Min syn på klass 9 A och efterdyningarna

Jag är inte alls så imponerad.

Jag vet att man genomförde ett pilotprojekt i en skola med verkliga problem i Malmö innan man sjösatte detta projekt. Men det pilotprojektet avbröts. Av någon anledning så kom man förmodligen fram till att man inte skulle kunna komma i land med projektet. Så då tar man istället en relativt anonym skola i Malmö där eleverna inte har några större problem med motivationen, redan innan projektet börjar.

Samtidigt sätter man över lärarresurser till parallellklassen. När projektet är över så kommer man på att även dessa elever, som inte utsatts för stjärnpedagogerna, höjts sig betydligt. Är det då ett bevis för att vi behöver stjärnpedagoger, eller är det snarare en fråga om resurser?

Vilka elever skulle inte skött sig och varit aktiva och velat framstå i bra dager om de hade en kamera i huvudet och visste att det man filmade skulle visas i Sveriges television, där de tillsammans med sina föräldrar skulle sitta flera veckor i rad och titta på de avsnitt som visades?

Det återkommande problemet man hade var en kille som inte ville gå på idrotten. Hur många lärare runt om i Sverige skulle inte jubla om detta var ett problem att följa upp i flertalet efterföljande avsnitt, istället för vad de har runt sig var dag?

Det mest illavarslande är sedan politiska utspel där man exempelvis kräver att nu ska eleverna sätta betyg på sina lärare i jakten och ivern att locka fram den slumrande stjärnpedagogen. Tänk vad kränkande. Läsa i fem år för att bli bedömd av barn som inte ens nått målbrottet. Istället för att locka fram superpedagoger lär det locka fram vuxenmobbing och popularitetsundervisning som inte direkt kommer att vara kopplat till lärandet, i värsta fall. Finns det pedagoger som inte fungerar så är nog ledningen ytterst plågsamt medvetna om det ändå.

Det värsta är nog att man framställer det som om alla problem i skolan kan lösas bara "rätt" människor jobbar där. Och visst gör lärarna skillnad. Men det stora problemet är att inte skolorna får de resurser som de behöver. Tiderna har förändrats. Om man som lärare skulle uppmärksamma att en elev var i ett stort behov av insatser är det långt ifrån en självklarhet att det kommer att bli så. För i skolans värld går budgeten före målen, så enkelt är det. Och innan man tror på underverk så skulle man först se till att säkerställa att skollagarna kan efterföljas rent praktiskt.

När man nu senare förmodligen kommer att göra en uppföljning så tycker jag att man ska våga ta sig an en skola där det verkligen finns problem. Ta exempelvis en skola där vaktbolagen är inhyrda för att gå rundor i korridorerna, för den fysiska säkerhetens skull, och se hur mycket man kan förvänta sig att eleverna ska lära sig i ett sådant klimat.

Postat i: Betraktelser  Permalink    

Dagens sura min

Irriterad över felmärkta extraprisvaror - försöker de lura mig eller?

[Läs mer]

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [2]  

För att kunna bry sig om andra
I morse när jag vaknade hade jag en tanke som dröjde sig kvar. Jag funderade över min äldste son som snart är myndig. En riktig människomänniska som har planer på att i framtiden arbeta med andra människor och hjälpa till med vad han kan. Sen funderade jag i förlängningen över hur han kunnat bli så glad för andra människor och så medkännande och kom på att det förmodligan hade något att göra med att det är så tätt upp till syrran, 15 månader, och att hon alltid varit så go och snäll mot honom.

Kanske är det så enkelt - att man bryr sig om andra om man har haft folk runt kring sig som brytt sig om en själv? Eller som tonårsföräldrar brukar få höra "skiter du i mig när jag är liten skiter jag i dig när jag är stor".

