« om mig och gud och... | Hem | Ja. »
syndaregistret
23 september kl. 12:14

Apropå mitt förra inlägg fick jag en kommentar i ett mail på Facebook.

"Starkt material ...på din blogg... verkligen. Man är mållös. Vet inte vad man ska säga liksom. Inte konstigt att du är konstig:-)"

Hoppsan. Jag ser inte mig som konstig. Och jag ser inte inlägget nedan som särskilt starkt eller märkligt heller. Det finns andra saker i min bakgrund som känns väldigt mycket märkligare. Som syndaregistret.

Jag ska försöka sätta ihop ett här, för att förklara hur det var när jag växte upp. Vill innan säga att det här registret är en kombination av vad jag lärde mig i kyrkan och vad min dogmatiske alkoholiserade far sa. Jag har på senare år träffat andra som växte upp i samma kyrka under samma tid som häpnar när de hör hur det var för mig.

(den som vill fördjupa sig i det kan kolla mina inlägg under kategorin "pappa".)

Och för att ytterligare förklara vikten av registret - om man syndade, så var det värsta som kunde hända att man fick tillbringa evigheten i helvetet. Eller - och det var ännu mer skrämmande på något sätt - bli kvar på jorden när Jesus kom för att hämta de frälsta.

Så. Då kör vi.

Förbjudet:

* Dansa. (således skulle man passa sig för att vistas i sammanhang där det dansades)

* Svära.

* Röka.

* Dricka sprit. (vilket min pappa hade svårt att motivera då han själv var gravt alkoholiserad)

* Ljuga.

* Stjäla.

* Vara dum mot någon överhuvudtaget.

* Inte älska alla.

* Spela kort.

* Lyssna på musik som inte var direkt inspirerad av Gud. (Av någon anledning var Elton John och Owe Thörnqvist inspirerade av Gud, men inte Simon and Garfunkel och Jimi Hendrix.)

* Vara fåfäng. (hit hörde att vilja vara snygg eller klä sig för att behaga eller sminka sig)

* Gå på bio.

* Titta på TV. (man kom inte till helvetet om man gjorde det, men man utsatte sig för frestelser som i sin tur kunde leda en dit.)

* Idoldyrkan. (man fick inte läsa tidningen Okej eller sätta upp bilder av popstjärnor på väggen)

* Ha sex eller något som var i närheten av sex före äktenskapet. (därav hade jag dödsångest i flera veckor efter att jag tappat oskulden för jag trodde att Gud inte skulle förlåta mig)

* Förneka sin tro eller Jesus. (således lyckades jag göra bort mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang när jag frankt predikade min tro för alla som inte ville höra på för jag trodde att annars skulle det gå mig illa)

Listan skulle kunna göras längre och betydligt mer detaljerad. Men så här var det. Det här var min verklighet. Och som jag säger i inlägget nedan - när jag faktiskt började läsa och tänka själv och tolka Bibeln och insåg att jag inte skulle bli sänd ner i helvetet om jag tog på mig lite mascara, då blev det svårt.

Det är svårt när hela ens värld rasar. När det man trott på som den enda sanningen visar sig vara fel. Vad ska man då tro på? Vad ska man leva efter? Hur ser man vad som faktiskt var bra och sant i det man lärt sig och vad som inte var det? Var drar man gränsen?

Sådant har jag funderat mycket på. Och gör nog fortfarande, fast inte lika intensivt som då. Men jag lär mig fortfarande. Och en viktig sak lärde jag mig som är bra och som genomsyrar hela mitt liv. Jag köper inga normer utan att ifrågasätta dem och fråga mig om de verkligen har relevans.

 


 

Postat i: personligt | Permalink  | Kommentarer [11]  
 
Kommentarer:

Vilken otroligt indoktrinerad, ångestladdad och fyrkantig uppväxt! Undrar var gränsen går för psykisk barnmisshandel i det du beskriver? Även om du har lämnat det direkt jobbiga bakom dig, så har den här uppväxten ändå format dig som person. Den finns med i din ryggsäck, och poppar garanterat fram i dina beslut och resonemang. När ett barn växer upp i en sekt som tar avstånd från så mycket i det samhälle barnet ändå lever i, så skapar de vuxna en instabil och väldigt skör miljö. Idag växer fortfarande barn upp inom sekter - eller i familjer som väljer att ställa sig utanför samhället. Ffa skolan har här en stor uppgift att bevaka att dessa barn inte far illa, och att anmäla vid misstanke. Det är därför jag är så skeptisk till tex religiösa friskolor... då jag inte kan vara helt säker på att man alltid har barnets (och inte föräldrarnas eller församlingens) bästa framför ögonen. Något jag istället fick med mig från min uppväxt var att barn inte skulle utsättas för indoktrinering. Därför förbjöds jag tex att vara med i "unga örnar" trots att hela villaområdets ungar var med. *ler* Så olika uppväxt!

Skrivet av Mia den 23 september, 2007 kl. 13:44 #

Jag växte ju inte upp i en sekt. Pingströrelsen är inte en sekt. Som jag också beskrev - det var min pappa som stod för dogmatiken. Jag är för övrigt också väldigt skeptisk till religiösa friskolor, däremot är jag övertygad om att de har barnens bästa för ögonen. Eftersom den som lever i en religiös värld och rörelse är övertygad om att det är bäst för barnen att skydda dem från omvärlden.

