mina stalkers förnekar sig inte
26 oktober kl. 12:40

Jag har fått ett spännande brev från soc.

Mina stalkers har varit där och uttalat sina bekymmer över hur mina barn har det.

Jag är också bekymrad över hur mina barn har det. Av helt andra skäl kan jag säga.

Och jag tycker att man åtminstone bör hålla sig till sanningen när man gör en så allvarlig sak som att gå till soc och anklaga någon för att inte vara bra för sina barn.

Jag blir vansinnigt förbannad över anklagelsen att jag skulle förhindra mina barns far att umgås med dem.

Fakta i fallet: Barnens far valde för ett år sedan att flytta till en stad ungefär 40 mil bort. Därefter inträffar händelsen som häromveckan gjorde att Tingsrätten fällde honom för misshandel mot mig och ett av barnen. Trots den märkliga situationen var det jag som tog initiativ till att de skulle få träffas första gången efter händelsen. Jag tog också initiativ till att skriva ett avtal hos Familjerätten. Ett avtal som pappan muntligen var överens om men som han sedan vägrade skriva på. Ett avtal som dessutom med tanke på omständigheterna var väldigt generöst och gav honom i princip obegränsad rätt till umgänge med barnen. I samma veva stryper han plötsligt underhållet för barnen och betalar bara en bråkdel av vad han juridiskt är skyldig till och vad vi varit överens om i princip sedan vi skilde oss 1999.

Men eftersom han själv sagt i Tingsrätten att "det juridiska inte är det bästa för hans barn" så är det kanske inte så förvånande.

Den ende personen som förhindrar barnens umgänge med sin pappa är som jag ser det pappan själv, först genom att flytta, sedan genom att inte följa enkla ganska vedertagna principer om en viss framförhållning och planering, för barnens skull. Barnen ska inte behöva ta ställning och fatta beslut, utan få klara besked av vuxna som är överens och inte pratar skit om varandra. Det är formulär 1A i hur vuxna bör uppträda efter en separation.

Att sedan dessa stalkers som är så oroliga för mina barn ringer barnen och försöker vända dem mot mig, och att de får direkta frågor om vems sida de står på, mammas eller pappas, det säger mer om hur mycket de bryr sig om mina barn än om hur jag är som mamma.

Sedan är det nästan skrattretande att några av anklagelserna i brevet från soc är helt ryckta ur luften och inte underbyggda med några som helst exempel eller fakta. Att jag "inte är trovärdig" motiveras inte på något sätt, att jag skulle ha "ljugit dem rakt upp i ansiktet" förklaras inte heller närmare och jag blir väldigt nyfiken på vad jag skulle sagt då. Att jag "använder barnen som slagträ" är nog den märkligaste anklagelsen, då jag inte vill slåss eller bråka och inte anser mig ha någon som helst anledning att slå mot någon, det enda jag vill är att vara ifred och ges möjlighet att leva ett normalt liv tillsammans med mina barn. Något exempel på hur jag skulle använda dem som slagträ finns inte heller nämnt i anmälan, vilket är intressant.

(att däremot be barnen framföra hotfulla hälsningar till mig kan anses vara att använda barnen som slagträ. men det var ju en av stalkrarna som gjorde det...)

De anklagar mig dessutom för att en gång för många år sedan ha skrivit i en "nätcommunity" om dem på ett kränkande sätt. För det första var det inte i en community utan i ett debattforum, och de pekades inte ut. För det andra känner jag att det litegrann bekräftar min misstanke om att allt detta stalkande inte handlar om att de månar om mina barn, utan att de för någon slags personlig vendetta mot mig. Vad jag skrev om dem där och då har inte ett skit med mina barns mående att göra och är därför en fullständigt irrelevant uppgift att lämna till soc. (dessutom hör det till det förflutna, som jag inte har någon som helst lust att älta vidare. för barnens skull gör alla bäst i att se framåt istället för bakåt )

Om de sedan tror att meddelanden på min svarare av typen "jag kommer att stalka dig så länge jag lever" hjälper mig att vara en bättre mamma, då är de fanimig verkligen ute och cyklar...

Uppdatering: En sak är vi i varje fall överens om, jag och mina stalkers. Mitt förhållande till barnens pappa var stundvis destruktivt på ett sätt som inte gynnade våra barn. Just därför har jag lämnat, eller försöker lämna det bakom mig. Men det är liiite svårt när det finns folk som envisas med att dra upp det och påminna mig hela jävla tiden.

 

 

Postat i: personligt | Permalink  | Kommentarer [26]  
 
Kommentarer:

Fy fan säger jag bara!!! ... =o( Jag finner inga ord, så vidrigt, vilka små människor det finns ... All styrka till dig nu, det behöver du ... Kramar om dig ...

Skrivet av Angelin den 26 oktober, 2007 kl. 13:03 #

Vad innebär det att du fått det här brevet - ska du infinna dig på soc? De känner väl redan till hela den här historien? Fast är kanske tvungna att ta emot anmälan och meddela dig?

Skrivet av Susanne den 26 oktober, 2007 kl. 13:27 #

Vad läskigt, hur kan människor vara på det viset? Finns det INGEN GRÄNS??? Fan vad elaka de är mot BARNEN!!!!! Jag känner till en helt annan familj som blev anklagad för helt andra saker till socialen. Anklagelsen var lika felaktig som de här, och där blev det så att vederbörande (den anklagade) infann sig på soc för att hon var tvungen. Men det hela slutade med att HON fick massor av stöd och hjälp, från soc med sin familj, och även fick stöd mot de som hade anklagat henne. Jag menar, sånt skitsnack går att genomskåda. Det kommer soc också att göra, om de inte redan gjort det. Bamsestyrkekramar under tiden!

Skrivet av lalanda den 26 oktober, 2007 kl. 13:37 #

Jag blir så jxxla upprörd över sådant här. Det är sådana saker som inte bör få hända i ett västerländskt samhälle. Jag har följt dig i din blogg ett tag, och kan inte tänka mig att du på något sätt skulle "använda dina barn som slagpåse". Du verkar vara en superbra mamma, verkligen.

Skrivet av Erika den 26 oktober, 2007 kl. 14:05 #

Varför kan inte folk sköta sina egna angelägenheter? Vad har dom med dig och dina barn att göra? Jag har sagt det förr och jag säger det nu, du är världens bästa mamma. *kram*

Skrivet av Warg den 26 oktober, 2007 kl. 15:30 #

Jag förstår mer än väl din kommentar hos mig. Kram Etiop

Skrivet av Margaretha Almqvist den 26 oktober, 2007 kl. 16:59 #

Jag hoppas och tror verkligen du är stark nog att rida ut detta också. Meddelandena på svararen tyder väl på nåt om att det inte kan vara barnens bästa de är ute efter, utan nåt slags hat mot dig! Fy fan för såna ignoranta och elaka människor alltså! Av vilken anledning bryr de sig över huvud taget?? *blir görarg*

Skrivet av Kristina af Knusselbo den 26 oktober, 2007 kl. 19:03 #

Jävla människor det finns. Är det nåt inneboende behov hos vissa att ständigt lägga sig i och förstöra, istället för att försöka förstå och kanske sträcka ut en hand?

Skrivet av Karin den 26 oktober, 2007 kl. 19:15 #

Du har väl ändå fått din beskärda del?! Jisses! Vad ska man säga? Stå på dig och annat känns bara futtigt. Vi är många härute, på din sida. Vi tänker på dig och tänk på oss när du behöver.

Skrivet av Lotta den 26 oktober, 2007 kl. 19:47 #

Susanne - jag fick brevet för kännedom. Soc är givetvis skyldiga att kolla upp alla anmälningar, och det är väl bra... Till er andra - tack för stöd. Erika - är du nån jag känner lite?

Skrivet av mymlan den 26 oktober, 2007 kl. 20:41 #

Det tror jag inte, har aldrig träffat dig

Skrivet av Erika den 26 oktober, 2007 kl. 21:53 #

Hej Mymlan. Det var länge sedan nu, men jag brukar iaf titta in i din blogg lite då och då för att kolla att du har det bra. Ser nu att du har det jobbigt. :o( Något som slår mig ofta när man märker relationer som av någon anledning har havererat. Det är hur ofta barnen används som slagträn på ett eller annat vis. Nu verkar du ju dessutom inte bara ha ditt ex som använder dom som slagträn, utan även andra människor runt omkring. Funderar lite på hur sjutton man kan med att möta sin blick i spegeln när man gör så. Oavsett hur pass illa man tycker den andre parten har gjort en så har är ju barnen oskyldiga, ändå så är det dom som straffas, i ditt fall dels genom att du inte ens får dom pengar som ditt ex skall betala och dels genom att andra försöker vända dina barn, både mot dig och mot ditt ex. Har ju inte träffat dig särdeles många gånger, men det jag vet om dig är att du knappast är en person som sätter dig själv i första rummet, och jag hoppas verkligen att ingen ska lyckas få dina barn att tvivla på den tryggheten som det ger dom. Att få soc inblandat gör ju inte heller saken lättare, med allt som dom vrider och vänder på för att sedan ta någon form av beslut. Måste vara många bojor som hänger om din hals nu. Tycker synd om dig. Tycker liksom du har haft nog med jobbigt ändå, som du ju klarat dig igenom. Som du ju faktiskt borde få skörda frukten av nu. Jag hoppas verkligen att allt ska lösa sig snart för dig. Vill verkligen få se en glad mymla, en mymla som slipper få oroa sig för en massa. För den mymla jag känner är iaf en rasande trevlig tjej. Sköt om dig nu.. Jag tycker att du är bra.. Kram Uffe

Skrivet av Uffe den 27 oktober, 2007 kl. 06:21 #

Jag vet inte hur man skall hantera sådant här. Jag skulle känna mig nästintil lamslagen av ilska över kränkningen, vilket antagligen är just vad de här individerna vill. Fan vad jag önskar du fick lugn och ro. Jag känner dig inte särskilt väl , men för en som aldrig tycks få chansen riktigt så tycker jag du ändå lyckas förbannat bra att vara mamma och människa o allt. Som sagt , jag vet inte hur man skall hantera sådant här. Låta dem fortsätta göra bort sig och dokumentera. Men hur kul är det..och under tiden växer barnen upp. Jävla människor det finns. / Klp

Skrivet av Klp den 27 oktober, 2007 kl. 10:53 #

Det finns folk med alldeles för mycket fritid, alldeles för lite att göra. Man slutar aldrig att förvånas. Var stark, jag önskar dig lycka till.

Skrivet av jOLI den 27 oktober, 2007 kl. 11:50 #

Som sagt: "Righteous vengeance and furious anger"...

Skrivet av deeped den 27 oktober, 2007 kl. 12:36 #

Vet inte vad jag ska säga.... :( Finns här... om än i ganska trasigt skick själv... men ändå :)

