Gråtfärdig?
Märkte när jag mådde som sämst direkt efter mamma dött i London och barnen och pappa hamnade mitt bland bomberna den 7:e juli att jag inte kunde förmå mig att säga "bra" och de som frågade kunde inte hantera att jag svarade "mycket dåligt". Det tog lång tid innan jag kunde lite slentrianmässigt slänga in ett "bra". Ibland ville jag skrika att "fråga inte om saker ni inte vill ha svar på för jag kan inte stå här och blåljuga för det gör för ont". Men samtidigt förstod jag väl att det var någon annan mekanism typ de där fraserna som man säger av artighet men som man inte bryr sig om svaret egentligen.
Tänk om alla hade kunnat få en psykolog som min efter en stor livskris. Min första kontakt med någon och det blir en sådan pärla. Hon försöker verkligen lotsa mig fram till att i alla fall påbörja sorgebearbetningen och inte bara stå och stampa i chocken fortfarande utan att våga se sanningen i vitögat. Förra gången läste hon högt ur en självbiografi som hon hade lånat där innehållet sammanföll mycket med mina känslor och tårarna rann. Jag tror jag kommit en liten bit på väg jag har i alla fall börjat sörja.
Postat i: Sorg Permalink Kommentarer [8]
30 mars
kl. 07:19
Känner inte riktigt igen mig själv. För första gången under hela min universitetstid är jag totalt omotiverad. Sen känner jag mig gråtfärdig - jag som aldrig gråter. Det är lite dumt för det sammanfaller med tanken på att jag ska till min goa psykolog. När hon kommer att fråga mig hur jag mår så kommer tårarna förmodligen börja flöda och det vill jag inte. Varför det är så har jag dessutom ingen aning om. Det är kanske tanken på att det nog är enda gången där den som ställer frågan om "hur mår du" inte förväntar sig att jag besvarar frågan med ett kort "bra". Där kan jag inte dölja mig bakom alla vardagskonventioner. Hon har dessutom genomskådat min strategi där jag försökt bli psykologens psykolog även om jag ibland får in henne på att tala om sig själv så jag slipper att beröra det som gör ont.
Märkte när jag mådde som sämst direkt efter mamma dött i London och barnen och pappa hamnade mitt bland bomberna den 7:e juli att jag inte kunde förmå mig att säga "bra" och de som frågade kunde inte hantera att jag svarade "mycket dåligt". Det tog lång tid innan jag kunde lite slentrianmässigt slänga in ett "bra". Ibland ville jag skrika att "fråga inte om saker ni inte vill ha svar på för jag kan inte stå här och blåljuga för det gör för ont". Men samtidigt förstod jag väl att det var någon annan mekanism typ de där fraserna som man säger av artighet men som man inte bryr sig om svaret egentligen.
Tänk om alla hade kunnat få en psykolog som min efter en stor livskris. Min första kontakt med någon och det blir en sådan pärla. Hon försöker verkligen lotsa mig fram till att i alla fall påbörja sorgebearbetningen och inte bara stå och stampa i chocken fortfarande utan att våga se sanningen i vitögat. Förra gången läste hon högt ur en självbiografi som hon hade lånat där innehållet sammanföll mycket med mina känslor och tårarna rann. Jag tror jag kommit en liten bit på väg jag har i alla fall börjat sörja.
Postat i: Sorg Permalink Kommentarer [8]
Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg
Skrivet av *P* den 30 mars, 2007 kl. 07:31 #
Skrivet av Happy den 30 mars, 2007 kl. 07:52 #
Skrivet av chris den 30 mars, 2007 kl. 08:14 #
Skrivet av Kvinnosoppa den 30 mars, 2007 kl. 08:51 #
Skrivet av Mia den 30 mars, 2007 kl. 09:57 #
Skrivet av Kang den 30 mars, 2007 kl. 10:08 #
Skrivet av Solpuss den 30 mars, 2007 kl. 15:38 #
Skrivet av Vardagstankar den 30 mars, 2007 kl. 15:48 #