Om det nu är så enkelt så känns det samtidigt lite skrämmande för då har vi förmodligen en generation egoister på framväxt. För handen på hjärtat, förutom våra dåligt betalda pedagoger, vem har egentligen någon så där tid för barnen idag? Kanske inte så att man skiter i barnen, men barn behöver inte "kvalitetstid" de behöver vuxna runt sig som förebilder och då gärna helst vuxna som inte gör saker för att det är pedagogiskt den mest gångbara modellen för att få verksamheten att fungera, utan vuxna som inne i hjärtat bryr sig. Eller syskon där hemma som socialiserar, och tar hand om sina yngre och ibland äldre syskon.

Den gryende samhällskylan kanske bara är en förvarning om vad som komma skall. För att bry sig om andra så måste man ha haft någon runt sig som brytt sig om mer än att ordna dyra fritidssysselsättningar och förespråkar kavlitetstid och curlar runt rent allmänt för att dölja det ständigt gnagande samvetet.

Ja, det var en tidigt gryende morgontanke idag. Tror jag ska fundera vidare i den teoretiska banan och se vad jag kommer fram till.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [4]  

Lite tankar om så kallade samhällsparasiter
Ibland när man funderar en del på saker och ting så hittar man saker i böckernas djungel som sätter fingret på en känsla.

Detta har då hänt då det gäller samhällsparasiter. Citatet är hämtat från Sennetts bok När karaktären krackelerar från 2006 sidan 195-199.

Angreppet på välfärdsstaten som inleddes under det nyliberala anglo-amerikanska systemet och som nu sprids till andra politiska ekonomier innebär att de som är beroende av staten betraktas med misstänksamhet, som om de vore samhällsparasiter och inte verkligt hjälplösa. Avskaffandet av sociala skyddsnät och rättigheter motiveras i sin tur med att ekonomin frigörs så att den kan fungera mer flexibelt, som om parasiterna drog ner de mer dynamiska samhällsmedborgarna. Samhällsparasiter anses också ha förskansat sig djupt inom den produktiva massan - åtminstone får man det intrycket genom människors förakt för medarbetare som inte själva kan ta initiativ. Ideologin om samhällsparasitism är ett kraftfullt disciplinärt verktyg på arbetsplatsen. Den anställde vill visa att han eller hon inte livnär sig på andras vedermödor. Men att skämmas över att vara beroende har en praktisk konsekvens. Det undergräver förtroende och engagemang människor emellan, och avsaknaden av sådana sociala band hotar att omintetgöra varje kollektiv verksamhet. När människor upplever sitt hjälpbehov som något skamligt kan de bli mer uttalat misstrogna mot andra. Ju mer man skäms över sitt beroende och sina begränsningar, desto lättare reagerar man med de förorättades vrede. Om sociala strukturer som inte uttryckligen bejakar tilltro till andra i en krissituation ingjuter den mer neutrala, ihåliga bristen på förtroende och tillit.

Med andra ord förutser han vad som hänt i Sverige. Man har utsett en grupp till parasiter och som grädde på moset så får man ett system där folk misstror varandra och förutsätter att alla lever på systemet i en eller annan form, genom bidrag- eller skattefusk eller bara genom helt vanlig latmask i ryggen. Det i sin tur leder till att folk inte gör gemensamma krafter och reagerar för ingen vill ju tillhöra parasitträsket.

Sådana här frågor tycker jag är högintressanta. Det visar att saker inte bara händer utan att det finns en medveten strategi bakom att man genom att agera på ett sätt vill uppnå något annat. En splittring där man inte längre kan lita på varandra. Hör detta i sin tur ihop med sviktande civilkurage så kan man snart sluta cirkel angående relativt oförståeliga saker och ting. Jag fortsätter att tänka - även om det alltid stör någon.

Postat i: Betraktelser  Permalink    

Anti- anti- feminist
Antifeminstiska Samfundet, Antifeministiskt initiativ. Antifeminism.

Ordet antifeminism är för mig kopplat till samfundet som fanns på Internet som innehöll diverse underhållande läsning om hur man försökte bortförklara skillnader i löner och arbete mellan kvinnor och män, bland MYCKET annat. Idag har tydligen också ett par unga kvinnliga moderater, muffare, anammat ordet antifeminism och kan därför lätt kopplas till den typ av propaganda som tidigare drivits av Antifeministiska Samfundet.

Hur kan man vara Anti-feminist? Hur kan man vilja vara det. Varför är man så emot att män och kvinnor ska ha lika möjlighet oavsett biologiskt kön.

Genus - är intressant. Genus skiljer sig från biologiskt kön genom att genus inte syftar på biologi och genetiskt arv utan den tredje beståndsdelen i vår natur - det sociala arvet, den sociala verkligheten. Genus betyder alltså då den del av könet som är konstruerad som inte har ett dugg att göra med om man har prostata eller bröst eller andra lösa attribut.

Genusforskning har visat att från föräldern vet könet på ett barn så ändrar man röstläge och utifrån det biologiska könet så tolkar man spädbarnens skrik olika. Detta är ett exempel på den konstruktion av kön som man angriper.

Men det finns rörelser som är mot detta. Antifeministrörelser som skulle slå knut på sig själva bara de slapp att tro att något beror på annat än det biologiska könet. Om man närskådar dem så tror det dessutom att mannen är överordnad kvinnan av en bestämd orsak - de är bättre och förtjänar den plats de erövrat.

Men skrapar man bara lite, lite på den ytan så framträder orsaken till allt detta anti ganska klart - man tillhör själv de lägre delarna inom vad som skulle kunna kallas en manlig hackordning och bara rädslan för att även behöva släppa förbi några kvinnsfolk så man halkade ännu lägre ner i statusposten är tillräckligt för att odla ett långt djuplodat hat - mot kvinnor. För det är faktiskt just det som det rör sig om - detta är grabbarna som hatar kvinnor. Nåja inte alla kvinnor prostituerade och kvinnor som håller med om att den viktigaste skillnaden mellan kvinnor och män är att män är bättre - de accepteras och höjs till skyarna som de eftersträvansvärda Hon-könen.

För mig är antifeminister lika underliga som de som väljer att gå med i anti-demokratirörelse, eller en anti-fredsrörelse eller en anti-männiksorättsrörelse. Om antifeminister hade varit med i anti-människorättsrörelsen istället skulle de hävdat att de människor de tyckte att man inte skulle släppa ut som var felaktigt fängslade egentligen var ledda av ett monster som tänkte ta livet av dem allihop. Exakt så rationellt är det.

Men de är väldigt duktiga på att klistra in länkar som de hittat på de mest "trovärdiga" ställena som ska stödja deras snedvrida världssyn som går ut på att utnämna en särskild kvinna som "Hon som ville utplåna alla män och som alla feminister dyrkar och försöker efterlikna". Det i sig skulle då vara anledning till deras ständiga hat, eller ska jag säga rädsla för att kvinnor ska ta sig in på deras domäner och putta ner dem från tuppinnen.

Så jag är inte mycket till feminist, men tror mycket på genustankarna om sociala konstruktioner om på ett samhälle där möjligheter i livet inte ska vara avhängigt vilket biologiskt kön man föds till, men jag är defintivt en anti-antifeminist. Jag har alltid tyckt illa om folk som är lite extremistiska till sin natur. Dessa extrimister är ofta även anti-invandrare särskilt de invandrare som tar "deras kvinnor" och tycker att vi svenska kvinnor ska hjälpa våra "medsystrar" som är muslimer. Så det är inte bara kvinnor man hatar utan även invandrare och särskilt då muslimer. Antifeminister är utnämnda, av sig själv som de gloriabärande försvarare av sina egna liv - inte alls några hatfyllda grabbar som de lätt kan framstå om när man tar ut dem ur de mörka vrårna och beskådar deras ideologi.

Och ju mer man rotar desto mer twisted blir det.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [2]  

Fotbollshulliganer
Hörde en diskussion på P1 om vad man skulle göra åt dem och där var allt från att de trettiofem hulliganpoliserna skulle skingra de stora bråken och särskilda åtgärdsprogram för babyklubbarna där hulliganerna finns på tillväxt.

Varför detta daltande. Sköter de inte sig så får man väl göra det som jag brukar göra med barnen - prata ett språk som de förstår. Portförbjud dem på varenda fotbollsarena så ska man väl se att de där värsta bråkstakarna som har fotboll som substitut för livet nog lugnar sig.

Då skulle man kunna använda de där 35 polistjänsterna till att sätta fast förövarna till barnpornografibrott istället.

Postat i: Betraktelser  Permalink    

Barnomsorg utan ansvar
Idag tyckte jag nog måttet blev rågat. Under en lång tid har man insett att barnomsorgen går på knäna eller i alla fall personalen men idag blev det tydligt att den inte bara går på knäna längre utan krälar sig fram i resterna av en omsorg där barnen stod i centrum och föräldrarna kunde gå iväg med gott samvete och veta att barnen blev omhändetagna på ett adekvat sätt.

Det finns vissa primära funktioner hos oss människor som lite enkelt då det gäller barn kan sammanfattas i konkreta åtgärder: mat, sömn, toalett, närhet. Men min väninnas barnomsorgspersonal har meddelat henne att de inte har tid att potträna hennes dotter förrän tidigast nästa sommar då det är alldeles för jobbigt när det är höst och de har mycket kläder på sig. Fastän då tjejen är torr hemma.

Detta rör sig inte om hysteriska föräldrar som vill forcera utvecklingen på något vis utan barnet är 2 ½ år gammalt.

Tänk vad det ska göra för barnets självkänsla. Här har den klarat sig under sommaren och hemma och sen när man kommer till barnomsorgen så åker blöjan på ett år till för att personalen inte har tid. Det är lika primära behov som att få mat eller få möjlighet att sova om man behöver. Det borde vara vart barns rättighet inom barnomsorgen att få växa i självkänsla och inte iträdas en blöja när man klarar sig utan. En kränkning, enligt min mening.

Då föräldrar ifrågasatt detta på "högre ort" så har de blivit hänvisade till att söka annan plats om de tycker det är så viktigt.

Då kan man fråga sig i vilken kommun det här då kan vara möjligt. Jo, det är en av de rikare kommunerna här nere i Skåne. Man borde tycka att om de inte har personal nog att se till så deras barn inom barnomsorgen kan få en värdig behandling så borde de anställa fler för det har de helt klart råd med.

Så dagens känga går till fina, rika kommunen som inte kan låta barnen slippa blöja förrän om ett år när det passar personalen bättre.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [2]  

Vi är alla experter på skolan?
De flesta svenskar har det gemensamma att de anser sig vara experter på skolan, de har ju själv gått där och vet vad de pratar om. Nåja, de har ju åtminstone för väldigt länge sedan gått där när förhållandena var helt annorlunda. Eller egentligen har de väldigt dålig koll på hur skolan ser ut just idag i dag från ett inutiperspektiv baserat på egna erfarenheter.

Denna massexpertism är förödande. Det är hemskt mycket politiskt tyckande om hur vi ska göra för "att komma till rätta med det stora kunskapsproblemet". De man egentligen borde fråga är de utbildade lärare som arbetar inom verksamheten men till skillnad från andra verksamheter betraktas de snarare som en del av problemet än de verkliga experterna inom området.

Om vi ska ha bokstavsbetyg, sifferbetyg, om vi ska prioritera kunskap eller socialisering, vilka biroller lärarna måste finna sig i då det gäller sociala inslag och allt prat om en likvärdig skola. För att inte tala om den relativt nya diskussionen om dåliga rektorer som behöver fem års utbildning och möjlighet att slänga ut olämpliga lärare från utbildningen och inträdesprov till lärarutbildningen. Tyckande från föräldrar om hur det borde vara och om vikten av att behålla de där lärarna som inte är utbildade för är de inte bättre?

