Tiden rullar på och det är lördag morgon igen. Konstigt att vi alltid längtar efter något bättre. När det är måndag så längtar vi till fredagen och när det är vinter längtar vi till sommaren och ljusare tider. Varför nöjer vi oss inte med det vi har just nu? Den här dagen är unik och inte lik någon annan dag. Ändå finns liksom behovet där. Det är underligt egentligen. Men det är väl också det som mindfulness handlar om. Att vara nöjd med det man har här och nu och leva i det. Inte se jättelångt fram utan njuta utav varje minut, varje timme och varje dag för sig.

Jag ska i alla fall njuta utav den här lördagen

De är ett släkte för sig och vissa linjer är fler besökta än andra. Det som dock fascinerar mig är att folk fortsätter att "tjuvåka" när böterna är så höga. Jag tror att de är uppe på 1200 kr nu och jag tycker verkligen inte att det är värt de pengarna för att jag inte orkar eller vill köpa mig ett giltigt färdbevis. Men alla är vi ju olika.

Har ni tänkt på hur rädslor kan begränsa en människa? Det har jag gjort. Många gånger dessutom. Rädsla kan få en människa att sluta göra de saker de tycker är roligt och distansera sig från dem de tycker om. Då är man ute på djupt vatten och låter rädslan ta över livet. Jag vet vad jag pratar om eftersom jag lät min rädsla för epilepsin ta över mitt liv så till den milda grad att jag slutade att gå på hockeyn för att jag var rädd att få ett epilepsianfall. Nu så här efteråt så undrar jag egentligen hur jag tänkte eftersom jag lika väl kunde få ett anfall när jag var hemma, vilket jag också fick när jag fick det sista anfallet för 13 år sedan. Så det skonade mig liksom inte från ep i alla fall, även om jag ville tro det. Och det är väl också det som jag kan se så här efteråt, att jag gjorde allt för att skydda mig själv istället för att bemöta rädslan. Det är nog så tufft att göra de där sakerna eller känna den där känslan som man är rädd för men för varje gång som man väljer att bemöta rädslan istället för att fly ifrån den, desto enklare blir det. Det är aldrig enkelt och kräver mycket jobb, men det går.

Jag tänker ibland på hur jag var bara för några år sedan. Nervös, irriterad och ofta väldigt negativ. Men med den hjälp som jag till slut vågade ta till mig så har jag blivit mer positiv, glad och tillfreds. Visst dyker rädslan upp ibland men det är ytterst sällan och jag vet hur jag ska hantera den för att minska den. Och det känns så skönt för livet blir så mycket friare och underbarare att leva när jag inte har ett hårt band av rädsla runt bröstet. Och inte minst det faktum att jag har ändrat mitt tankesätt. Nu ser jag inte allt nattsvart utan försöker hitta det positiva.

Det som jag har gått igenom har också gett mig en större förståelse för andra människor och deras rädslor. Alla har vi något som vi är rädda för men vi hanterar rädslan på olika sätt. Och om jag kan hjälpa någon utav dem i min närhet med erfarenhet utav det som jag har gått igenom så gör jag det gärna.

Det är dags att börja tänka på julklappar igen. Jag har kommit på två stycken, men det är värre till familjen. Brorsan till exempel ska ju som vanligt jobba på jul och vill egentligen inte ha någon julklapp, men jag tänker köpa en till honom i alla fall. Jag gillar att ge bort saker med omtanke så jag får försöka komma på något riktigt bra till honom. Tror dessutom att jag vet vad jag ska hitta på till mamma. Men jag får se om det blir det eller inte. Det blir att luska lite och fundera lite till över vad som kan vara lämpligt.

Min egen julklapp blir en resa till Gävle på annandagen och se Brynäs-Frölunda. Tillsammans med järngänget i WWS så åker vi upp och bor på hotell över natten 26-27 december. Där uppe möter vi upp resten utav gänget som också ska se matchen, men som åker upp en dag tidigare än oss. Totalt tror jag att vi blir 11 personer på plats.

I vilket fall som helst så tycker jag att det ska bli skoj att det närmar sig jul. Och om två veckor får vi sätta upp ljusstakarna. Det gör att det blir lite ljusare i det mörker som annars råder på utsidan.

