Sista gången jag såg min pappa, var precis en vecka innan jag fick samtalet om hans död.

Han hade ringt mig under helgen, och pratat på min telefonsvarare. Han sa att han skulle ge mig tolvtusen. Från arvet. Jag ringde tillbaks. Nu kanske någon tror att jag ringde tillbaks bara för att det handlade om pengar, men faktum är att jag alltid brukade ringa upp honom när han ringt.

Helt plötsligt hade de tolvtusen krympt till tvåtusen. Nästan ett hån. Han har aldrig gett mig en spänn. När jag var liten och bodde hemma fick jag jobba för pengar, men sedan mamma och pappa skildes har jag inte fått nåt. Inte ens det underhåll han skulle ha betalat till mamma. Dessutom försatte han firman i konkurs mer eller mindre med flit och min mamma som gått i borgen fick ett miljonlån på halsen, utan möjlighet att kunna betala.

Pappa skulle ta ut hela arvet från banken. Han var rädd att fogden skulle ta allt annars. Jag föreslog att han skulle föra över en del till mitt konto istället, och tänkte på de tolvtusen han snackat om. Han tyckte att det var en bra idé och vi bestämde att vi skulle ses vid banken dagen därpå. En tisdag.

Han kom gående och jag såg honom på långt håll. Det tog honom kanske en kvart att gå en sträcka som en normal frisk person går på tre minuter. Han var böjd och gick med tunga värkande steg. Han tittade rakt ner i marken hela tiden, ett under att han inte lyckades krocka med någon eller något. Så kom han fram och sa hej. Han såg förjävlig ut. En fläckig jacka, skitiga jeans, gylfen öppen, okammad, otvättad. Och någon överföring ville han inte göra heller. Lika bra tänkte jag, som inte ville följa med honom in på banken, så som han såg ut...

Jag väntade utanför. Han kom ut och visade upp bunten med tusenlappar. Gav mig två stycken. Och kuvert till mina barn. Pojkarna fick hundra spänn var, dottern fick mer. Hon var bättre på att säga tack eller nåt. Sen blev han rastlös och verkade vilja gå därifrån. Vi hade sagt att vi skulle ta en fika, men han började komma med undanflykter. "Du har väl bråttom till bolaget förstår jag?", sa jag. Han erkände rakt av. Sen började han gråta för att han var en dålig pappa som svikit, för att i nästa stund säga att han tyckte jag tiggde, när jag sa att tvåtusen var mindre än tolv. Och så gick han. Lunkade iväg, tung som en stor säck potatis, till Bolaget.

Det var sista gången jag såg honom. Han ringde mig på kvällen igen, han var upprörd. Upprörd för att min syster inte var tacksam över det generösa bidraget på tvåtusen kronor. Men han var lite stressad och hade inte tid att prata länge, så det blev inget tjafs. Jag hörde inte av honom mer. Exakt en vecka efter mitt senaste samtal med honom ringde hans före detta fru och sa att hon hittat honom död.

En a-lagare till som supit ihjäl sig. Det är skillnad på a-lagare och alkoholister. Det ska jag skriva om en annan gång.