Väldigt mycket tyckande av "alla". De enda man inte hör så mycket om i debatten är från lärarna. Det kan ju till viss del ha att göra med att det är de som kryper på knäna i tyckandets verksamhet och är de som ställs inför allt detta tyckande i form av ständiga omorganiseringar efter politisk korrekthet. Vad hjälper exempelvis verktyget att ha inträdesprov till lärarutbildningen och rätt att slänga ut någon när det fortfarande är en stor del som arbetar inom verksamheten som inte har någon som helst pedagogisk utbildning och bara i bästa fall har en kunskap i ett ämne? Om det inte samtidigt finns någon form av krav på att lärare ska ha utbildning så hjälper det knappast att slänga ut folk från lärarutbildningen för då kan de ju bara börja arbeta som outbildade lärare istället.

All denna politiska diskussion verkar bottna i en tävling om mest politisk korrekthet och vilka vindar som för för närvarande. Lärarna slängs hit och dit det sägs att det ska det vara kunskap som prioriteras samtidigt som de åläggs allt fler sociala arbetsuppgifter utan att för den sakens skull få mer resurser till sitt förfogande. Man har dragit in alla människor som tidigare var runtompersonal.

Naturligtvis borde alla lärare vara utbildade. Hade exempelvis sjukvården haft samma andel obehöriga personal hade det varit många dödsfall och inte sjutton hade man börjat diskutera huruvida det berodde på om ambulansen var röd eller blå eller om akutintaget skulle ligga i mitten eller om ortopeden skulle prioriteras framför kirugen.

Det finns ett mycket enkelt sätt att få ordning på "skolproblemet". Kräv att all personal som arbetar med eleverna ska vara utbildade i vad de gör samtidigt kanske i kombination med inträdesprov och lättare att göra sig av med olämpliga kandidater inom lärarutbildningen. Kräv kompetent ledning och de där som saknar adekvat utbildning inom pedagogik och de ämnen som de undervisar i, de kan ju utgöra den runtompersonal som faktiskt också krävs idag för att ta hand om allt annat som inte har med själva skolarbetet att göra som idag ålagts läraren. Och framför allt låt lärarna och rektorerna vara experterna på sin egen verksamhet och inte de populistiska vindarna. Satsa mer än ord på utbildning och tillsätt adekvata tjänster i svenska för invandrare, specialpedagoger för inlärningsproblem och fler människor som tar hand om den psykosociala hälsan hos eleverna. Och ARBETSRO ändra inte systemet en gång om året.

Då hade det inte varit så nödvändigt att diskutera om det skulle vara bokstäver eller siffror om betygen skulle kommit i ettan, sexan eller åttan för då hade det funnits en kompetens som skulle kunnat ta hand om problemen i verksamheten.

Skolan är inte vad den var när vi gick där. Det finns inte en sak som skiljer utan hundra. Och idag är det bara en del skolor i en del områden som ens kan förefalla påminna om vad vi tycker oss veta så mycket om.

Postat i: Betraktelser  Permalink    

Vems ansvar är våra barn?
Det där borde vara en självklarhet. Men med tanke på senaste tids händelser så har diskussionen blossat upp igen. Vem har ansvaret för vad som händer våra ungdomar.

Eftersom man numera mer eller mindre är tvungen att låta barnen växa upp på svenska institutioner istället för att själv ta ansvaret så vore det enkelt att svara - samhället för att de har tagit ifrån oss vårt yttersta ansvar och tiden vi kunde ha med våra barn. Men det svaret skulle varit alldeles för enkelt. Samtidigt är det just vad många gör fast lite indirekt. Det är dagis fel att barnen slåss skolans fel att de inte lär sig vett och fason och polisens fel som inte har resurser.

Sen vore det enkelt att svara att det enbart är föräldrarnas fel. De har fött barnen till världen och att altstra barn är att axla ett livslångt ansvar, mer eller mindre. Men många föräldrar avsäger sig ansvaret för att de har så mycket annat som är minst lika viktigt i livet, karriär, pengar, framgång. Kanske är det samma föräldrar som förväntar sig att "samhället" ska ta ansvaret. Tid är nyckelordet. De har inte tid.

Och så är många föräldrar dessutom underordnade sina tonåringar eftersom det är de som bestämmer om föräldrarna får skämma ut dem eller inte. Jag har på allvar suttit på alltför många föräldramöte där skolpersonal bett om föräldrarnas hjälp att komma till skolan för att de har problem. Och det finns en hel hög som absolut inte kan göra det för att deras barn inte hade tyckt det var så kul. Precis som det är roligare för min son och den andra lugna killen i klassen när vi sitter där men det ger väldigt demonstrativa illustrationer om varför det skulle varit bra om föräldrarna istället för tonåringarna bestämmer om vad vi vuxna kan eller inte. Nej, alldeles för många föräldrar är oroade över att deras tonåringar skulle skämmas för dem om de nu beter sig illa - eller ej.

Jaha, vems är då ansvaret är det samhällets som drar in varenda fritidsgård nästan och inte skapar nya naturliga, vuxenöversynade mötesplatser eller är det de underordnade föräldrarna som har som största rädsla att skämma ut sina barn och anses jobbiga? Kanske bägges. Men framför allt alla vårt ansvar. Det hjälper liksom inte att skylla på samhälle eller föräldrarna när man samtidigt kan gå förbi ett gäng smålegister i sjuårsåldern som står och sparkar sönder en cykel utan att säga ett pip eller i alla fall ifrågasätta om det är deras cykel. Om föräldrarna inte har tid, och om samhället tar bort institutioner för ungdomar som är vuxenövervakade som fritidsgården ja då måste ju alla säga till, väl? När jag var i sjuårsåldern var det stört omöjligt att ens försöka slänga ett godispapper på trottoaren förrän minst en person talade om det oriktiga i det där beteendet. Idag förväntas ungdomar lära sig det genom någon underlig gen som bara skulle ramla ner när den behövdes eller något. För ingen lär dem. Och alla är bara rädda för sin egen del. Nåja, inte alla men civilkuraget är minst sagt minimalt.

Det är lite katten på råttan - föräldrar skyller på samhället, samhället skyller på föräldrarna och samtidigt kan ungdomarna göra grejer framför ögonen på hela världen men då det mest väsentliga för föräldrarna är om deras barn skämms över dem eller inte och samhället stänger all uppfostran i och med de slutar skolan ja då återstår det ju bara för ungdomarna att uppfostra sig själva - och det ser vi ju hur det är på väg att gå.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [4]  

Det hänger på håret - eller extentions
Funderar lite över den nya modeflugan - extentions. Jag har kommit så långt att jag förstår att det faktiskt finns människor som är beredda att köpa hår för pengar. Inte odla längd, permanenta för tjocklek eller klippa upp - utan köpa andras hår och sätta fast i sitt eget på olika sätt.

Men sen kommer jag till problemet. Tydligen är syntethår inte så där vidare bra för många får allergier vilket kan leda till att de tappar stora toffsar av sitt eget hår. Så tydligen ska det vara riktigt hår.

Då kan man ju undra lite så där var man får tag på hår så där. Inget som man direkt kan plantera ut i perennrabatterna kring knuten utan det måste ju komma någonstans ifrån. Och det gör det. Det kommer från Asien. Asiatiska kvinnor odlar långt hår så att västerländska kvinnor kan sätta fast det i sitt eget så deras hår blir fylligare.

För att få det där tjocka svarta håret till de vanligaste ljusa nyanserna krävs en hel del bearbetning med kemikalier.

Så nu är det inte bara det man ska acceptera att folk verkligen köper hår utan också att man gör det från asiatiska kvinnor som drygar ut sin kassa. Det är väl sin sak om de gör det för att de vill men om de ser det som ett nödvändigt ont och sitter och gråter i frisörstolen eller om någon skum typ åker runt på landsbygden med sax, så är frågan väl om det kan anses vara så där väldigt etiskt, egentligen? Eller kemikalierna för den delen. Finns det inte tillräckligt mycket kemikalier i naturen redan?

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [4]  

Fetmaepedemin övervunnen?
Hört lovprisande angående magsäcksförminskning på radion idag. Tydligen så är det bevisat att man lever längre och kostar sjukvården mindre summor om man genomgår en magsäcksoperation. Dödligheten på grund av operation är 0,25 % och sjukvårdskostnader på grund av fetma 6-7 % av totalkostnaderna inom sjukvården.

Ja, det är ju bra om det nu är enda sättet att gå ner i vikt. Har man testat exakt allt så är det kanske sista utvägen till ett drägligt liv. Och tydligen kan man fortsätta äta onyttigheter ändå - men inte i samma utsträckning. Kvinnan de intervjuade fick välja mellan vetebröd, kokosbulle och grov smörgås eller frukt. Hon kunde inte äta grovt bröd på grund av sin operation så hon valde vetebröd.

Nu när antalet människor med fetma nyligen överskred de som svälter skulle man kunna önska sig att en förstoring av magsäcken hade haft en liknande effekt på de som svälter här i världen. Tänk ett enkelt ingrepp så var saken ordnad.

Jag tycker det på något sätt visar obalansen i världen. Ena hälften håller på att äta ihjäl sig och får och kan erhålla hjälp medan den andra svälter ihjäl men där finns ingen bot.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [2]  

Soptippen - en manlig sfär?
Ja nu när man är nybliven husägare öppnas en del nya horisonter. En av dem är Sysavs återvinningsstation. Men det är märkligt vad få kvinnor där är. Jag känner mig ganska ensam kvinna där om man bortser från de som åker med mannen så har jag nog aldrig sett en till ensam kvinna lämna på tippen. Vad är det som gör att just soptippen är en sådan manlig sfär? Jag menar, det är oftast inte groteskt tunga trädgårdsavfalls påsar man kör dit. Är det för att män är så glada i att köra bil? Jag funderar vidare...

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [4]  

Varför brinner det på Rosengård?
Ja en sak är säker det är inte för att där bor en sämre sorts folk som inte lärt sig veta hut. Ansvaret torde utöver på de som sätter fyr ligga på Sveriges oförmåga till att integrera invandrarna i det svenska samhället. Kanske kan man ge bostadsbolagen som lockar med egen parabol om man som asylsökande flyttar dit en bit av ansvarskakan? Kanske kan man delvis skylla på de inofficiella köregler som andra bostadsägare i andra delar av staden har där invandrare har mycket svårare att få bostäder. Kanske kan man också ge en liten del av ansvaret till de som bestämmer att fritidsgårdar inte längre behövs i området och kanske på de föräldrar som protesterat högljutt i en annan del av Malmö för att deras fina skola ska behöva invaderas av invandrare när en mindre ansedd skola med mycket hög del invandrare ska renoveras. Kanske på de attityder man möts av på arbetsmarknaden, den passifiering som sker av de nyanlända då de inte sätts i meningsfulla arbeten.

Det går inte att tro att man ska anpassa sig till ett samhälle där man inte tillåts att delta. Det här är inget terrordåd utan ett rop på hjälp från ungdomar som inte har något som helst hopp om framtiden. Därför brinner Rosengård.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [10]  

Ja nu kommer jobben
Om alla ungdomar utan jobb nu ska sitta och söka jobb som inte finns i 30 timmar var vecka på arbetsförmedlingen så kommer definitivt de som har företag behöva anställa fler personer för att tala om att det inte finns något jobb. Smart tänkt.

Undrar hur unga föräldrar ska göra när barnomsorgen bara är 15 timmar för arbetslösa och de ska vara på plats på vuxendagis i 30 timmar?

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [5]  

Varför kvinnor - inte män?
Stor fråga. Kärnkraftverkets finnas eller inte finnas. Läste i min sociologibok att man gjort en undersökning där man fastställt motståndet gentemot kärnkraften. Mest mot är högutbildade kvinnor, näst mest emot lågutbildade kvinnor, sedan kommer högutbildade män och därefter lågutbildade män.

Någon som kan hjälpa mig att tyda dessa siffror? Eller har en teori om varför det ser ut så här? Jag tycker det är ett spännande faktum att fundera över.

Postat i: Betraktelser  Permalink