hjärta och smärta

Det är tyst, lugnt och stilla. Katten är ute och sambon är borta, borta för alltid. Han dog lördag förmiddag för tre veckor sen.

Ungefär vid den här tiden, 7 på morgonen, vaknade vi, gjorde oss iordning för att köra iväg i var sin bil. Vi skulle lämna en bil vi lånat. Jag körde den lånade bilen och han körde min gamla.

När vi kom fram strålade han. Han hade haft så roligt när han körde. Det var länge sen sist. Med kärlkramp och dåligt hjärta var det inte ofta han satte sig bakom ratten.

Vi körde tillbaks till vår stad. Stannade till hos brorsan, som inte va hemma, där jag lovat mata kaniner. Dom fick sin mat och sambon passade på att i vattentunnan håva in vattenloppor till våra fiskar. Några plommon råkade också slinka ner i våra magar.

Nybakat på lördagen måste man ha, så nästa stopp blev COOP. Där påminns jag om att inte glömma travprogrammet, det är ju lördag och v75 på tv. Lovar att jag ska ta program, vilket jag också gör. Det finns i förbutiken och jag stoppar ner programmet i handväskan. Går sen in och köper det vi behöver.

Vi beger oss hemåt. När vi nästan är hemma frågar jag: "ska jag köra dig till porten eller vill du gå från parkeringen?" Han ville gå från parkeringen, för då kunde han ägna resten av dagen åt trav och OS utan att behöva gå ut på sin lilla dags-runda.

Det blev varken trav eller OS. Det blev ingenting mer. Aldrig någonsin. Det tog slut. Där på parkeringen, utanför bilen.

Travprogrammet jag hade med mig in på akuten, la jag i kalla händer hos en kropp som var sambons men där han inte var. Han var borta. Han är borta.