Jag hymlar inte om att jag har en blogg och därför var jag fullt ärlig när han frågade igår. Han såg ju det hela på min dator när han lånade den. Han undrade om han finns med och det gör han ju. Det hymlar jag inte med. Kanske kan det bringa en hel del klarhet i hur det har varit om han kommer hit och läser. Just nu är det alldeles för mycket annat runt omkring som rör till det så jag bryr mig inte om att den syns. Jag står för det jag skriver. Och det jag känner. Det har jag gjort hela tiden, så också nu.

Det är förunderligt hur livet hela tiden kommer ivägen på ett eller annat sätt. Hur det skapar olika vägar som vi väljer att vandra på. Vi får olika styrka beroende på vad vi råkar ut för och hur vi väljer att tackla det. Jag trodde nog aldrig att jag skulle vara den jag är idag när jag ser tillbaka hur jag var för några år sedan. Då när jag hade det som jobbigast med panikångesten och rädslan för epilepsin. Då när hockeyn fick stå tillbaka för att jag inte vågade sitta själv i Scandinavium utav rädsla för epilepsin. När ångesten kunde krama mig i sitt stenhårda grepp och få mig att bli totalt blockerad. Det finns vissa gånger när jag känner av det idag också men inte på långa vägar såsom då. Och den bästa hjälpen fick jag trots allt utav psykologen som jag valde att gå hos förra året när det var hektiskt på jobbet. Det fick mig att se att det inte var bara rädslan för epilepsin som ställde till det. Utan min vilja att ha kontroll på allting. Jag är nog fortfarande lite av ett kontrollfreak men jag försöker också släppa på det och göra något utanför ramarna. "Think outside the box" om man ska använda en fin klyscha

Som allt annat som händer så kommer det här också visa sig bli en motgång eller lärdom som ger mig ännu mer styrka i framtiden.

Men jag får skylla mig själv. Idag blir det en lugn och stilla dag på soffan med en bok eller en film och lite sömn emellan varven. Annars lär jag aldrig orka med jobbveckan som kommer. Sedan brukar sånt efter sånt komma så nog får man svi lite för att man har roligt.

Haha, och jag kom som vanligt sist i bordshockeyturneringen . Fast det var väl egentligen ingen nyhet. Jag har ingen vinnarinstinkt när det gäller det där och koncentrationen är sällan på topp heller. Kanske skulle skaffa mig en målvaktstränare. Det är ju där det brister haha haha.

Jag måste nog säga att det är ett rätt bra facit för en veckas jobb för Frölunda. Även om jag och resten utav Scandinavium höll andan under tredje perioden idag när Rögle bombaderade Frölundas mål som sjutton. 5-20 slutade skottstatistiken i den perioden. Verkligen en kanonad mot Honken. Men det slutade väl och vi kunde gå hem med tre fräscha poäng.

Vinst mot Linköping i tisdags, oavgjort mot HV i torsdags och vinst mot Rögle idag. Det känns gott att vara Frölundasupporter idag

... inte just nu i alla fall. Idag fick jag veta att jag inte blir nominerad att gå vidare med ledarskapsprogrammet. Men för det är jag inte vidare ledsen. Jag kände det på mig. Och dessutom är jag nog inte helt och hållet redo att ta det steget ännu. Samtidigt är det skönt att veta att de ändå tror på mig och vill ge mig andra utmaningar att bita i. Vad det blir får vi se då!

Vinst med 3-1 mot Linköping och hockeyveckan började bra för Frölundas del. Visst, lite virrigt spel i första akten men det tog sig sedan. Det känns skönt det. Inatt kan jag sova gott. Seger och en mysig kram kan göra under för humöret

Så himla skoj att det är dags för match idag igen! Visserligen har det varit en skön vecka där det inte har varit några matcher, men det är alltid skoj att komma tillbaka till Scandinavium och sektion O. Och den här veckan är det match varannan dag som gäller även för mig som supporter. Hemmamatch mot Linköping idag och mot Rögle på lördag. Däremellan så är det bortamatch i Jönköping på torsdag. Dags att bli döv igen förmodar jag. Det gäller att se till att stoppa ner öronpropparna. Sedan kan det ju inte skada om den där trumkillen dunkar lite mindre på trumman. Förra gången höll jag för öronen trots att jag hade öronproppar i. Det tycker jag är riktigt fantastiskt *ironi*. Men vi kan väl fortsätta drömma om det förmodar jag.

Matchen på lördag ska jag gå tillsammans med några utav mina gamla arbetskamrater och det ska bli riktigt trevligt. Alla utom en håller dessutom på Frölunda så jag hoppas att laget gör om samma bedrift som de gjorde förra gången, att vinna matchen. Men till dess har vi två andra matcher att gå igenom först innan lördagens match.

Vi börjar den här hockeyveckan med att äta en buffé på Focus i eftermiddag

Det känns faktiskt som en bra dag idag. Visst, det är lite grått utanför fönstret men humöret är på topp ändå. Konstigt hur det pendlar fram och tillbaka. Å andra sidan så är det så det är. Idag är en av de dagarna den här veckan där jag inte har något alls inplanerat. Varken i jobbkalendern eller i min privata. Det känns så skönt! Jag ska bara sitta på min plats och göra mitt jobb i lugn och ro. Och när jag kommer hem så blir det lugnt och stilla.

Jag hittade en liten retreat igår kväll när jag satt i soffan och bara lyssnade på musik och betraktade de levande ljusen . Jag lät bara tankarna flyga som de ville och koncentrerade mig inte på något speciellt. Det kändes riktigt skönt! Det ska jag göra ikväll också, precis innan jag lägger mig. Varva ner dagen helt enkelt!

Jag skrev lite grann igår också. Ett brev som jag inte kommer att skicka. Men det var skönt att få det ur mitt system. Jag har insett att jag inte har skrivit speciellt mycket på sistone, varken här eller i min bok. Kanske har jag inte haft något behov även om det har funnits en del funderingar som har legat där och grott. Samtidigt är det ett sätt att bearbeta saker och ting genom att skriva ned det som man tänker och tycker. Jag ska se om jag inte ska ta upp det där att skriva om dagen som har varit.

Det slog mig när jag kollade igenom bloggen häromdagen att jag tyckte och kände samma sak förra november som jag gör i år. Att det är grått och trist och humöret inte alls är på topp. Och kanske är det fullt naturligt för oss människor att vi går ner oss lite i humöret när det är mörkt ute och vi inte får så mycket sol. Jag försöker göra så gott jag kan med att muntra upp mig med levande ljus och gosa in mig i soffan de kvällar som jag är hemma. Det finns egentligen så mycket som jag ska vara tacksam och glad för. Jag har många guldkorn i mitt liv. Ett utav dem är min familj, just den familj som jag ska äta farsdagsmiddag ihop med idag. Jag pratade precis med brorsan på msn och efter att vi kom överens om när vi skulle åka så kom det ett: "förresten, jag älskar dig syrran". Det värmer mitt hjärta och jag älskar honom också. Det är inte alla förundrade att ha en sådan kontakt med sin familj. Men jag har det och för det är jag oerhört tacksam.

Japp, det var då jag skrev mitt första blogginlägg. Det är nästan fyra och ett halvt år sedan. Tänk vad tiden går och tänk vad som har hänt under den tiden. Helt otroligt egentligen. Jag har läst igenom lite utav inläggen. Hoppat månad för månad från november nu i år tillbaka till det där första inlägget. Jag läser och förundras. Ser hur jag har utvecklats som människa, som skribent. Det är många tankar och känslor bakom alla de ord som har skrivits på den här sidan. Än känner jag inte att jag har slut på orden, även om de ibland tryter. Fast det är väl egentligen som det ska. Det är inte alltid som man kan dela med sig utav sina tankar och känslor.

Det är mörkt och grått utanför fönstret men jag bryr mig inte om det. Idag har jag en ledig dag och ska bara njuta utav den. Mamma och jag ska till IKEA bland annat. Det är dock inte huvudsaken utan huvudsaken är att vi tillbringar tid tillsammans. Det var jättelänge sedan hon och jag gjorde något och jag har saknat det. Så det här blir en härlig dag som vi tar som den kommer.

Så har jag hållit min andra utbildning i det nya systemet. Och idag kändes det faktiskt riktigt bra. Jag fick tom beröm utav min mentor haha. Jag vet ju att jag kan systemet men det är det där att prata runt omkring saker och ting, som arbetssättet som jag har haft svårt för. Men idag släppte det och det kändes otroligt skönt.