Alltså, vissa dagar blir verkligen inte speciellt bra. Förmiddagen idag gick jättebra men på eftermiddagen tappade jag all motivation som fanns. Frågan är hur mycket vettig nytta som jag gjorde mer än att jag var närvarande. Usch, jag gillar verkligen inte de där dagarna. Samtidigt måste man tillåta sig själv att ha dem för då blir de bra dagarna så mycket bättre

Jag har börjat läsa en ny bok. Finn din inre styrka av Sanna Edin. Det finns mycket tänkvärt i den och jag inser hur långt jag själv har kommit i min egen utveckling. Många av de steg som jag tar idag hade jag aldrig tagit för ett eller två år sedan. Och jag hade aldrig klarat vissa utav motgångarna utan att ha gråtit, skrikit och mått allmänt dåligt. Nu försöker jag istället se bortom det där. Jag vet att efter en dag när jag är ledsen så kommer jag att finna lyckan i nästa. Det finns så mycket där ute att leva för, så mycket att uppleva. Och ibland är man alldeles för blind för alla träden i skogen. Det gäller att se bortom de där sakerna.

...jag vågar ta mig utanför dörren ikväll. Det har hänt lite för mycket saker idag. Imorse fastnade vi i hissen och blev sittande där i dryga tjugo minuter innan de kom för att släppa ut oss. Som tur var kunde vi skratta åt eländet. Men det värsta var nästan att ingen hade saknat oss. Tänk om vi hade blivit sittande där ännu längre haha.

I eftermiddag har jag köpt ny dator. Tur bara att min gamla fortfarande fungerar för den nya gör det inte. Det började jäklas redan när vi skulle koppla ihop det hela och brorsan inte hade lämnat med monitorkabeln. Ut i snön igen och se till att köpa en. Sedan skulle jag koppla ihop det hela och försökte installera mitt trådlösa tangentbord. Men den ville inte alls vara med. Och nu får jag inte igång Windows. Blir väl att åka tillbaka med den och be dem om en ny. Så här ska det ju inte vara det första man gör.

"Betingning - eller betingad reflex - är ett fenomen som hjärnan besitter.
Meningen med reflexen är överlevnad. Du ska lära att akta dig för farligheter!

Betingning hör till härnans mest primitiva sätt att minnas.

Om du föräter dig på t.ex. äppelkaka och mår illa efter det, så gör hjärnan kopplingar att äppelkaka inte är bra för dig. I fortsättningen räcker det med tanken på, eller lukten av äppelkaka för att du ska må illa.
Hjärnan har alltså skapat en minnesreaktion mot just äppelkaka - som den ju innan du föråt dig (och mådde illa) inte hade någon som helst relation till.

Det mest kända exemplet är Pavlovs hundar. Dessa tränades att vid matdags höra en ringsignal samtidigt - och hur dessa hundar senare dreglade bara vid ljudet av ringsignalen.
Hjärnan kopplade naturligtvis mat.

Visst finns det något som heter så. Och nog lider jag av det emellanåt. Att jag hänger vissa känslor till vissa situationer och därmed upplever vissa saker som obehagliga. Yrseln är en sådan sak och vissa andra känslor som jag nu har satt i samband med jobbet. Det har varit jättebra under semestern men så är jag tillbaka här och genast så sätter de här skumma tankarna och känslorna in. Jag inser att det här är sådant som jag ska ta upp med psykologen. Hmm, det känns lite konstigt att säga att jag faktiskt går hos en sådan. Men det är nog det bästa som kunde hända. Att en gång för alla få prata om och bearbeta de känslor som jag har. Och det är inget fel att erkänna att man faktiskt inte mår helt bra. Om inte annat så kan det göra en starkare.

Det känns inte som att jag har kommit ett enda steg närmare med vad jag vill göra med mitt yrkesverksamma liv under den här semestern. Kanske beror det på att jag inte har funderat på det hela. Det blossade dock upp nu när de ringde från Proffice och ville att jag skulle komma på intervju för lönejobb. Vill jag verkligen fortsätta med lön eller vill jag göra något annat? Och om jag ska jobba med lön, vill jag jobba kvar där jag är eller vill jag vara någon annanstans? Fan, helt hopplösa frågor känns det som. Nu var jag öppen med att säga att jag gärna vill göra annat också. Vill testa på nya utmaningar. Samtidigt så är det inte sagt att jag får jobb bara för att jag går på en intervju. Jag får ännu mer erfarenhet av intervjuer om inte annat.

Suck, så skönt att gå och simma idag. Den perfekta avkopplingen. Just nu har det varit lite för mycket igen.

Undrar hur många tusen sidor min bok hade blivit på då? Nu vet jag ju inte exakt hur många inlägg jag har gjort under de här tre åren, men innan Passagen tog bort inläggsräknaren så hade jag ju gjort närmare 2600 inlägg. Vissa inlägg hade jag gärna sparat för att ha något att gå tillbaka och kolla på sedan, medan andra skulle jag bara vilja glömma. Det är mycket som har hänt i Nettzis liv under de här åren liksom.

Jag ska egentligen skriva göra klart min kompetenskartläggning. Men jag har ingen motivation och ingen fantasi. Tycker att det går alldeles för fort och jag känner inte att jag är med på det jag gör. Det känns som om vi hastar fram det hela. Jag vill inte det. Jag vill tänka efter vad jag vill göra så att det blir bra. Det blir det inte nu. Därför kommer jag att vara en olydig elev som inte har gjort färdigt sin läxa till imorgon. Och jag får väl ta de reprimander jag får. Det går inte att tvinga fram sådana här saker. Jag tycker att det är nog så jobbigt det här ändå.

Egentligen vet jag ju att den är stressrelaterad. Det är då den dyker upp. Men det är jobbigt. Samtidigt så gör jag alla de där sakerna för att hjälpa upp det. Jag använder mina avslappningsband, både på tåget och hemma. Och jag ska försöka skriva av mig mer än jag gör idag. Försöka få ner varje dag hur dagen har varit och vad som kan göras bättre. Dessutom måste jag ännu mer än tidigare lära mig att släppa kontrollen. Jag tar det i den takt jag hinner och så får andra vänta. Jag tänker inte slita ut mig för att hjälpa andra. Jag tycker om att hjälpa till men någonstans måste det finnas en gräns. Och det är bara jag som kan sätta upp den där stoppskylten. Ingen annan.

Jag vet att jag många gånger ältar, stöter och blöter det hela. Men det är mitt sätt att hantera det, att gå vidare med det hela. Och någonstans finns ju ljuset i tunneln :-)

Undrar om det var så att han redan i våras visste om att den här tjänsten skulle komma ut? Och att det var därför som han frågade om jag ville komma tillbaka? På sätt och vis hoppas jag på det. Han frågade till och med om jag kunde komma i augusti. Men jag kan inte vara säker. Samtidigt så har jag inte brunnit för någon annons så som den här, förutom den första tjänsten som jag sökte. De andra har jag mest sökt för att jag ska söka och för att det är något annat.

Dessutom lutar jag mer och mer åt att jag inte vill göra det jag gör idag. Jag har en intervju till inbokad med just sådant jobb. Men jag ska gå på den med öppet sinne och lära mig på den. För det är trots allt så att man lär sig otroligt på sådant. Och sedan får vi se med det andra. Det gäller att inte sikta för högt. Det gör så ont när man ramlar ner då ;-)

när jag läser nedanstående inlägg att jag återigen fokuserar för mycket på det negativa. Varför berättade jag till exempel inte vad den där hälsoutvecklaren sa? Det var enormt mycket tankvärt och jag skrev ut nästan ett helt block på hans föredrag. Det borde ha gett en massa intressant till er här. Istället gnäller jag över det negativa. Det blir att tänka till nästa gång. Nu ska jag istället försöka få i mig lite frukost.

Tre nätter i rad nu har jag drömt en massa. Inte för att jag kommer ihåg speciellt mycket, mer än att drömmarna verkligen har varit välfyllda. Kanske skulle jag ta och skriva ner dem, för att minnas och för att utröna vad de betyder. För det är ju det undermedvetna som försöker bearbeta saker och ting som har hänt. En dag kanske...

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om det här är vad jag vill göra. Men det jag gör just nu är roligare än vad jag gjorde förut. Förmodligen beror det på att jag faktiskt har en hel del mer ansvar än jag hade förut och att jag har mer blandade uppgifter. Att jag dessutom hjälper mina kollegor, instruerar, utbildar och supportar gör inte jobbet mindre roligt. Det är skoj att hjälpa till. Och jag får väldigt mycket uppskattning. Det känns i hjärtat  Sedan att vi har så enormt roligt ihop gör mycket till. Det är en otrolig stämning som inte är lätt att förklara för utomstående. Men det sägs att det känns i hjärtat när man kommer in i vårt landskap.  

Samtidigt så vet jag att det är nu som jobben som är något att ha finns. De kommer inte att finnas den dagen vi står där övertaliga. Sedan har jag kanske en stor fördel jämfört med många av mina kollegor att jag har jobbat som jag har gjort. Frågan är dock,hur kommer jobbet framöver att bli? Blir det lika roligt eller blir det mer enformigt? Det vet vi inte. Fast allt löser sig i slutändan!

