Saknaden ändrar gestalt
Sedan min mamma gick bort för drygt två år sedan har jag levt i en emotionell berg-och-dalbana. I början åkte man ner i "hålet" oftare än man orkade se upp till ytan. Sen var det en period där man höll huvudet just över ytan men ibland åkte ner under det mörka vattnet och fick rejäla kallsupar.

Från att ha sovit som ett barn tidigare i livet så har sömnen också åkt berg-och-dalbana. Först sov jag inte alls. Sen sov jag lite bättre men sen sämre och jag tror att de hela nätter jag sovit på två år kan räknas på fingrarna. Till en del saknar jag de färgglada drömmarna i början då mamma kom på natten och tröstade mig. Hon stod där i sin mörkblåa jacka i min hall och jag kunde riktigt känna trösten och kramarna.

Efter berg-och-dalbanetiden med hålen och kallsuparna gick jag in i en fas där ångest och panikångesten för första gången i mitt liv visade sitt ansikte. Det var omständigheter som inte enbart rörde att jag mist min älskade mamma som ställde till mitt känsloliv. Jag trodde ju att jag samtidigt höll på att förlora mina barn i samma veva. Eller de äldsta i alla fall. Terrordåden visade sitt ansikte och skar väldigt djupa hål i min själ. Dessa läkte inte som de skulle utan ångesten blev en ny bekantskap. Sökte till slut för stigande panikångestattacker.

Har gått i ett år på samtalsterapi där jag fått prata om upplevelserna och tankarna och känslorna. Ett ställe där inte jag behöver vara den starka klippan för alla runt om. Det har hjälpt mig en lång bit på vägen.

Nu mår jag faktiskt ganska så hyffsat här under dagarna. Inte skrattar jag lika ofta ännu men jag mår helt okey för det mesta. Men för en period sedan så började jag vakna av panikångestattacker. Nu har dessa lagt sig så nu kan jag istället vakna fyra, fem gånger under nätterna med ångest. Men man får vara glad över det lilla - hellre ångest än panikångest vilken tid på dygnet det än sker.

Ja, sorgen och bearbetningen har konsumerat mycket av min tid. Jag har ju hållt igång som vanligt så livet har inte stannat men någonting, något där inne har stannat. Läkning får ta tid. Läkning kan ta tid. Läkning kan inte ske genom att döva smärtan - bara genom att ta tag i den, syna den, konfrontera den och bearbeta den. Och det gör så ont. Men hoppet finns om en återerövrad vardag utan ångest och gärna lite sammanhängande sömn om jag hade fått önska. Jag ska, jag ska, jag ska - ta mig igenom och bli hel och läka.

Postat i: Sorg  Permalink   Kommentarer [2]