Ojoj, så svårt det är att lära om när man som jag har dansat på ett visst sätt i över femton år. Men herregud vad skoj det är samtidigt . Jag trodde nog aldrig att jag skulle ha så roligt på en buggkurs som jag har. Jag testade ju detta för några år sedan men då fungerade det inte alls. Förmodligen för att jag inte alls var redo vid det laget att lära om. Då tyckte jag att det var jobbigt och krångligt och jag lade ner efter tre gånger eftersom jag aldrig trodde att jag skulle klara av att lära om. Men nu tror jag allt att det kommer att gå. Det gäller bara att träna, träna och åter träna. Och jag får se till att inte hamna i gamla fällor. En liten nackdel är att det är en nybörjarkurs och männen som ska föra är ju också nybörjare. Vilket gör att de inte gärna för ordentligt eller ändra turerna emellanåt. Och då märkte jag ju att jag hade lättare att falla tillbaka i gamla synder. Men fan den som ger sig. Nu blir det pået igen!

Haha, jag kollar med jämna stunder in Magnus Carlssons blogg och skrattade när jag läste om vad han signerade på när han var i Söderhamn. Det får mig att minnas mina stunder i tonåren när jag och kompisen i princip var på varje spelning i närheten som Barbados gjorde. Jag verkligen älskade deras musik och gör än idag även om det inte är samma sak som när Magnus sjöng med dem. För den mannen har en underbar röst . Jag tycker om det som han gör idag också men det blir lite nostalgi över det hela när jag hör Barbados "Hold me", "Kom hem" eller "Vi älskar i en sommarnatt". Supergoa låtar som är härliga att dansa till och det är inte många band idag som gör riktigt den typen av musik. Dansbandsmusiken har gått framåt den också.

Kompisen och jag följde ju inte bara bandet på avstånd utan efter varje spelning som vi var på så skulle vi fram och prata och ha en autograf. Haha, haha, jag känner hur jag blir alldeles röd om kinderna nu. Gud så pinsamma vi måste ha varit! Men jag skyller det på ungdomen och att jag inte visste bättre då. Alla har vi ju våra idoler och han var en av mina .

Egentligen är det fascinerande hur lite man tänker när man är i tonåren. Då är man inte alls lika feg som idag. Jag som inte ens vågar ta kontakt med Peter Ström för att få en intervju för Wild West Support var framme och pratade med Magnus Carlsson varje spelning vi var på. Hmm, det är nog skrämmande sant att man blir fegare med åren...

Det blev faktiskt en lyckad danskväll igår. Jag trodde att jag skulle vara helt knäckt när jag tog de första stegen eftersom jag inte har dansat på ett halvår. Men det flöt förhållandevis bra. Visst, konditionen kunde varit bättre och jag önskar ju att jag gjorde det här oftare. Men samtidigt så är det bara jag som kan ta det steget och gå ut oftare. Sannex spelade kanonbra och dem kommer jag helt klart att åka på oftare. Spexiga killar och musiken de spelar är helt underbar. Jag har ju inga problem att sitta still och bara lyssna utan tycker att det är riktigt roligt. Så därför gjorde det inte så mycket att det inte blev jättemånga danser.

Idag bär det iväg till Linköping. WWS ger sig ut on the road med en minibuss och jag ska vara reseledare. Därför bär det snart iväg och hämta bil med mera. Vi hoppas självklart att vi kommer hem med en seger och 2-0 i matcher, men det är inget som vi tar för givet.

Scotts i Alingsåsparken. Varmt, svettigt och inte jättemycket folk. Jag trodde att det skulle bli mer folk än vad det var men ansamlingen av idoldyrkande tonåringar som vi hade förväntat oss uteblev. Det som inte uteblev var ljudnivån. För fy sjutton så högt de spelade. Då hade jag ändå öronproppar men det tycktes inte hjälpa alla gånger. När man stod utanför dansbanan så dunkade basen i bröstet. Sådant tycker jag inte om. Det ska vara behagligt att dansa och för mig mister musiken sin dragningskraft när det blir så högt att det nästan blir plågsamt.

I övrigt var det en rolig danskväll. Första dansen blev tillsammans med Malungskillen . Han och jag var de enda i vårt stugsällskap som var där igår. Det blev några danser även om vi inte lyckades få till en enda hel dans med två bugg och två lugna en enda gång. Första gången var det toabesök som avbröt och andra gången var buggen så snabb att jag inte hann med så då avbröt vi. Vi skulle ha upptagit det hela senare men eftersom han är så duktig så blir han en ganska upptagen kille . Nu har jag i alla fall några gånger att bjuda tillbaka på för jag lyckas banne mig inte hinna med att bjuda upp honom innan han bjuder upp mig. Å andra sidan så klarade jag mig ganska bra. Jag njöt av musiken, tittade på folk och dansade en del jag också. Jag bjöd upp en gång och blev uppbjuden tre. Med andra ord lyckades jag förvisa fröken Blyg i ett hörn ett tag.

Igår var jag på dans för första gången på två veckor. Och som vanligt står jag där som värsta panelhönan ibland. Eller ska man säga för den mesta tiden. Varför ska det vara så jäkla svårt att bjuda upp? Jag har skrivit om det förut, våndats över det förut, men det känns inte som att jag kommer förbi det. Jag har inga som helst problem att bjuda upp kompisen eller killen som bodde med oss i Malung. Jag tackar inte heller nej när jag blir uppbjuden men att våga ta steget att bjuda upp någon annan får mig att bli stel som attan ibland eller så tar det mängder av minuter innan jag har samlat mod. Jag har under många år jobbat med mig själv, kommit över rädslan för min epilepsi mm men det här känns som ett oöverstigligt hinder. Till slut blir det en ond cirkel också, för ju oftare jag är ute och bara dansar med de jag känner och inte bjuder upp desto mer känner folk igen mig och tänker: "jaja, det är tjejen som bara dansar med vissa". Det är ju inte så jag vill ha det. Jag vill också dansa! Även om modet sviker mig allt som oftast.

 Men viljan att faktiskt komma över det finns där också. Styrkan har jag också. Det är bara att sätta igång och jobba med det också.

Ja, vad ska man säga? Ett stort ställe med stort dansgolv, buggbana, kaffestugan, fullständiga rättigheter och disco. En väldig blandning utav folk men det i kombination med alkohol gjorde det inte till det bästa stället som jag har varit på. Jag vill kunna dansa utan att riskera få en glasbit i foten eller ett cigarettmärke på armen. Och det kunde man inte riktigt här. Sedan kan jag inte riktigt förstå hur man kan ha vakter men att man inte använder dem. Och folk borde ha bättre vett än att gå på dansgolvet med flaskor och cigaretter i händerna. Men som sagt, när spriten går in så går vettet ut. Det är ju en av de saker som jag inte riktigt tycker om, när folk dricker för mycket. Jag förstår helt enkelt inte tjusningen. Ett strålande exempel är P som vaknade i en fyllecell i Uddevall förra söndagsmorgonen men som ändå inte kunde följa med igår pga bakfylla. Varför inte ta lärdom av misstagen?

Jag var nästan säker när vi var på väg uppåt med hjälp utav Gps:n att vi kom alldeles galet, men den visade en liten omväg över Mariestad istället för att köra via Skövde. Fast fram kom vi och nästan den första jag fick syn på var danskillen från Malung . Kvällen började helt enkelt mycket bra och fortsatte så. Även om jag inte dansade så mycket mer än med honom. Jag är ju sådan att jag gärna vill kolla in utbudet innan jag rycker tag i någon och jag hittade inte riktigt någon som jag fastnade för. Vi får se om det blir bättre i Alingsåsparken ikväll. För dit ska jag för att kolla in Scotts.

Det är dock konstigt hur karlar genast kan sätta igång tankar hos oss kvinnor med bara några få ord. Det hände en sak igår kväll vid en tidpunkt när jag stod vid ena ingången till dansgolvet och lyssnade till Rolandz med Robert Gustafsson. Danskillen från Malung (haha, bra namn men lite långt kanske) stod snett framför mig och pratade med en annan kille. Plötsligt vänder han sig rätt om emot mig, pekar och utbrister med ett leende: "Hon e det"! Sedan rycker han tag i mig för att vi måste ju dansa till Rolandz. Men min kvinnliga hjärna börjar genast undra vad de pratade om och varför jag var med i konversationen. Dumt och idiotisk, jag vet men ändå funderar jag. För nånstans så vet jag nog att jag skulle kunna falla dit på den här mannen om han visade mig lite grann mer uppmärksamhet än dans.

Jag är hemma igen efter Malung. Kom hem till föräldrarna vid halv åtta igår morse efter att vi åkt direkt från dansen. Jag sov typ två timmar i bilen på väg ner. Eftersom adrenalinet rusar i kroppen så är det inte det enklaste att varva ner. Och särskilt inte efter de sex sista danserna som jag fick med killen som åkte med oss upp. En överraskning som hette duga måste jag säga . Både behagliga och obehagliga sanningar som kommit till mig den här veckan! Och för att det ska bli bra i fortsättningen så måste jag prata med någon. Hmm, bara att ta tjuren vid hornen ordentligt. I övrigt har det varit härligt. Och det känns i mina fötter om inte annat. De värker fortfarande. Men ikväll är det jag som sätter dem i fotbad och vårdar dem ordentligt. Så att de orkar med fler danser!

...förälskat mig lite eller vad man ska kalla det?

Nu drar jag till Malung! Vi syns om några dagar

... far vi!

Tror att jag har fått allt på listan avbockat. Det gäller bara att packa ihop det också. Men det får bli efter att jag har lämnat Nisse hos föräldrarna för min lilla katt är bra skärrad just nu. Han förstår att det är något som inte är som det ska och att matte är på väg att ge sig iväg från honom. Usch, kommer att sakna honom. Tror inte att jag har varit ifrån honom så länge någon gång. Förra gången jag var i Malung så hade pappa och jag husvagnen med oss och då var han med. Men det ska säkert gå bra för han gillar ju husvagnslivet och kommer att få gos av mamma.

Själv diggar jag just nu bugg  Det spritter verkligen i benen och jag längtar efter att få komma ut och dansa. Det ska bli hur skoj som helst!

... till Malung och att få dansa. Hela grejen är en sådan där härlig upplevelse! Tänk er en ort på 7000 som invaderas av 40 000 under en vecka. Orten är som en enda stor husvagns och tältcamping. Precis överallt står det husvagnar. Det måste upplevas för att man ska kunna förstå. Jag ska försöka föreviga det med min kamera så gott jag kan så att jag kan visa upp det här sedan.

På onsdag blir det Malung och dansbandsveckan! Det ska bli så skoj  Jag har haft lite svårt att bestämma mig de under de sista dagarna. I alla fall på ytan. Där under hade jag nog redan bestämt mig eftersom jag redan börjat planera hur jag skulle ta ut Nisse till föräldrarna, vad jag skulle packa och vilken mat jag ska ha med mig. Haha, ibland tar det ett tag för Nettzi att få till det

Suck, jag vet inte vad det är med mig. Varför jag har så svårt att bestämma mig för att åka eller inte? Kanske är det för att jag eventuellt i så fall kommer hem på söndagen och ska börja jobba på måndagen. Det gillar jag inte riktigt. Vill gärna ha någon dag hemma innan det är dags att ställa klocka och annat för att gå upp igen. Men jag har några dagar på mig att bestämma mig för hur jag ska göra.

Det ser ut som om det i alla fall blir några dagar i Malung och dansbandsveckan nästa vecka. Jag har skjuts upp och ner och dessutom någonstans att bo så jag funderar allvarligt på att lägga de pengar det kostar på det här. Det bästa är trots allt att leva här och nu! Vi vet inte vad som händer imorgon och varför ångra saker man kunde ha gjort när man faktiskt kan göra dem.

Hmm, alldeles jämngrått ute just nu och regnet strilar stadigt ner. Jaha, vet inte om det känns som den bästa lösningen att ge sig ut och iväg på Liseberg ikväll. Men jag vill ju ta tillfället i akt att dansa så det blir att ändå trotsa vädergudarna. Kanske håller det upp fram emot kvällen. Och vem vet förresten om det är sådant här väder nere i Göteborg? Det brukar ju skilja lite grann på de få mil som skiljer oss åt. Vi får se hur det ser ut fram emot eftermiddagen. Dessutom så vet jag inte om min vän tänker följa med. Har inte hört nåt ifrån henne. Risken är väl att hon backar ut när det är sådant här väder. Det finns ju tyvärr inte så många ställen att stå på runt dansbanan på Liseberg. Hmm, det kanske de skulle göra något åt.