« Sista mötet med... | Hem | Snygg »
Sweet sixteen
30 oktober kl. 19:33

Jag kan ha varit sexton år. Eller kanske bara femton. Hur som helst skulle jag hälsa på pappa en kväll. Mamma och pappa var skilda och jag bodde inne i stan. Tog bussen till pappa. Han var inte riktigt nykter. Det var han väl aldrig, aldrig när han ringde eller träffade mig i varje fall, inte de senaste femton åren.

Pappa var rastlös. Och jag var uttråkad. Ville åka hem. Pappa envisades med att bjuda på en taxi. Och följa med i den. Drack lite till innan vi kom iväg.

Kom till stan. Han bad taxin köra till ett hotell, typ danshotell landsort. Ville att jag skulle hänga med. Bara en sån sak. En pappa ska inte ta med sin sextonåriga dotter till ett fylledanshak en lördagkväll. Min pappa gjorde det. Bjöd mig på en öl och presenterade mig för ett antal sluskar som tafsade och pappa satt liksom och myste och var stolt över sin fina flicka. Jag vet inte hur jag tänkte eller fungerade då, men jag vet att pappa var fullare och fullare och jag kände något slags ansvar, hade i något svagt ögonblick lovat se till att han tog sig hem. Så jag höll masken. Vallade pappa på krogen, för inte ville han åka hem när jag tyckte att det var dags. Sent på natten fick jag in honom i en taxi. Då kunde han inte sin egen adress, jag var tvungen att förklara för chauffören. Sedan gick jag hem till mamma. Efter det åkte jag inte till pappa mer på helgerna.

Postat i: pappa | Permalink  | Kommentarer [5]  
 
Kommentarer:

tyvärr finns det hur många barn som helst som kan berätta ungefär samma historia som du. Ofta yngre barn som blir tvungna att bli vuxna alltför snabbt på grund av sina föräldrar. Det är hemskt. förtsår att du inte vile åka till din pappa mer på helgerna.

Skrivet av Karin den 31 oktober, 2005 kl. 11:18 #

Hej Karin! Som tur är hade jag en supermamma som lät mig fortsätta vara liten... Och på nåt märkligt vis så är jag idag himla glad för den uppväxt jag hade, jag har erfarenheter och kunskaper som är guld värda, även om de kanske haft ett högt pris...

Skrivet av mymlan den 31 oktober, 2005 kl. 12:52 #

Jag kan förstå att din relation till din pappa inte varit den bästa ... Jag blev väldigt berörd av det du skrev ... Men som du oxå säger ur ont kan man oxå få en massa "gott", konstigt nog. Hoppas inte det där lät illa ... Tre kommentarer hos en och samma bloggare, jag kanske börjar lära mig ... ;o)

Skrivet av Angelin den 01 november, 2005 kl. 01:38 #

jag vet precis vad du menar...har också fått stå och varit huvudattraktionen för min pappa och hans "kompisar". Hur tänker de egentligen? Jag känner dock inte att jag fick vara liten...det gör ont idag att jag inte fick det... Kram vuxetbarn

Skrivet av vuxetbarn den 04 november, 2005 kl. 19:22 #

När man är 16år tycker jag att man är rätt vuxen och vet vad som käns rätt och fel!Beklagar att du hade en Far som gav dig ett sådant lidande i kontakten som minnen.Något som är viktigt är att ens egna barn får ett bättre förstånd och inte går på samma nit.dvs alkoholens inverkan och brukande.

Skrivet av mariij den 15 november, 2005 kl. 16:10 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg