« Fotboll | Hem | svar på fråga två »
svar på fråga ett
20 juni kl. 19:58

Svaret på frågan - ska man rädda liv till villket pris som helst?

Jag sitter naturligtvis inte inne med något annat svar än mitt eget på den frågan. Så på sätt och vis var frågan felformulerad. Det borde ha lytt: Skulle DU rädda till vilket pris som helst.

mymlans svar: Nej.

Jag vill också påpeka att det finns olika svar beroende på situation och exempel här. Det ena är det personliga svaret. Det svaret man ger om det gäller det som står en själv närmast. Det känslomässiga. Det andra svaret är svaret jag ger ur ett samhällspolitiskt perspektiv, eller ekonomiskt, eller kanske ska man säga det logiska svaret...

Det känslomässiga och det logiska behöver inte alltid höra ihop, även om det gör det ibland om man vevar det några varv.

Som exempel - bör man alltid försöka rädda den som försöker ta sitt liv? Nej anser jag. Inte om det är en vuxen människa som själv valt att dö. Jag kan inte ge mig själv mandat att försöka förhindra det hur som helst.

När det gäller andra saker, som om någon hotar min familj - vad gör jag då? Om det är mina barn mot hundra andra? Väljer jag att rädda hundra eller mina två?

Här tar jag till en helt annan filosofi. Om jag räddar mina barn, och någon då dödar hundra andra människor, så är det inte JAG som dödar dom hundra. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att rädda mina barn. Kort kan jag se det så.

Skulle jag rädda någon med uppenbar risk att själv dö? Här måste jag också svara att det beror alldeles på vilken person det gäller. Jag tror att jag gör störst nytta som levande, inte som död. Därför skulle jag nog försöka hålla mig själv vid liv till det yttersta.

Vad gäller för tidigt födda barn och foster tycker jag att det känns fel att dra en gräns vid dagar. Ingen vet ju faktiskt exakt hur många dagar gammalt ett foster är. Gränsen borde snarare dras någonstans vid livsduglighet. Hur nu den ska mätas.

Det jag kan fundera på är ändå relevansen att i väst sätta in resurser för miljoner för att rädda ett barn fött i vecka 28, medan samma pengar skulle kunna rädda flera hundra, kanske tusen barn, i ett u-land, från att dö i en vanlig infektion.

Jag vet att det är en irrelevant jämförelse, som alltid när saker ställs emot varann. Hur mäter man värdet på liv?

Jag hoppas att ni alla förstår att det här är mina funderingar, där jag inte utger mig för att ha några lösningar eller sanningar. Däremot tycker jag att sådant här är viktigt att fundera på, och jag är sjukt nyfiken på hur andra resonerar och tänker, om liv och död.

 

 

Postat i: seriöst | Permalink  | Kommentarer [10]  
 
Kommentarer:

Jag hänger på din tanke om att rädda för tidigt födda barn, och i första hand på de mycket för tidigt födda. Jag jobbade tidigare med flerhandikappade barn. De hade grava CP-skador, var gravt utvecklingsstörda, hade epilepsi och var ofta även döva eller blinda. Tyvärr är det ofta till ett sådant liv man räddar många av de mycket för tidigt födda. Så jag har också undrat över till vilket pris man ska rädda liv ibland?

Skrivet av jadegreen den 20 juni, 2006 kl. 22:50 #

Jo. Så har jag också tänkt.

Skrivet av mymlan den 20 juni, 2006 kl. 23:16 #

Är det ok att göra abort om man vid fostervattensprov får reda på att det barn man väntar är multihandikappat, eller har downs syndrom, eller någon lättare utvecklingsstörning?

Skrivet av Brownies den 20 juni, 2006 kl. 23:52 #

Jag kan inte mer än att hålla med dig. Det finns en sådan rädsla för döden nedlagt i vår mentalitet att vi gör precis vad som helst (nästan) för att inte döden ska ta plats i våra liv. Visst ska vi hedra livet genom att inte låta bli att försöka rädda och hjälpa varandra, men det finns en gräns där det är dags att släppa greppet och låta döden göra sitt jobb. Jag tror att dödsrädsla ofta också ger livsrädsla. När min hund dog för tre år sedan, här ute på gräsmattan, var det vackert. Det var mycket sorg i mig och jag saknade henne länge, ännu, men hon gick in i döden och det fanns en skönhet i det. Också på min morfars dödsbädd såg jag den skönheten. Jag menar inte att hylla döden, men att låta den få finnas, den är högst naturlig.

Skrivet av Lysa den 21 juni, 2006 kl. 08:46 #

Lysa - du förklarar det bra. Döden finns och hör till livet. Därför bör den inte stoppas, alltid. Ibland är döden en befrielse...

Skrivet av mymlan den 21 juni, 2006 kl. 08:49 #

Brownie - du ställer en jätterelevant fråga. Nästa fråga - varför tar man fostervattensprov, om nu inte tanken är att eventuellt ta bort ett foster som visar sig inte vara alldeles friskt? Jag tycker att man bör låta livet ha sin gång, och därmed inte heller ta fostervattensprov, även om jag har fösrståelse för de som gör det också... Det är alltså de enskilda människornas beslut jag vänder mig emot, utan attityden i samhället...

Skrivet av mymlan den 21 juni, 2006 kl. 08:51 #

Hej hej, kan jag svara på Brownies fråga här? Jag har redan ett funktionshindrat barn. Jag kommer kanske att bli erbjuden fostervattensprov ifall jag blir gravid igen bara av den anledningen. Och...well, jag kommer att tacka nej till det provet. Fråga föräldrar till barn med downs syndrom vad de tycker i den här frågan, eller de med barn med en lättare utvecklingsstörning. Alla tycker nog att det är jobbigt, men jag är i stort sätt övertygad om att de inte skulle vilja vara utan barnen! Att få ett mycket svårt multihandikappat barn är lite annorlunda, som jag sagt tidigare tror jag att det finns nivåskillnader i allt. Som också upplevs olika för vi är inte alla stöpta efter samma form. Vad man egentligen tycker angående om man skulle orka med ett funktionshindrat barn, eller om det är värt att leva ett liv med handikapp lär man sig att ta ställning till först när man får uppleva det, eller har det riktigt riktigt nära, nära hjärtat.

Skrivet av lalandakid den 21 juni, 2006 kl. 08:57 #

Lalanda - jag förstår vad du menar. Jag skulle inte våga ta fostervattensprov, för jag skulle inte vilja ställas inför valet. Jag tror att det är en rikedom i sig att ha ett handikappat barn, kanske särskilt ett barn med någon form av utvecklingsstörning... Samtidigt som jag förstår de som kanske redan har ett handikappat barn och inte orkar mer, och därför tar fostervattensprov... Inte helt lätta frågor, som jag sa... Men väldigt väldigt intressanta att vända lite ut och in på. Fortsätt - jag vill ha mer svar, åsikter och funderingar kring det här...

Skrivet av mymlan den 21 juni, 2006 kl. 09:01 #

Lalanda, jag förstår vad du menar. Jag själv är väldigt kluven till den frågan. Jag har en kompis som avböjde fostervattensprov trots sjukvådens "skräckpropaganda" om olika utvecklingsstörningar. Abortfrågan är oftast en känsligare fråga än "vanliga" frågor kring liv/döden och dessutom då när man pratar om foster som har en utvecklingsstörning.

Skrivet av Brownies den 21 juni, 2006 kl. 15:34 #

Jag återkommer lite sen här ser jag, men en fråga, vem bestämmer på vad vi satsar våra begränsade resurser. Det kommer alltid finnas gränsfall, de som inte passar in i några mallar. Jag tcyker att det är viktigare att våra skattepengar går till forskning om cancer än till fertilitetskliniker exempelvis. Alltså vem gör valet? En annan fråga som tangerar är aktiv dödshjälp, idag har vi passiv dödshjälp i svensk sjukvård men i andra länder finns valet där du själv kan få hjälp med att dö under vissa givna förutsättningar. Problematiken är densamma, vem gör valet, vem bestämmer att du passar in i regelverket? Även om man ser dina 2 första frågor ur någon form av sammhällsekonomiskt perspektiv och lämnar moral och etik utanför är inte svaren självklara, det är lätt att hamna i extremer, låt naturen ha sin gång ungefär alternativt liv ska räddas till varje pris.

Skrivet av Thomas den 22 juni, 2006 kl. 10:05 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg