"Lyssna på din inre röst, finn din väg och var sann mot dig själv. Då lever du ditt liv."

Några ord i den bok jag läser för närvarande. Så sanna!

Nu på morgonen har Spöket Laban och Lugna damen haft världens kamp. Så här i efterhand är det nästan roligt att se scenen framför sig. Men mitt i den där orosattacken eller vad det är så är det inte det minsta skoj. Fast jag klarar ju av att bryta det hela och det gör mig stolt. Dessutom, som jag sa hos psykologen i förra veckan, jag och omgivningen lär märka om det är ett riktigt epilepsianfall jag får. Det brukar jag också tänka och det får mig att lugna ner mig också. Nu ska vi ta tag i dagen här. Måndag och ny vecka med nya utmaningar.

Idag har varit en riktigt bra dag. Inte ens det faktum att det tog mig nästan två timmar från att jag satte mig på tåget till jag kom hem gjorde att jag surnade till. Dessutom så har jag fått otroligt mycket uppskattning idag. Det känns roligt

Jag fick ett knep igår utav psykologen. Hon bad mig visualisera en bild utav rädslan och också utav den förnuftiga som säger att det inte är något farligt. Rädslan blev visualiserad som spöket Laban. Egentligen inte på nåt sätt skrämmande, men ändå lite. Och så den förnuftiga som blir gestaltad av en avslappnande kvinna. Hon bad mig se dessa två från utsidan när rädslan sätter in. Bara acceptera att de faktiskt grälar om vem som har rätt. Och inte lägga någon energi på vem av dem som faktiskt har rätt. Det kommer säkert att ta ett tag innan jag kommer dithän, men jag måste nog säga att jag är stolt över att jag har tagit mig så långt som till att ha en tid hos en psykolog. Men när man inte klarar av att hjälpa sig själv så får man inte vara för stolt för att be om hjälp.

Kan jag rymma från mig själv? Nej, det kan jag faktiskt inte. Och som de säger i mindfulnessträningen. Du kan inte springa ifrån dina tankar och känslor heller. De finns där lika väl som du finns här. Och om du försöker slå bort en tanke så kommer den att befästa sig ännu starkare hos dig. Det är egentligen rätt fascinerande och väldigt sant. För så snart jag börjar tänka på epilepsin och oron börjar ta tag i mig så ökar oron när jag försöker få bort tanken. Istället så borde jag bara låta den finnas där och flyta förbi. Som en stilla bris en sommardag. Det är inte alltid så lätt utan det är något som man måste öva på. Övning ger färdighet och en dag kanske jag inte alls tänker lika mycket på det. Kroppen anpassar sig till de krav som vi ställer på den och i mitt fall så har jag i många år ställt kraven att det en dag kanske kommer ett epilepsianfall som sätter sig på min vänstra sida igen. Och just därför är det alltid den sidan som strular när jag är nervös och orolig. Det är där spänningarna sätter sig. Kroppen kommer liksom ihåg hur det var när jag fick anfallen och associerar oron med det. Det gäller att släppa kontrollen när det gäller det liksom så mycket annat.

Styrkan finns inom oss. Det är bara vi själva som kan få oss att må bra. Ingen annan kan lastas för hur du mår.

Japp, 1000 meter idag men inte riktigt lika lugnt och skönt i simhallen. Men det var skönt att röra på sig och efteråt blir jag ju så härligt avslappnad. Skumt dock att byta om i herrarnas omklädningsrum. Och nej, jag gick inte fel  De hade ändrat.

YES! Idag har varit en riktigt bra dag  Kan ni gissa hur skönt det känns? Nä, det kan ni förmodligen inte. Men det är i alla fall otroligt härligt. Och bättre blir det förhoppningvis för ikväll är det dans på Liseberg som gäller. Det ska bli otroligt roligt! Två av mina kollegor tipsade om hur jag ska ragga danspartners haha. Och jag ska nog ta och testa deras sätt. Kanske funkar det, kanske inte. Det får kvällen utvisa helt enkelt.

Det blev överlag en bra dag. Jag känner mig dock lite seg nu, men det är väl som det ska vara. Det gick bra hos företagshälsovården. Självklart är det alltid tufft att prata om sig själv. Öppna sig, tänka efter och framför allt erkänna vad jag är rädd för. Vi pratade en hel del om epilepsin och oron för den. För det är trots allt  många gånger som det är den som är boven i dramat. Det är den jag är rädd för när jag känner av yrsel och annat. Och varför är jag rädd för den? Vi kom nog fram till att jag innerst inne skäms över den. Eller rättare sagt skäms över anfallen. De gånger som jag har haft anfall (det sista var trots allt 12 år sedan) var ju alla under ungdomstiden. Då allt skulle vara perfekt och ingen skulle vara mer onormal än någon annan. Och det är det är nog mycket det som det hänger på även idag. Att jag har svårt att säga nej för att jag inte vill att andra ska se ner på mig. Men samtidigt är det trots allt en styrka att säga nej och ta vara på sig själv. W sa något till mig förra veckan som fastnade: "Om du tar hand om och hjälper alla andra, vem tar hand om dig?" Det är alldeles sant. Som människa är du dig själv närmast. Och du måste ta hand om dig själv först och främst.

Vi pratade mental träning och mindfulness också. Det är jättebra med mental träning men det är inte alla människor som fixar hela biten där. Jag använder mig utav det dagligen och till viss del har jag märkt att jag mår bättre. Jag känner mig väldigt avslappnad när jag har gjort det. Men samtidigt har jag kvar alla de här tankarna över hur jag mår. Och det är många gånger som det är dem som ställer till bekymren. Hjärnan kan till exempel inte känna skillnad på vad som verkligen händer och det som man föreställer sig ska hända. Mindfulness går ju ut på att man observerar tanken, accepterar den och sedan släpper den. Istället för att hänga fast vid rädslan så accepterar du att den finns där och blåser iväg den som ett andetag. Det tar med all sannolikhet ett tag innan man kommer in i det där men när man gör det är det enormt befriande och också användbart. Hon sa också nåt annat som jag tog fasta på. Om jag har känslor och tankar som jag har burit på i så många år så kan jag inte bara kasta bort dem över en natt. Det tar tid att ändra ett inlärt beteende. Men det går att ändra. Och eftersom jag vet hur det är att låta bli att göra något som man tycker om för att man är rädd för vad som ska hända så tänker jag inte låta det hända igen.

Det här går också att bekämpa. Och bara att ta steget att analysera, be om hjälp och sätta upp ett litet varningens finger gör en hel del. Och jag växer som människa för varje sak

Nu har jag vaknat upp till en ny dag. Solen skiner inte just nu men vad gör det när det finns sol i mitt inre . Hörde ni ovädret igår? Herregud, trodde nästan att det skulle regna in. Det åskade och blixtrade och regnet bara öste ner. Vad skönt det var att ligga i sin säng då.

Idag är det första dagen på resten av veckan. Och vi håller alla tummar för att den blir precis lika bra som gårdagen.

Och jag hoppas att den blir lika bra som idag. Jag tror att en av de största farhågorna jag har är att jag ska vara rädd för att gå till jobbet för att jag inte vill känna så som jag har gjort de sista veckorna. Men jag vet att jag kan bekämpa det här. Jag kom ju tillbaka till hockeyn efter tre års frånvaro. Så vad är lite oro nu  Och imorgon får jag proffessionell hjälp. Jag var in och läste lite på deras hemsida. Det fanns en hel del matnyttigt där.

Jag fick en fråga på intervjun härom dagen. Om jag inte var nervös. Jovisst, svarade jag och pekade på bröstet. Härinne! Om det är något som man är bra på när man har den här oron så är det att inte låta den synas. Det handlar väl om det där att släppa kontrollen. För släpper jag kontrollen och låter folk se att jag mår dåligt så finns väl risken att de ska tycka synd om mig eller så. Samtidigt är det en styrka att kunna prata om det så här och öppet gå ut med att man lider av oro, ångest, panik eller vad man nu ska kalla det. W sa också till mig härom dagen att hon tycker att jag försvinner i det blå ibland. Det kan nog vara de där gångerna när jag får orosattacker. Då sluter jag mig liksom inom mig själv. Istället för att prata om det och släppa ut det i det fria.

Otroligt hur mycket jag skriver om det här just nu. Men det är det som livet kretsar kring för närvarande och det lättar att skriva om det. För någonstans finns viljan att det ska bli bra igen.

... ler livet emot en. Regnet strilar ute men här inne skiner solen  En timme och en kvarts promenad, en fint städad lägenhet och en nyduschad och fräsch Nettzi. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert. Men för idag så räcker det väldigt långt. Ibland får man helt enkelt sådana här bra dagar. Och då gäller det att ta vara på dem.

Har ni tänkt på vad mycket lycka och glädje kan göra? Jag vet nu  
Jag vaknade på rätt sida om den idag och den dröjde sig kvar en bra bit in till dess att jag höll på att röja på skrivbordet. Men så kom stressen och oron ikapp mig. Då tog jag avslappningsbandet, lade mig på sängen en kvart och nu mår jag bra igen. Jag motade Olle i grind  Och nu har jag fått städat färdigt och ska ge mig u i regnet och gå. För vad gör det att det regnar när det finns paraply och en varm dusch efteråt  

^{Säg till dig själv varje morgon:}

^{"Det här blir en fin dag. Jag klarar mer än jag tror. Ingenting blir bättre för att man oroar sig. Man kan aldrig göra mer än sitt bästa. Alltid finns det något att glädja sig åt. Jag känner mig i utmärkt form. Det är ingen idé att deppa. Idag ska jag göra någon glad. Livet är härligt!"}

^{Det är min nya morgonaffirmation}