Det var med sorg och fasa jag tog emot samtalet från pappa när han idag ringde och meddelade att svenske hockeymålvakten Stefan Liv och hela hans ryska hockeylag störtat och där i princip alla omkom. Trots mitt Frölundahjärta så var Stefan en ikon och en skön lirare som jag kommer att minnas som en härlig kille. Det var fantastiskt att se honom slå kullerbytta på isen när HV vunnit matcher och verkligen showa inför sina hemmafans. Han verkade så levnadsglad och genuint trevlig. Sverige har förlorat en stor hockeyspelare och sörjer ikväll.

I torsdags satt vi nästan som vanligt och kollade hockeyn på Stures. Det börjar bli mer och mer tradition att vi gör det. Den här gången mötte Frölunda MoDo och det var lite av en måstematch. Det är ju väldigt få poäng som skiljer runt diverse streck, både slutspel och kvalserie. Men Frölunda var verkligen inte med på banan. Resultatet 0-4 grinade oss illa i ansiktet och det kändes helt hopplöst att försöka få ihop tre spelare som var värda att få getingar i fredagens Fansens röst i GT. Jag som skulle skriva det hela hade i alla fall svårt med det vilket gjorde att till slut fick bara Tobias Viklund godkänt av våra spelare med tre getingar. Övriga fick bli Niklas Sundström i MoDo och domaren Christer Lärking som gjorde ett gott jobb. En liten pik gentemot våra spelare att agera bättre på isen för att få våra stjärnor.

Till saken hör en liten intern historia om just Niklas Sundström i MoDo vilket gjorde det hela ännu roligare tyckte vi. Därför gjorde jag också så att jag skrev ett mail till MoDos kansli och skickade igår en kopia på det som stod i tidningen för att tala om att han hade fått bra kritik av en motståndarsupporter och om de ville vidarebefordra detta till honom. Jag hade egentligen inte förväntat mig något svar så när jag igår morse fick det och där det stod att de hade printat ut mailet och tidningskopian och satt upp det på a-lagets anslagstavla fick jag mig ett gott skratt. Det är inte varje dag som man som kvinna och motståndarsupporter hamnar med namn och bild bland en massa karlar i ett annat lag

Äntligen gick vi från Scandinavium riktigt glada igår. Tre poäng emot MoDo och laget gjorde för första gången den här säsongen en riktigt, riktigt bra insats. Så härligt att se och glädjen var högt i tak när vi gav oss ut i höstregnet. Den här säsongen har än så länge mest bestått av gråt och tandagnista och pajkastning på allt och alla. Därför är det extra skönt att det blev något bra den här lördagen och särskilt att det var det gamla gardet som stod för de bästa insatserna. De som har fått mest kritik tog sig äntligen i kragen och gjorde en kanonmatch.

Samtidigt njuter jag av att se hur bra Mike är på isen. I vissa lägen påminner han mig om Ström i hans fornstora dagar. Han är den typiska slitvargen som gör sitt jobb i det tysta. Sådan var Ström också. Inte mycket till målskytt egentligen, utan han hade andra kvalitéer. Det är samma typ av kvalitéer som gör Mike så bra nu och tillsammans med Lasu och Koivisto så har det blivit en kedja att räkna med de senaste matcherna. Det är dem som har fört Frölunda när de andra kedjorna inte har fungerat. Roligt om de kan ge energi till resten av laget och fortsätta som de har börjat.

... vad det är som gör att jag lägger ner så otroligt mycket pengar på att stötta det här laget? 6-0 i baken mot MoDo idag och det enda vi kunde göra i slutet var att skratta åt eländet. Ändå så vet vi att det är något som är fel. Alla säger det, men ingen kan komma på vart felet ligger. Är det hos spelarna, tränarna, föreningen i övrigt, styrelsen eller supportrarna? Alla skyller på alla och det blir bara värre känns det som. Ändå så är jag inte beredd att ge upp. Jag kommer tillsammans med de andra i gänget finnas där för laget även på torsdag. Trots risken för förlust. För jag är ju indian i grund och botten.

Iklädd Mikes röda tröja från förra säsongen hade jag stora förhoppningar på min nya plats i Scandinavium när jag gick dit igår. I 16 år förutom några strömatcher under de säsonger som jag inte hade seriebiljett så har jag suttit på O sektionen. Därför kändes det extra konstigt att gå till sektion D och hamna precis bakom motståndarnas spelarbås. Jag har suttit där förut. De första säsongerna som Anneli och jag gick tillsammans hade vi platser på J precis bakom Frölundas spelarbås. Med andra ord full koll på vad som hände runt omkring.

Det känns som om det kommer att bli samma sak nu. För bakom oss på D sitter styrelse, kanslipersonal och spelare som av en och annan orsak inte är med på just den matchen. När det blev som tristast igår (för ingen kan ju hålla med om att det var underhållning på högsta nivå hela tiden) så var det roligare att kolla på allt folk runt omkring än vad det var att kolla hockey. Kanske kommer vi att kunna snappa upp något intressant någon gång eller prata med någon intressant person. 

Det närmaste jag kom det igår var när jag sa till om det där vedervärdiga ljuset som de hade i samband med att spelarna kom in på isen. För en tidigare epileptiker så var det för jäkligt. Och om de kommer att envisas med att ha kvar det så kommer jag stanna kvar i foajen till dess att det är klart eller köpa mig en mask att sätta för ögonen. Då lider jag inte längre av epilepsi men det var för jäkligt ändå. Jag hoppas verkligen att de gör något åt det.

Matchen då? Ja, inte var den mycket att hänga i granen. Jag kan inte peka på vad det är som inte stämmer eftersom jag är en alldeles för dålig analyst, men det känns inget vidare. Och på något sätt så känns det som om det sitter i väggarna nu. Nu är jag evig optimist när det gäller det här laget så jag kommer inte att säga att det är försent ännu, men i alla fall vi supportrar får försöka hålla modet uppe och framför allt hjälpa dem på traven. Även om jag kan tycka att det är svårt när det är dödstyst på läktarna i Scandiavium och ingen gör ett ljud i från sig förrän laget spelar bra. Laget behöver ju ha stöd även i motgång. Men den biten verkar de flesta supportrar ha tappat idag. Här vet jag att jag kommer att få mothugg, för vem vill heja när det går dåligt? Jo, jag om jag hade fått hjälp av flera.

Till sist, våra bänkgrannar från O fick platserna jämte oss och det är i alla fall roligt :-)

Imorgon är det dags för hemmapremiären i elitserien och för första gången på sexton år kommer jag att sitta på en annan sektion än O. Visst, vid några enstaka tillfällen har jag tidigare suttit på någon annan sektion men O har varit stamstället på seriebiljetten. Det kommer att kännas jättekonstigt att flytta över till andra sidan av arenan. Inte sedan 1994 har vi suttit någon annanstans. Det är otroligt lång tid. Under årens lopp är det mycket som har hänt på O. Många har kommit och gått men vi har haft väldigt roligt tillsammans. Nu får vi istället göra oss bekanta med nytt folk på sektion D. Haha, kanske kan vi psyka bortalaget lite eftersom vi hamnar precis bakom dem . Nä, jag är en snäll flicka så det kommer inte att hända, men jag måste ju i alla fall vinka åt Blomman som kommer att sitta precis framför oss imorgon. Det kommer att kännas konstigt att se honom i motståndarlaget och i AIK dessutom. Tyvärr är det ju sådant som händer i hockeyns värld. Favoritspelare kommer och går men kärleken till laget består.

Jag hoppas bara nu att det går bättre i matchen imorgon än vad det gjorde mot Timrå i fredags.

Idag är det dags för säsongens första roadtrip. Om bara ett kort tag så ger jag och A oss iväg mot Malmö med ett stopp i Varberg på vägen. Det ska bli skoj att besöka Malmö Arena som blir en ny arena för oss. Vad jag minns så tar den ca 12 000 åskådare men så många lär det väl knappast bli vid en träningsmatch mellan Malmö-Frölunda. Frölunda gjorde sin första träningsmatch i lördags och första ispasset förra måndagen så det är inte mycket som kommer att vara direkt rätt idag, men det lär bli skoj att se i alla fall. Och det blir inte minst intressant att se de nya spelarna och om det blir en ren finnkedja som förstalina.

Det var meningen att A och jag skulle ha gjort en intervju med min stora idol Peter Ström på vägen ner idag men eftersom han inte kunde idag så får vi skjuta det på framtiden. Men nu har jag i alla fall pratat med honom och vet att han inte bits haha. Lustigt hur man kan bli så nervös över att prata med någon bara för att han har varit min idol så länge. Jag som pratar med så många okända människor i telefon på jobbet varje dag. Men men, det ska gå det här också. Nu ska jag istället försöka få tag i en av de andra gamla spelarna som vi ska försöka få ihop en intervjutid med. Det blir liksom ett helt annat uppdrag för mig än mitt vanliga kassörsjobb.

För övrigt så händer inte så jättemycket på semestern. Jag njuter mest i min husvagn och tar det lugnt. Fast det är skönt det också.

Jag läste en nu tydligen gammal nyhet att min favorit Peter Ström lägger skridskorna på hyllan. Nyss fyllda 35 så har han beslutat sig att sluta med ishockeyn för gott. Ack så trist tycker jag . Den sista säsongen var han tillbaka i sin moderklubb Halmstad hockey och jag fick aldrig någon möjlighet att se honom spela där eftersom vi aldrig kom så långt som till att åka och kolla. En aning trist, särskilt nu när det är klart att han lämnar ishockeyn. Han har varit en stor idol under många år och första säsongen i Frölunda var redan i början av 90-talet. Han var saknad utav mig redan när han gick ifrån Frölunda efter säsongen 2004-2005. Och han kommer att bli det ännu mer nu. Det är aldrig skoj när favoriterna försvinner men tyvärr är det ju så det blir. Vi blir alla äldre och åldern undkommer liksom inte heller hockeyspelare. Nu har jag ju fortfarande Mikael Johansson att spana på och han är liksom Ström en grovjobbare som gör mycket nytta i tysthet. Det är tydligen mitt signum när det gäller hockeyspelare, att de ska vara grovjobbare hahahaha.

HockeyVM är igång och alla mina kompisar verkar så förvånade över att jag inte kollar på några matcher. Men just nu har jag ingen feeling för hockey och därför håller jag mig ifrån att kolla. Förhoppningsvis får jag tillbaka lite längtan till Frölundas säsong drar igång i augusti. Det finns så mycket annat att göra nu när våren är här och som jag känner att jag vill göra.

Mikes röda tröja anno säsongen 2009-2010 är nu i min ägo . Förra året velade jag så och missade därmed hans gröna för att jag var snål. I år lade jag det dubbla på hans röda men hade gett mig den på att jag inte skulle ångra mig den här gången. Så nu känner jag mig extra glad! Dessutom så var han väl värd pengarna eftersom han har gjort en kanonsäsong. Extra skoj att han är kvar i Frölunda i ytterligare två år. Två säsonger som jag kan stoltsera med mitt eget namn på ryggen både på hemma och bortaplan

Ur Frölundaögon så har de senaste dagarna varit händelserika. Flertalet spelare som lämnar klubben men min favorit Mikael Johansson får stanna i två år till. Så underbart härligt! Jag blev riktigt, riktigt  när jag fick beskedet igår. Jag tror inte att mina kollegor trodde att jag var riktigt klok när jag satte näven i luften vid fikabordet och nästan lyfte av glädje. Haha, så det kan bli.

Idag blev det också klart att Ulf Dahlén inte längre kommer att träna Frölunda. Hmm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det fungerade uppenbarligen inte fullt ut men Uffe ska inte få bära hela hundhuvudet för det, för spelarna har inte gjort sitt jobb ordentligt heller. Nu får vi se vem det är som kommer istället. Det pratas om Kenta Johansson men vi får se. Sedan kan jag inte heller förstå den skadeglädje som vissa visar. Det är bara beklagligt om det är så att man inte har något mer att glädjas åt i sitt liv än att en tränare får sparken. Jag vet i alla fall att jag har mer och det känns bra.

Nu börjar också tröjauktionen på årets tröjor dra igång och i år ska jag ha Mikes röda. Jag grämer mig fortfarande över den gröna som jag missade förra året bara för att jag tyckte att priset var för högt men det var ju egentligen inte det. Samtidigt är det ingen idé att gräma sig över spilld mjölk. Jag kan inte göra något åt det liksom. Så det är bara att ta nya tag.

I tisdags var det över. Det tog slut efter 2-4 i Linköping mot ett LHC som var bättre än mitt älskade Frölunda. Redan när vi for iväg mot Östergötland så hade jag känslan i maggropen att det inte skulle gå vägen. Och när man inte klarar av att stänga matchserien när man har 3-1 i matcher så är man inte heller värda något annat. Jag älskar Frölunda och hockey men den här gången tyckte jag att det var skönt att det tog slut. Att bara få använda de närmaste kvällarna till att sitta i fåtöljen med en bok och njuta. Nu dröjer det ett halvår till nästa gång och kanske kommer längtan tillbaka till dess. Jag hoppas det i alla fall.

Herregud, det borde inte vara tillåtet med så här spännande hockeymatcher. Och särskilt inte när hemmalaget inte gör någon nytta i 59 av 60 minuter utan trummar på som sjutton i förlängningen istället. Det fick i alla fall mig att nästan bita på naglarna innan Niskala satte kvitteringspucken när det bara återstod några sekunder av tredje perioden. Att det ska vara så förbannat svårt att skjuta direkt? De velar alldeles för mycket med pucken istället för att ta ett direktskott på mål. Det gick ju bra när Niskala gjorde det nu och det kan gå bra nästa gång Mike gör det också.

Sedan fick vi se nästan en förlängningsperiod till innan suddenspecialisten Niklas Andersson satte pucken i nät. Rena guldjublet utbröt och bilden av spelare som slängde sig i en glad hög över varandra mitt på isen sitter fast på min näthinna. We are the champions ljöd ur högtalarna och vi som var med 2005 minns tillbaka. Nu var det inget SM-guld som bärgades men det kändes nästan så. Det var nog inte många som trodde att Frölunda skulle ha en chans att ta den här matchen, så dåligt som de spelade många gånger. I krig och kärlek är dock allt tillåtet och i hockey likaså. Linköping visade sig som dåliga förlorare när de gick ut utan att ens tacka för matchen. Men förlusten sved nog rejält eftersom det var de som ägde matchen.

Ibland kan jag klaga över hockeyn och inte alltid tycka att det är så kul, men efter en sådan här kväll och en sådan här vinst så jublar jag av lycka :-)

Jag börjar mer och mer överväga att försöka få sittplats till de flesta bortamatcherna. Jag är så jäkla trött på Goa Gubbars beteende varenda gång. Igår kunde de i alla fall hålla tyst under tiden som Linköping hyllade en av sina juniorer men sedan var det fullt ös. Utan trumma visserligen men trumkillen var där och han var mäkta irriterad över att folk inte hejade på laget så som han ville. Han höll på att sätta armbågen rätt i ansiktet på mig där han stod och viftade. Suck! Jag håller på Frölunda precis som dom och jag hejar när jag vill. Jag är inte någon medgångssupporter bara för att jag inte öppnar käften när de beodrar mig att göra det. Istället blir jag precis tvärtom. Jag tappar sugen att heja och då drabbas liksom laget. Och det vill jag inte. Dessutom är det ofta som de inte kommer i tid till periodstarten utan dyker in när det har gått några minuter och stör oss andra där vi står och tittar. Allt är minst sagt irriterande. Det är så tråkigt att sådant här ska förstöra för vi håller alla på samma lag och vi borde alla kunna hålla sams där uppe på läktaren.

I lördags var J:s födelsedag. Sonen till puckot som jag ägnade tre år till innan jag vaknade upp. Jag skickade en hälsning via FB igår, men vet inte om han läser den eller om pappsen är in och raderar den också precis som allt annat. Jag tänker i alla fall på honom och hoppas att han känner det. När vi färdades längs vägarna igår var det en del minnen som dök upp och det är väl inte så konstigt. Eftersom vi alla har umgåtts genom hockeyn så finns det en del minnen där. Jag ägnar dem en tanke men låter dem sedan sjunka undan. För jag vet att det inte kommer något gott ur att älta det. Det som skett det har skett. Och även om det har varit tuftt så skulle jag inte vilja vara utan det. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och andra under de här tre åren. Så tack, herr pucko för att du fick mig att bli starkare ;)

Jag kan inte förstå varför inte Frölunda kan stänga matcherna när de leder. Behöver de göra det onödigt spännande för oss supportrar? Ja, tydligen. I gårdagens match så ledde de komfortabelt med 3-1 men i tredje perioden backade de hem och sedan var det kört. Linköping knaprade in både spel och målmässigt och när klockan stod på 19.09 satte de kvitteringspucken. Om de hade hållt det i 51 sekunder till så hade vi sluppit förlängningen. Men icke sa Nicke.

I övrigt var det precis som slutspel ska vara. Tufft, tajt och bra spel. Till och med publiken i Scandinavium var med på noterna igår. Bara svårt att förstå att vi ska vänta till slutspel innan vi drar igång den. Trist! Nu får vi se hur det blir i Linköping imorgon. Dit far WWS med en minibuss och jag ska vara reseledare . Så det blir till att hämta minibuss och annat imorgon.