Skrivet av mymlan den 23 september, 2007 kl. 15:31 #

Kanske är det bästa en blandning av ALLT, att det är tillåtet att tro på Gud eller på kommunismen, på pengar eller asketism eller både och, på vadsomhelst men framförallt att man får tro på sig själv och vad man själv vill. Och inte minst att andra också får tro på vad de vill utan att vi hela tiden dömer dem (medvetet eller omedvetet).

Skrivet av lalandakid den 23 september, 2007 kl. 18:44 #

Sorry... i mina ögon framstår pingströrelen som rätt sektliknande, och den finns med bland de frireligösa samfund som tas upp som sektliknande i den bok jag har. Men jag har ju aldrig satt min fot i pingstkyrkan, så jag kan inte säga vad som är rätt och fel. Vad är "barnets bästa" - är det utifrån samfundets värderingar och normer, eller är utifrån det samhälle som barnet ska växa upp i? Jag tror inte man så kategoriskt kan säga att religiösa friskolor är bra för barnet - tyvärr. Eftersom det handlar så mycket om vilka värderingar man har själv i botten...

Skrivet av Mia den 23 september, 2007 kl. 18:55 #

Jag har alltid tyckt att det är lite roligt att många människor tycker så mycket saker om friskolor, som t ex att de har sina doktriner, när det i själva verket är de kommunala skolorna som är mest indoktrinerande. Barn som går i kommunala skolor indoktrineras till att "passa in" i vårt samhälle, så som staten vill ha dem. Det brukar lyckas mer eller mindre, med bättre eller sämre resultat, men är dock en indoktrinering och en form av hjärntvätt hursomhelst. Det kan man inte komma ifrån. Frågan är vad som är det absolut viktigaste, om det är att barnen till varje pris ska passa in i samhället och bli sk goda medborgare. Eller om det viktigaste är att de lär sig något och växer upp med gott självförtroende. Vad som är skolans uppgift styrs av vad staten vill. I länder som Kina är det nog inte så kul, vad är skillnaden här egentligen? ;)

Skrivet av lalandakid den 23 september, 2007 kl. 19:15 #

Jo jag har gått i kommunal skola, fast det var inte i Sverige. Och jag fick en smärre kulturell shock när jag sedan gick i skola här, eftersom det var så stor skillnad mellan dem. Och ja, jag har läst pedagogik, på ett svenskt universitet. Så man kan säga att jag har både teoretiska såväl som empiriska kunskaper i frågan.

Skrivet av lalandakid den 23 september, 2007 kl. 19:19 #

När jag läser kommentarer väcks tanken hos mig att det kanske är tidsandan det handlar om... En tid där allt var svart och vitt. öst och väst. Höger och vänster. Frälst o ofrälst. Och det var verkliga vallgravar emellan...

Skrivet av kyrksyster den 23 september, 2007 kl. 20:36 #

Mia - läs innantill. Jag har inte kategoriskt sagt att religiösa friskolor är bra för barnen. Jag sa tt jag är mycket skeptisk till religiösa friskolor. Däremot sa jag att jag tror att de som driver och sätter sina barn i religiösa friskolor gör det för barnens bästa. För att de innerligt tror att det är bra för barnen.

Skrivet av mymlan den 23 september, 2007 kl. 22:56 #

Jag förstår... och jag tror inte föräldrar som sätter barn i religiösa friskolor tänker annorlunda än andra föräldrar... Alla vill ju ha det bästa för sitt barn - utifrån de egna värderingarna om vad som är bäst. Jag har aktivit valt mellan olika kommunala skolor - men hade kunnat valt en friskola om jag tyckt någon haft en lika hög och jämförbar utbildningsnivå. Nu hittade jag ingen sådan... Det är lite häftigt att du som ändå haft en sådan tuff uppväxt med religionen som ett tungt moln över dig, sedan ändå väljer en religiös friskolan till din dotter. Någonstans lyckades med andra ord inte din pappa sabotera allt... Vilket är glädjande!

Skrivet av Mia den 24 september, 2007 kl. 11:32 #

Jag tror ärligt att min pappa inte lyckades sabotera särskilt mycket. Kanske av min barndom, men inte av mitt liv idag. Snarare har jag lärt mig saker som jag har nytta av och som ger mig ett rikare liv än jag skulle haft annars. Jag är inte det minsta bitter, och jag önskar mig inte en annan barndom. (jag önskar mig en pappa däremot, men det hör ju till kategorin saker jag inte kan göra något åt och därför inte försöker bry mitt lilla huvud med)

Skrivet av mymlan den 24 september, 2007 kl. 11:43 #

Skönt att du känner så, och är nöjd med vad barndomen gett dig som vuxen. Jag förstår verkligen att du önskar dig en pappa. Jag är väldigt glad att jag har min - och glad åt att ha en sådan fin morfar till ungarna. Och jag är glad åt att jag har tillfällen att ofta tala om det för honom.

Skrivet av Mia den 24 september, 2007 kl. 22:29 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg