Full fart

Nu har vi påbörjat operation ändra rum och rensa ur. Idag har vi en gediger lista över saker vi ska försöka få ordning på. Det är tacksamt när man ser saker och ting ta form, även om man blir ganska trött av att flänga på i det här tempot.

Men det är ju ingen hemlighet att tempo nog är ett epitet som passar mig. Jag är alltid i full fart vare sig det gäller skolan eller hemmet eller trädgården eller allt. Jag kan liksom inte ta det lilla lugna. Sanningsenligt blir jag stressad av saktfärdighet. Förmodligen något som hade varit nyttigt att arbeta lite med. Får väl se till att göra det.

Annars maler det bara i bakhuvudet att denna frenetiska listvardag eller målvardag egentligen är ett försök att undvika det oundvikliga. Det är nu bara någon vecka till treårsdagen av mammas bortgång. Jag brukar ju falla pladask när sommaren sätter in och man inte är i full gång eller rättare sagt när kroppen och skallen får möjlighet att fortsätta bearbeta sorgen. Men det är faktiskt så att sorgen har lagt sig lite. Inte saknaden men den otröstliga sorgen. Men rädslan finns där att återigen hamna i en sommardepression. Mina depressioner har jag ju genomlidit utan att ta till tabletter. Jag tror inte att tabletter gör så att man kommer igenom en sorg.

Men som sagt - det går på rätt håll. Men en viss rädlsa lurar där under ytan.

 

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [2]  

Saknaden ändrar gestalt
Sedan min mamma gick bort för drygt två år sedan har jag levt i en emotionell berg-och-dalbana. I början åkte man ner i "hålet" oftare än man orkade se upp till ytan. Sen var det en period där man höll huvudet just över ytan men ibland åkte ner under det mörka vattnet och fick rejäla kallsupar.

Från att ha sovit som ett barn tidigare i livet så har sömnen också åkt berg-och-dalbana. Först sov jag inte alls. Sen sov jag lite bättre men sen sämre och jag tror att de hela nätter jag sovit på två år kan räknas på fingrarna. Till en del saknar jag de färgglada drömmarna i början då mamma kom på natten och tröstade mig. Hon stod där i sin mörkblåa jacka i min hall och jag kunde riktigt känna trösten och kramarna.

Efter berg-och-dalbanetiden med hålen och kallsuparna gick jag in i en fas där ångest och panikångesten för första gången i mitt liv visade sitt ansikte. Det var omständigheter som inte enbart rörde att jag mist min älskade mamma som ställde till mitt känsloliv. Jag trodde ju att jag samtidigt höll på att förlora mina barn i samma veva. Eller de äldsta i alla fall. Terrordåden visade sitt ansikte och skar väldigt djupa hål i min själ. Dessa läkte inte som de skulle utan ångesten blev en ny bekantskap. Sökte till slut för stigande panikångestattacker.

Har gått i ett år på samtalsterapi där jag fått prata om upplevelserna och tankarna och känslorna. Ett ställe där inte jag behöver vara den starka klippan för alla runt om. Det har hjälpt mig en lång bit på vägen.

Nu mår jag faktiskt ganska så hyffsat här under dagarna. Inte skrattar jag lika ofta ännu men jag mår helt okey för det mesta. Men för en period sedan så började jag vakna av panikångestattacker. Nu har dessa lagt sig så nu kan jag istället vakna fyra, fem gånger under nätterna med ångest. Men man får vara glad över det lilla - hellre ångest än panikångest vilken tid på dygnet det än sker.

Ja, sorgen och bearbetningen har konsumerat mycket av min tid. Jag har ju hållt igång som vanligt så livet har inte stannat men någonting, något där inne har stannat. Läkning får ta tid. Läkning kan ta tid. Läkning kan inte ske genom att döva smärtan - bara genom att ta tag i den, syna den, konfrontera den och bearbeta den. Och det gör så ont. Men hoppet finns om en återerövrad vardag utan ångest och gärna lite sammanhängande sömn om jag hade fått önska. Jag ska, jag ska, jag ska - ta mig igenom och bli hel och läka.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [2]  

Två år
Idag är det två år sedan mamma gick bort. Tiden har både stått still, gått fort och oerhört långsamt. Tid...

För två år sedan var jag vid den här tiden lyckligt ovetande om att mamma just fallit ihop i hotellvestibulen. Barnen och pappa var på sjukhuset där de försökte rädda henne utan framgång.

Jag vet inte riktigt om det blir så mycket enklare med tiden egentligen. Det gör fortfarande väldigt ont och livet kommer aldrig bli vad det varit. Men livet fortsätter, trots allt och barnen gör att man trots det meningslösa ser en mening, ser att livet går framåt, fortsätter. Men en del av mig dog samtidigt som min mamma gick bort. En del av mig har fastnat i det ögonblicket i ett kaos av känslor.

Idag är regnet väldigt passande min sinnesstämning.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [18]  

Den lilla koppen
Den lilla koppen.

En vecka innan mamma var död visade hon mig en psalmbok och en liten kopp med text och sa att hon ville att min äldsta dotter skulle ha den när hon inte fanns längre.

Den lilla koppen var minnen, berättelsen om flickan som gjorde något otillåtet, som gick till en rivningsplats och tog en sak.

Den lilla koppen tog hon och bar den varsamt hem med känslan av att ha tagit något för första gången som inte tillhörde henne.

Den lilla koppen bar hon in och precis som alla snälla flickor gör så visade hon sin mor vad hon funnit och berättade var.

Den lilla koppen hade hon ju tagit och blev därför straffad för sitt tilltag men.

Den lilla koppen fick hon behålla efter hon fått sitt straff.

Den lilla koppen brukade mamma ta fram med jämna mellanrum och berätta historien om. Historien om den lilla koppen, den lilla flickan, det orätta men ändå så lockande.

Den lilla koppen - är numera borta och jag kan inte hitta den och jag kan inte därför fullfölja en av de sista önskningarna i den frågan som min mamma hade.

I natt är det just den här lilla koppen som håller mig vaken, som fick mig att vakna, som får mig att känna sådan evig saknad efter mamma och hennes lilla kopp.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [9]  

I morgon är ingen bra dag
Mors dag. Vad ger du till din mamma på Mors Dag? Tja, hade jag kunnat så hade jag väl gett det jag brukade göra, något personligt eller något avkopplande, något till just henne. Idag har jag bara möjlighet att ge en blomma på graven, inte ens det eftersom graven är så långt borta. Jag får väl tända ett ljus och sakna henne. Saknar henne gör jag redan alltid men lite mer intensivt lite mer riktat lite mer än vanligt.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [7]  

Ont det gör ont det gör ont
Känslor som sliter och tankar som drar. Och vanmakt och ångest och tankar på det som var oundviklig. Känslan av att vara övergiven, lämnad i mitten av en orkan, i ögat, med en bedräglig tystnad och ett kusligt lugn och väntan på något som snabbt kommer att svepa över mig igen när jag ska ut ur orkanens öga. Något tungt, något smärtsamt, något som tömmer min själ på kraft.

Som skalet som sakta fylls men som genast får nya sprickor där det börjar sippra från. Det sipprar smärta och det gör ont.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [4]  

Gråtfärdig?
Känner inte riktigt igen mig själv. För första gången under hela min universitetstid är jag totalt omotiverad. Sen känner jag mig gråtfärdig - jag som aldrig gråter. Det är lite dumt för det sammanfaller med tanken på att jag ska till min goa psykolog. När hon kommer att fråga mig hur jag mår så kommer tårarna förmodligen börja flöda och det vill jag inte. Varför det är så har jag dessutom ingen aning om. Det är kanske tanken på att det nog är enda gången där den som ställer frågan om "hur mår du" inte förväntar sig att jag besvarar frågan med ett kort "bra". Där kan jag inte dölja mig bakom alla vardagskonventioner. Hon har dessutom genomskådat min strategi där jag försökt bli psykologens psykolog även om jag ibland får in henne på att tala om sig själv så jag slipper att beröra det som gör ont.

Märkte när jag mådde som sämst direkt efter mamma dött i London och barnen och pappa hamnade mitt bland bomberna den 7:e juli att jag inte kunde förmå mig att säga "bra" och de som frågade kunde inte hantera att jag svarade "mycket dåligt". Det tog lång tid innan jag kunde lite slentrianmässigt slänga in ett "bra". Ibland ville jag skrika att "fråga inte om saker ni inte vill ha svar på för jag kan inte stå här och blåljuga för det gör för ont". Men samtidigt förstod jag väl att det var någon annan mekanism typ de där fraserna som man säger av artighet men som man inte bryr sig om svaret egentligen.

Tänk om alla hade kunnat få en psykolog som min efter en stor livskris. Min första kontakt med någon och det blir en sådan pärla. Hon försöker verkligen lotsa mig fram till att i alla fall påbörja sorgebearbetningen och inte bara stå och stampa i chocken fortfarande utan att våga se sanningen i vitögat. Förra gången läste hon högt ur en självbiografi som hon hade lånat där innehållet sammanföll mycket med mina känslor och tårarna rann. Jag tror jag kommit en liten bit på väg jag har i alla fall börjat sörja.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [8]  

Saknandets ansikte
Djupa sår, förtvivlans tårar och ett blödande hjärta.

Öppna, djupa sår i hjärtat, smärtan som förblindas av tårar.

Färska, varande sår i ett hjärta som blöder och tårar som smärtar.

Tårar för smärtan över såret i hjärtat och blödande tårar.



Sår som läkes av tårar

Hjärta som läkes av blod

Tårar som läker förtvivlan

Smärta som läkes av livet

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [2]  

Min sorg
Har fått bekräftat att jag är en riktig hejare numera på att klassificera, rationellt fundera över och utomordentligt duktig på att definiera min sorg. Men, jag är fortfarande i viss mån inte en dag längre i mitt sorgearbetet än jag var den dagen det smällde. Jag har typ hamnat i posttraumatisk stress där jag inte ännu ens har börjat ta itu med min bearbetning. Är i överlevnadsstadiumet fortfarande.

Så, det jag måste göra är att börja etablera kontakt mellan min rationella hjärna och mitt igenproppade hjärta och öppna locket lite försiktigt till sorgeasken. Hur ont gör det inte att släppa ut smärtan.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [7]  

Hjärtat blöder
Datorstrulet blev allvarligare än vad jag trodde. Alla kort tagna de senaste åren är borta. På grund av en nylig ominstallation av XP hade jag sparat undan korten och hade de inte dubblerade längre. Nu rök en av våra andra hårddiskar igår. Exakt den som korten låg på. Det är illa nog men en sak smärtar mig mer än annat. Mina undansparade mail med min mamma de var ovärderliga. Tårarna strömmar. Vi ska försöka se om man kan lämna in den någonstans och få den reparerad. Det får kosta vad det kosta vill en del saker går inte att mäta i pengar.

Mammas mail brukade jag plocka fram och läsa när jag behövde hennes tröst. Det var som att höra hennes röst samtidigt som pratade med mig. Det var den typ av prat som hon gjorde för att pusha mig i livet för att guida, trösta och leda.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [8]  

Dödens ständiga frånvaro
I dag har vi nästan lyckats eliminera döden från vår vardag. Ingenting runt oss ska egentligen påminna oss om att vi är dödliga varelser. Man ska få intryck av att säkerheten inte är något hot vare sig det gäller felrapporter från våra kärnkraftsverk som visar tydliga hot eller då det gäller vapenmakternas hot mot världsfreden.

Bit för bit, sjukdom för sjukdom, ska vi besegra om inte döden så i alla fall det som kan leda till döden.

Längtst in i ett anonymt rum på sjukhusområdet göms döden när den väl kommer trots att den inte får synas så finns den det är ju tydligt.

Dödens ständiga frånvaro har skapat en existentiell ambivalens hos människan. Hon tror att livet är skilt från döden och inte en enhet som hör ihop. Lev hårt, intensivt och extremt för att skilja livet från döden istället för att se döden som en slutstation på resan genom livet.

Dödens ständiga frånvaro i vårt liv.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [1]  

Rensa bort mamma
Vi har alltså inte tagit tag i det där med att rensa ur garderober inte någonting egentligen. Förutom jackan kanske den hängde kvar länge i hallen men är numera borta. Idag ska vi renska kläder. Börjar med barnens här så vi ska få plats med mammas kläder i lådorna sen. Men det är tungt. Det blir inte lättare med tiden heller. Det här är en sak som skulle varit gjord tidigare.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [3]  

1 ½ år av saknad
För ett och ett halvt år sedan levde min mamma fortfarande. Lite över åtta på morgonen så dog hon i en hotellvestibul i ett land där hon inte kunde språket. Min största dotter var den som sist såg henne i livet av oss och hon fick dela de sista ögonblicken med henne.

En tung fråga var att fråga dottern om det såg ut som om mamma hade ont när hon dog. Jag förstod så mycket som att en del kunde det göra ont för och en del inte när kroppspulsådern brast. Jag vet i mitt hjärta att det skulle gjort förbannat ont om inte mamma skulle kunnat hålla masken inför dottern även i det ögonblicket. För så var hon mamma. Hon skulle hellre bitit av sig tungan än oroat min dotter även då.

Min bror funderade mycket över hur det var för mamma i dödsögonblicket. Efter några dagar försökte jag lite apropå fråga om mormors ögonuttryck när hon dog. Hon såg snäll och mild ut. Som alltid då... Hon dog som hon levt.

Det går inte en dag utan jag saknar henne fortfarande.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [4]  

Strålande jul?
Jag vet inte länge det här med julen. Ibland känns den bra och ibland väldigt illa faktiskt. Det här med hur man egentligen saknar de som inte längre är med. Tänker på mamma naturligtvis. Att familjehelger är jobbiga är ju ingen väl bevarad hemlighet, utan någon man utgår ifrån. Det är numera en förutsättning för hela julen: det kommer bli jobbigt.

Förra året firade vi en riktigt alternativ julafton med en stor del av släkten. Det var så bra och så trevligt om än lite sorgligt. För det var just vid dessa tillfällen som mamma mest hade velat vara med kvar hos oss. Hon tyckte det var mysigt med många släktingar samlade - och det tycker jag med.

Det här året är förutsättningarna något sämre för en trevlig jul. Jag får helt enkelt koncentrera mig på barnens glittriga ögon. Barnens ögon glittrar ju alltid på julen. Så julen kanske inte strålar i år men den kommer nog antagligen i alla fall att glittra.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [3]  

Faller ihop över tårar och granar
Tårarna rinner stilla nerför kinden. Idag skulle det vara en glad dag, egentligen. Idag skulle mamma bli 67 år. Men det blir hon inte. Det blev hon aldrig. Hon blir numera igenting.

Grattis lilla mamma på din dag. Pappa har säkert redan varit vid graven och tänt ljuset för dig.

Jag behövde en utlösande faktor för att hamna i sorgen istället för en tråkig, tjurig aversion mot det mesta. Stackars dagispersonalen fick ta emot utan att förstå vad det rör sig om - allt för en julgran.

Skulle lämna minstingen på dagis och där satt ytterligare en lapp om den där granen. Jag flög i taket. Över en gran. Talade om att vi minsann inte kunde fixa granen under veckan och att det satt en lapp redan igår och att vi inte kan förrän helgen. För mannen ska upp och tömma lägenheten efter sin döda mor. Precis som om det var dagispersonalens fel. Skäms.

Det värsta är att de är så goa personalen på dagis så de kommer säkert att komma och förklara sig om varför de satte två lappar, två dagar i sträck om saker vi ska göra. Då kommer tårarna att komma. Det är inte för att jaga oss men jag kände mig jagad och jag kände mig stressad och jag kände mig fångad i en situation jag är vanmäktig inför. Jag kan idag inte fira min mamma idag på hennes födelsedag.

Tårarna rinner stilla nerför kinden. Idag skulle det vara en glad dag, egentligen. Idag är istället en sorgens dag. En saknadens dag. En förtvivlad dag av förtvivlande saknad. En dag utan min mamma.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [8]