycker ofta att det är mycket enklare att prata bilar eller hockey än att prata om sånt som tjejer pratar om... Jag är annars van vid rätt blandade sällskap. På mitt jobb till exempel är fördelningen män/kvinnor väldigt jämn, så det blir snack om både det ena och det andra.

Skrivet av mymlan den 18 september, 2007 kl. 20:01 #

Kan det bero på att det män i maktposition ofta har förstått vikten av att vara synliga? Eller är det så att män rent generellt har ett större behov av bekräftelse? Eller är det så att kvinnor inte har samma behov av att mäta sin vikt genom en synlig karriärsstegring - och därmed kanske inte syns och hörs på samma sätt? Skulle jag bara utgå från mig själv, så har jag inget som helst behov av att synas i massmedia. Tittar man på de som lyfts fram i massmedia idag. (Politiker, dokusåpakändisar, olycksoffer osv...) så är det ju ingen samling som man vill synas tillsammans med av ena eller andra anledningen...

Skrivet av Mia den 18 september, 2007 kl. 21:49 #

Mia - jag pratar inte om grejen att vilja synas. Det finns många sådana, både män och kvinnor. Jag pratar om kvinnor, som klagar och ojar sig, exempelvis över sin arbetssituation. Men när de får chansen att göra skillnad genom att berätta i tidningen så backar de och hänvisar till en oftast manlig chef som är diplomatisk och så kommer deras sanning aldrig fram. Det handlar inte om behov av att synas. Det handlar om att använda sin medborgeliga rätt att göra sin röst hörd. Jag jobbar inte på den typen av tidning som folk visar upp sig i för att de vill synas... Jag generaliserar nu. Visst finns det kvinnor som både talar och syns. Och en och annan fegis till man som inte vågar uttala sig utan hänvisar till nån annan. Men ofta är det som jag beskriver.

Skrivet av mymlan den 18 september, 2007 kl. 21:59 #

Mymlan, det är ju hemskt om det verkligen är som du beskriver, då kan man ju aldrig förändra något. Känner de sig så lågt ner i hierarkin att de inte ens vågar stå för vad de tycker? Dom får intervjua mig, så ska dom få se på fan! ;)

Skrivet av Karin den 18 september, 2007 kl. 22:06 #

Men Karin - då måste du vara med på bild också! :)

Skrivet av mymlan den 18 september, 2007 kl. 23:07 #

Japp! Jag har alltid velat synas i tidningen :)

Skrivet av Karin den 18 september, 2007 kl. 23:52 #

...det handlar ju inte bara om att synas i bild. Samma fenomen förekommer i radiosammanhang, och där syns man ju inte direkt. Jag håller med dig där mymlan, journalist som jag är i grunden har jag också märkt att kvinnor gärna klagar och gnäller och har alla möjliga åsikter om precis allting i det privata livet, men när de väl får chansen att säga sitt offentligt så är det som att "men inte ska väl jag" "men lilla jag kan väl inte komma här och säga att" kvinnor blir/gör sig plöstligt omyndiga. Som om de inte har något att säga, och framförallt inte RÄTT att säga något. Det är helt hemskt och vidrigt egentligen, och en av de största hoten mot både jämställdheten och faktiskt demokratin, när halva befolkningen förminskar sig själva på det viset. Tacka fan att större delen av makthavarna fortsätter att se ut som de gör (dvs människor med snopp på) när vi kvinnor fortsätter att bete oss som vi gör.

Skrivet av lalandakid den 19 september, 2007 kl. 08:45 #

Det ska såklart stå "ett av de största hoten" och inget annat.

Skrivet av lalandakid den 19 september, 2007 kl. 08:46 #

Kan det vara så att de där kvinnorna du hänvisar till är rädda för repressalier om de uttalar sig? De kanske helt enkelt inte törs riskera löneökningar/arbetstider/kurstillfällen osv osv... Det kanske helt enkelt är säkrare att hänvisa till chefen oavsett om det är en han eller en hon? Då kan man aldrig "säga fel" och sedan behöva ställas till svars, eller anklagas för att vara osolidarisk. Inom min yrkeskår tex så får vi i princip inte uttala oss om skolan, utan är ålagda att alltid hänvisa till rektorn.

Skrivet av Mia den 19 september, 2007 kl. 21:25 #

Mia - ni har yttrandefrihet och meddelarfrihet precis som alla i offentlig sektor. Det är skitsnack att allt ska gå genom rektor. (även om de såklart gärna vill ha det så)

Skrivet av mymlan den 19 september, 2007 kl. 21:46 #

Mymlan har rätt. Att säga att man är rädd för att "göra fel", "säga fel", att hänvisa till att man inte "får prata" och hitta liknande ogrundade skäl för att inte uttala sig tar jag bara som ytterliggare ett sätt att förminska sig själv. VEM har lärt kvinnor att vi inte får säga saker, ha en åsikt? VARFÖR tror vi hela tiden att vi inte FÅR säga vår mening? Allvarligt talat, jag vet att det finns sekretesslagar och annat. Men det hör ju inte till den här diskussionen, det är inte grejen här. Inte heller tycker jag att man ska gömma sig bakom diverse "arbetsplatspolicy", vi bor för fasiken inte i Kina! Är det enkelt att hänvisa till chefen eller fegt? Har man rätt att fortsätta gnälla över sin arbetsituation eller vad det än må vara, när man gör så? Och som sagt, vad händer med demokratin och jämställdheten när kvinnor beter sig på det viset? Jag tycker det här är väldigt allvarliga saker.

Skrivet av lalandakid den 20 september, 2007 kl. 13:39 #

Du har säkert rätt mymlan. Ändå finns den här policyn på de flesta skolor. Är det saker som rör vår skola, saker som hänt på skolan odyl - då är det rektorn som är vår presstalesman. Sedan får vi figurera i pressen som privatpersoner självklart. Om vi vill. Vilket jag inte vill. Sånt är piiinsamt! *ler*

Skrivet av Mia den 20 september, 2007 kl. 19:39 #

Jag vet att den "policyn" finns i de flesta offentliga organisationer och jag vet också att den är i grunden helt felaktig, och att alla som är anställda i offentlig sektor har laglig rätt att uttala sig i medier, om sina jobb och sin siutation, så länge det inte rör frågor som är sekretessbelagda, och det är ganska få saker som faktiskt är det. Så du har alltså vad din rektor än säger rätt att uttala dig i media om din arbetssituation exempelvis.

Skrivet av mymlan den 20 september, 2007 kl. 19:42 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg