Vems ansvar är våra barn?
Det där borde vara en självklarhet. Men med tanke på senaste tids händelser så har diskussionen blossat upp igen. Vem har ansvaret för vad som händer våra ungdomar.

Eftersom man numera mer eller mindre är tvungen att låta barnen växa upp på svenska institutioner istället för att själv ta ansvaret så vore det enkelt att svara - samhället för att de har tagit ifrån oss vårt yttersta ansvar och tiden vi kunde ha med våra barn. Men det svaret skulle varit alldeles för enkelt. Samtidigt är det just vad många gör fast lite indirekt. Det är dagis fel att barnen slåss skolans fel att de inte lär sig vett och fason och polisens fel som inte har resurser.

Sen vore det enkelt att svara att det enbart är föräldrarnas fel. De har fött barnen till världen och att altstra barn är att axla ett livslångt ansvar, mer eller mindre. Men många föräldrar avsäger sig ansvaret för att de har så mycket annat som är minst lika viktigt i livet, karriär, pengar, framgång. Kanske är det samma föräldrar som förväntar sig att "samhället" ska ta ansvaret. Tid är nyckelordet. De har inte tid.

Och så är många föräldrar dessutom underordnade sina tonåringar eftersom det är de som bestämmer om föräldrarna får skämma ut dem eller inte. Jag har på allvar suttit på alltför många föräldramöte där skolpersonal bett om föräldrarnas hjälp att komma till skolan för att de har problem. Och det finns en hel hög som absolut inte kan göra det för att deras barn inte hade tyckt det var så kul. Precis som det är roligare för min son och den andra lugna killen i klassen när vi sitter där men det ger väldigt demonstrativa illustrationer om varför det skulle varit bra om föräldrarna istället för tonåringarna bestämmer om vad vi vuxna kan eller inte. Nej, alldeles för många föräldrar är oroade över att deras tonåringar skulle skämmas för dem om de nu beter sig illa - eller ej.

Jaha, vems är då ansvaret är det samhällets som drar in varenda fritidsgård nästan och inte skapar nya naturliga, vuxenöversynade mötesplatser eller är det de underordnade föräldrarna som har som största rädsla att skämma ut sina barn och anses jobbiga? Kanske bägges. Men framför allt alla vårt ansvar. Det hjälper liksom inte att skylla på samhälle eller föräldrarna när man samtidigt kan gå förbi ett gäng smålegister i sjuårsåldern som står och sparkar sönder en cykel utan att säga ett pip eller i alla fall ifrågasätta om det är deras cykel. Om föräldrarna inte har tid, och om samhället tar bort institutioner för ungdomar som är vuxenövervakade som fritidsgården ja då måste ju alla säga till, väl? När jag var i sjuårsåldern var det stört omöjligt att ens försöka slänga ett godispapper på trottoaren förrän minst en person talade om det oriktiga i det där beteendet. Idag förväntas ungdomar lära sig det genom någon underlig gen som bara skulle ramla ner när den behövdes eller något. För ingen lär dem. Och alla är bara rädda för sin egen del. Nåja, inte alla men civilkuraget är minst sagt minimalt.

Det är lite katten på råttan - föräldrar skyller på samhället, samhället skyller på föräldrarna och samtidigt kan ungdomarna göra grejer framför ögonen på hela världen men då det mest väsentliga för föräldrarna är om deras barn skämms över dem eller inte och samhället stänger all uppfostran i och med de slutar skolan ja då återstår det ju bara för ungdomarna att uppfostra sig själva - och det ser vi ju hur det är på väg att gå.

Postat i: Betraktelser  Permalink   Kommentarer [4]