Jag tänker försöka ta hål på en klyscha.

Jag har försökt förr. Jag kommer inte att lyckas nu heller, men hellre försöka och misslyckas än inte försöka alls, just det här är nämligen något jag brinner för. Starkt.

Saken: Alltsomoftast hör man barn, tonåringar, unga vuxna, får rådet "Var bara dig själv". Som om det vore en ultimat lösning på alla slags problem. (Jag tror att det är av lathet man säger så till barnen, för att de har ett problem man inte orkar ta tag i, och så slänger man fram detta mantra...)

Även om vi bortser från det komplexa i att tonåringar ofta inte riktigt vet vem den där "själv" är, så är det förkastligt att ge det rådet till någon som växer, som kanske redan är utsatt, och som söker en identitet.

Varför? Därför att den som försöker sig på att "vara sig själv" och inte bara försöka vara som alla andra blir jäkligt utsatt. Den som försöker vara sig själv blir i bästa fall lite utanför, i sämsta mobbad, kanske till döds. (det finns lysande undantag där den som är sig själv klarar sig bra och blir populär, men då har den personen fått höra fler och bättre goda råd än "var bara dig själv".)

Det värsta med det här är att det ofta är samma vuxna som slänger ur sig klyschan, som sedan står för utfrysningen.

Därför att ingen får sticka ut på riktigt. Alla ska stöpas i samma form. Det barn som skiljer sig från mängden blir snabbt omringad av vuxna som ska försöka knyckla ihop barnet och få det att anpassa sig, bli mer som dom andra...

Det är samma vuxna som höjer på ögonbrynen och snörper med munnen när de ser något som inte passar in i deras system, i deras normer.

I alla sorters barngupper, från dagis till skola och annat, ser man tydligt hur den som kanske vill leka själv nästan tvingas in i gemenskap. Den som vill leka vilda lekar tvingas sitta still. Den som bara vill sitta tvingas röra på sig... (simpla exempel, hoppas nån förstår vad jag menar...)

Det gäller till och med barn med diagnoser som adhd och asperger, som rent bevisligen inte kan anpassa sig. De ska ändå knycklas ihop och anpassas. Deras avvikande drag ses som problem istället för resurser. Dom ska ändra på sig, fast det vore så mycket lättare för omgivningen att göra det...

Tänk om vi kunde acceptera de som vågar vara sig själva. Om vi vågade släppa fram dem, uppmuntra deras egenheter.

Om killen som kommer i kjol får bara vara, istället för att få "goda råd" om att byta till byxor. (av samma vuxna som tycker att han ska vara sig själv...)

Om tjejen som pratar oavbrutet och skojar och slamsar får ta plats, istället för att tystas ner, och få spydiga (välmenta) kommentarer.

Om vi skapade utrymme för alla och allas olikheter, tänk så mycket rikare världen skulle bli!

Tänk så mycket rikare man blir om man ser möjligheter istället för problem, om vi uppmuntrar istället för knycklar ihop barns talanger...

Men säg fan inte "Var bara dig själv", som nån slags uppmaning. Barnet som inte orkar vara det (för det krävs styrka) känner sig antagligen inte bättre av det... Tillåt dem att vara som dom är istället... skapa utrymme för barnen att hitta sig själva, vara speciella, egna, annorlunda, unika...

Nu är jag klar.

För den här gången. Jag antar att jag kommer att måsta ta upp det här igen. Och igen. Och igen.