Skrivet av Lärarinnan den 28 oktober, 2007 kl. 10:33 #

Du förvånade mig mycket redan i ditt beslut att låta barnen träffa sin pappa, efter händelsen hemma. Jag hade nog aldrig tänkt så - men förstår din strategi. Den var stark. I domen meddelades besöksförbud - jag hade nog tolkat det även åt motsatt håll. Dvs inget umgänge med barnen ö h t. Enligt svenskt rättväsende så anses idag barn som tvingas bevittna våld i hemmet som brottsoffer även om det fysiska våldet inte är direkt riktat mot dem. (Vilket det väl faktiskt även var??) Hur som helst - för mig är det totalt ointressant att våldsmannen råkar vara fysisk pappa till barnen. Han har i mina ögon totalt avsagt sig all form av föräldraskap genom den handling han gjorde. Det är en VUXEN människa vi talar om... det är HAN som ska konsekvenserna av sitt handlade. Inte hans barn! Och det är absolut inte hans föräldrar/syskon/vänner/älskarinnor som ska ta lagen i egna händer och börja blanda sig i något som den här mannen redan har ställt till så det räcker och blir över. De som anmält till soc - har antagligen begått sitt livs misstag - i realiteten så är det mycket troligt att anmälan nu slår tillbaka på gärningsmannen istället. Soc. är inga dumskallar. Absolut inte... Och ni har stora barn som kan tala för sig själva... Lycka till!

Skrivet av Mia den 28 oktober, 2007 kl. 12:39 #

Mia - besöksförbud kan dömas gentemot mig eller mig OCH barnen. I det här fallet undantogs barnen från förbudet, så det finns inget utrymme att tolka det på annat sätt.

Skrivet av mymlan den 28 oktober, 2007 kl. 13:21 #

hmm... hade du ett finger med där, eftersom barnen undantogs besöksförbudet tro??? Den vilja du visar vad gäller umgänget barnen - pappan, är mer än de flesta andra av oss skulle fixa... Jag skulle vara livrädd att den mannen snedtände igen - med barnen omkring sig, och utan att jag var med... om jag var du. Jag hade förstått om någon anmält att du TILLÄT umgänge barnen umgänge med en våldman... om du förstår... men det kanske är lite svårt för dina stalkers...? Glöm inte att uppdatera åklagaren. Även om det inte är gärningsmannen som direkt verkar i detta, så är den indirekta inverkan stor... Hovrätten kanske skärper upp tidsstraffet ytterligare - och även vad gäller umgängesrätten... Vem vet - du kanske också förlorar tålamodet och tappar den generositet du visat tidigare... det är farligt att reta upp lejonhonor...

Skrivet av Mia den 28 oktober, 2007 kl. 14:30 #

Mia - jag sökte om utvidgat besöksförbud gällande oss alla tre, men ville ha ett undantag. Jag ville att barnen skulle ha möjlighet att ta kontakt med sin pappa men inte omvänt, och det var tydligen omöjligt att få till en sådan konstruktion...

Skrivet av mymlan den 28 oktober, 2007 kl. 14:40 #

Och Mia - visst är det så att mitt tålamod inte räcker hur länge som helst... Lejonhonan i mig är i allra högsta grad vaken...

Skrivet av mymlan den 28 oktober, 2007 kl. 14:51 #

Du har en hel flock som stödjer dig.

Skrivet av lalanda den 28 oktober, 2007 kl. 16:58 #

Ibland blir man bara så arg... var ligger barnperspektivet i den svenska domstolen? Varför är en våldsmans rättigheter större än våldsoffrets??? Usch - ni har ju stora barn... det finns inte en chans att de inte förstår och drar egna slutsatser. De stora förlorarna är inte du och barnen. Ni har varandra, och det är antagligen detta som svider så fruktansvärt just nu....

Skrivet av Mia den 28 oktober, 2007 kl. 17:54 #

Vilka jävla idioter. Finns inte så mycket annat att säga än detta och att jag inte är orolig över att du klarar ut det här. Förstår att det är jobbigt, men du är så oerhört kompetent som mamma och människa att soc inte behöver titta så länge för att se det.

Skrivet av Imanja den 28 oktober, 2007 kl. 23:49 #

jag tycker att du verkar vara typ... världens bäst mamma? bara så att du vet, kram!

Skrivet av Mathilda (B's kompis) den 29 oktober, 2007 kl. 00:54 #

Mathilda - gulligt av dig att säga så! Jag är såklart bara en vanlig mamma, men den enda som b har, och jag gör mitt bästa.

Skrivet av mymlan den 29 oktober, 2007 kl. 07:26 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg