Eftersom jag nu både arbetar heltid och naturligtvis även studerar en halvtid så är jag urusel på att skriva. Men jag måste ändå emellanåt meddela mig. Jag blir lika glad var gång det finns en hälsning, någon som frågar, undrar.
Rent krasst måste jag säga att jag i själen mår så betydligt bättre än vad jag gjorde när jag slagen av livet kröp in här kring 2005. Jag har aldrig någonsin slutat att sakna min mamma men jag kan idag leva utan att vara i ständiga plågor. Tänk det trodde jag aldrig.
Bloggen här var en stor hjälp. Det var här jag bearbetade mina känslor, här som folk orkade höra. Här som jag fann så mycket värme...
Nåja, livet har sedan dess rullat på. Många nya händelser skulle säkert ha platsat på högaträffarlistan men egentligen så kan nog aldrig något slå den värmen som fanns när jag behövde det som bäst.
Idag är jag mest inne i rutinvardagen. Jag går upp, jag lever, skrattar, ler och ger och finns och framför allt också lever. Inte bara rent konkret utan även inuti.
Jag fick jobb efter min femåriga utbildning tio veckor innan utbildningen var klar så jag slapp ovissheten och arbetslöshetens alla kval. Jag har ett väldigt givande och även tärande arbete där jag ger och får. Min familj mår bra och barnen utvecklas såsom en förälder bara kan önska. Egentligen skulle jag nästan vilja påstå att jag är snudd på lycklig men med ett hålrum där det emellanåt ekar.
Anledningen till att jag inte skriver här längre är nog mest en integritetsfråga. Jag vill inte binda upp alla mina trådar i livet i ett och samma nystan för jag är rädd för att någon får tag i det och använder det på fel sätt. Det är nog mina ännu tidigare upplevelser som fått mig att vara sådan.
Jag försöker uppdatera min nya sida, men bara när jag känner engagemang och att jag har någon tid över och naturligtvis även en drivkraft.
Men jag mår bra - oförskämt bra kanske. Och jag ler åt världen igen - och den ler mot och med mig.
Postat i: Föräldraskap Permalink Kommentarer [5]
Det låter ju nästan oförskämt bra!
Hålrum är kanske inte så roliga att leva med, men kan man krympa dem med tiden, så går de att leva med.
Själv försöker jag ta livet med en klackspark, men eländet sparkar ju tillbaka!
Nej, det var inte riktigt sant, för även jag har det näst intill oförskämt bra för närvarande...
Ha det gott Nettan!
Skrivet av Lokesson den 10 oktober, 2008 kl. 23:07 #
Jag tror det Lokesson att hålrummen minskar med tiden.
Jag är glad över att höra att du också har det oförskämt bra. :)
Skrivet av Vardagstankar den 11 oktober, 2008 kl. 16:40 #
*hjärtekram*
Skrivet av *P* den 01 november, 2008 kl. 12:05 #
Det låter skönt. Och det låter som ett ljus och en ny värld som öppnats. Igen.
Härligt!
Jag trillade i hit till din blogg och gillar den: Komemr gärna igen.
Kram Lallis
Skrivet av Lallis den 09 november, 2008 kl. 18:36 #
Skönt att höra....
Kram Gunilla
Skrivet av Gunilla den 17 november, 2008 kl. 12:19 #