« Till Annie | Hem | Sista mötet med... »
Om min pappa
30 oktober kl. 13:13

Tror att jag behöver skriva av mig. Skriva om honom för att kunna lämna det hela bakom mig. Och då kan jag lika gärna göra det i bloggen, för jag har inget att dölja.

Måste nog dela in det i stycken - utan kronologi.

Har funderat på när jag senast träffade honom. Jag ljög förut. Nästan. En vit lögn. Jag skrev när han dog att jag inte träffat hoom på ett och ett halvt år. Inte sant. I somras träffade jag honom, om det kan kallas träff.

Jag var på ett jobb. Tältmöte. Han var där. Jag gjorde mig så osynlig jag kunde, och gudskelov lade han inte märke till mig förrän mötet var slut. Intressant med tanke på att pastorn kommunicerade med mig under mötets gång. Säger en del om pappas sjukdom, hur väck i huvudet han var.

Efter mötet så stod jag utanför och pratade med pastorn, och diverse tältmötesbesökare. Min fotograf stod och trampade och ville gå. Pappa kom fram och ville prata. Eller ville han det? Han sa "Hej". Sedan vände han sig till pastorn och sade med stolthet i rösten att "Det här är min dotter". Jag bara tittade på honom, och fortsatte prata med pastorn. Han stod kvar.

Sedan sa jag att jag måste dra. Det var sant. Min fotograf hade bråttom till nästa jobb. Pappa lunkade iväg. Jag tände en cig och försökte skaka honom av mig, som alltid de gånger jag råkat på hoom de senaste åren. För det har ofta varit oplanerade möten, där man mist av allt önskat springa på honom.

Några veckor senare dog min farmor. Pappa ringde inte. Men han ringde till min mamma och var arg och upprörd för att varken jag eller syrran ringt till honom och beklagat.

Det gick ett par månader. Sedan fick han sitt arv. Och ringde mig. Upptakten till vårt allra sista möte. Och hans död. Vi visste att han skulle supa ihjäl sig när han fick arvet. Men ingen trodde att det skulle gå så fort. En vecka efter att han hämtade ut pengarna på banken var han död.

Postat i: pappa | Permalink  | Kommentarer [5]  
 
Kommentarer:

känner ju inte till hela historian bakom men det känns på något konstigt vis som om vi har en hel del gemensamt med våra fäder, min lever väl ...tror jag, visst borde jag fått reda på om det inte vore så. Usch. Det är så förbjudet att känna så, att inte tycka om sin egen far men han förtjänar inte min omtanke. Jag springer inte på min far alls, han bor för långt bort, tack och lov. Fortsätt att skriva av dig, här eller någon annanstans, men det är enda sättet att bli av med alla "hjärnspöken". Nu är det över för din del, ett avslutat kapiter och du kan gå vidare med ditt liv utan att träffa på honom. Är du som jag? Att du saknar inte honom som person utan relationen, den normala relationen far-dotter?

Skrivet av Weronica den 30 oktober, 2005 kl. 13:33 #

Sorgligt att höra att en människa låter det gå så långt med sitt missbruk. Jag har det i min släkt också, det är för j-t. Det är jättebra att du skriver av dig din ilska och besvikelse. Sorgen brukar handla om det man inte fick, mer än det man hade. Kram

Skrivet av Jeannette den 30 oktober, 2005 kl. 13:44 #

Weronica: Precis så är det. Jag saknar EN FAR. Inte honom som person. Men märkligt nog så har jag sedan han dog börjat se honom för den person han var, inte bara a-lagare. Rätt skönt... kommer skriva mer om det. Jeanette: Jag är inte arg eller besviken längre. Har bearbetat det för länge sedan. men som Weronica skriver: jag är ledsen för att jag inte har en pappa, aldrig haft någon... Tack för era kommentarer.

Skrivet av mymlan den 30 oktober, 2005 kl. 13:56 #

Kanske dessa pappor inte har haft nåt val:-(? Kanske dessa Pappor blivit svekna av fru, komun mm mm? Eller så kanske dessa pappor var dåliga pappor. Men endå........det är era Pappor i vilket fall som. Sorry för mitt inlägg men........nåja. Mikka

Skrivet av Mikka den 30 oktober, 2005 kl. 19:16 #

Mikka. Du behöver inte be om ursäkt. Men faktum är att man alltid har ett val, inte minst min pappa. Han hade val och han hade så många chanser. Hur som helst var han inte sviken av nån fru eller KOMMUNEN. Däremot svek han, sin fru, och sina barn...

Skrivet av mymlan den 30 oktober, 2005 kl. 19:21 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg