Först kom det inget, sen kom det inget och sen bara small det till.
Där stod man då i vanlig ordning och väntade på de där blåklädda lysande små människorna som vart år kommer med facklorna. De ställde sig lydigt i ringen och vid tecknet rörde de sig mot lastpallarna som staplats upp i en imponerande höjd och sen...
Hände ingenting. Det stod och pyrde lite smått medan kören sjöng sig mer och mer hesa.
Några lite modell större blåklädda gick fram och petade lite och voila - vi fick en ljusshow istället. Gnistorna yrde runt oss.
- Det luktar bränt, konstaterade jag lite snusförnuftigt.
Grannen bredvid gav en liten smålustig kommentar samtidigt som jag konsterade vart lukten kom från. Glöd hade landat i fickan på grannen och pyrde nu i ett par vinterhandskar som kommit med en småkall kväll som denna.
- Äh, det är du som brinner, sa jag och pekade.
Efter lite krigsdansdramatik så var problemet löst ungefär samtidigt som den sista plankan brann upp i expresselden.
- Nåja, det var första gången som elden varit segare än Valborgstalarna konstaterade vi förnöjt och gick skyndsamt mot bilen, och värmen.
Postat i: Föräldraskap Permalink