Brorsan frågade om jag ville följa med ut på en morgonpromenad. Det kan vara härligt. Det är inte något som jag annars gör. Jag cyklar ju till tåget i vanliga fall. Jag satt och läste lite på Livshandboken där jag är medlem och inser att jag stressar en hel del på  morgonen i vanliga fall. Även när det gäller det så skulle jag behöva ändra mitt beteende och mina vanor. Det kräver styrka och mod att våga ändra sig. Och jag vet att jag har dessa båda saker. Det gäller bara att jobba med det också. Att ta det där steget. Jag gör en hel redan, men vet att jag behöver göra mera.

Jag satt på tåget hem ikväll och funderade på roten till det onda.  Varför får jag fortfarande de här anfallen av oro? Det är närmare 12 år sedan jag sist hade ett anfall och jag har varit utan tabletter i nästan fem år. Vad är det som gör att det fortfarande kommer stunder när jag är fullständigt övertygad om att jag ska få ett epilepsianfall? Jag blir så otroligt trött på mig själv. Vill verkligen inte må så här emellanåt. Men det enda att göra är att försöka hitta roten till det onda och ta mig vidare, ut mot säkrare och lugnare vatten. Jag vet ju att jag klarar det. Jag har gjort det i många år och kommer att göra det. Undrar om det är så att jag är rädd för att förlora kontrollen? Att människor runt omkring inte skulle hjälpa mig om jag fick ett anfall mitt ibland folk. Men jag har ju fått precis det och då var det några som hjälpte mig. Eller är det något annat som spökar och som ligger bakom? Hmm, tankarna snurrar hela tiden. Någonstans ska jag hitta dock hitta lösningen. Och om jag inte lyckas hitta den själv så får jag väl ta till hjälp. Det är inte fult att be om just det.

Läste hos min vän W om hennes bokslut över 2007. Jag lär inte få ner alla månader på samma sätt som hon men det är ju inte meningen heller. Meningen är att göra ett sammandrag över det som har varit under 2007.

Mycket har handlat om mr B, mr B och återigen mr B. Många har åsikterna varit om hans och mitt vara eller inte vara. Jag har stått stark oavsett åsikter, händelser och annat. Mycket beror på att nånstans inom mig har jag hela tiden vetat att vårt kapitel i livets bok ännu inte är avslutat eller ens knappt påbörjat. Som det ser ut nu så har det varit ett riktigt beslut att stå stark där och vänta. Än så länge har vi inte ridit ut stormen och ingen ska ropa hej ännu, men vi är närmare det där lyckliga slutet än vi någonsin har varit tidigare. Nu låter vi tiden ha sin gång. Det har varit många tuffa stunder och jag har ibland undrat varför jag ens gör det. Men när jag ser in i hans ögon så finns svaret där. Han vet också att om jag inte hade varit så här stark och inte känt att det faktiskt finns något värt att bygga vidare på så hade jag inte varit där jag är idag, utan hade redan för ett halvår sedan dukat under.

I övrigt så har 2007 inneburit väldigt mycket byggande av min nya styrka, att stå stark. Jag har vuxit otroligt som människa. Och mycket utav det har jag att tacka min nya "extramamma" som jag jobbar ihop med ;-) Hon har lärt mig att se positivt på det mesta, ännu mer än vad jag gjorde tidigare. Och om det inte går att se positivt så går det alltid att se saker och ting på annat sätt. Att vinkla problemen till lösningar istället. Inget blir bättre av att se negativt på omvärlden. Visst, vi får alla våra dippar och man måste ha dem också. Men det är faktiskt så att livet blir mycket enklare om man ser de ljusa sakerna. Något som det här året framför allt har lärt mig är att man kan hantera sin oro och ångest på ett bra sätt genom att vända sina tankar. Jag har fortfarande mina stunder med dem, men de är inte lika vanligt förekommande längre. Och när jag får dem så kan jag hantera dem på ett helt annat sätt.

Genom mitt uppdrag på jobbet har jag också lärt känna en massa underbara människor. Visst, vi har varit arbetskamrater tidigare, men inte haft den nära kontakt som vi fått nu i och med utbildningen. Nu får vi se om vi får förmånen att göra samma sak med de övriga eller om man i ledningen beslutar sig för att göra på annat sätt. Oavsett så är jag väldigt tacksam för den tid som jag har haft med det här uppdraget.

2007 har också inneburit än mer kontakt med hockeyvännerna i WWS och när frågan om att vara medarbetare på sidan kom genom mr B i juni någon gång, så var ett ja tack självklart. Det är egentligen en rätt obetydlig uppgift, men tidsödande. Det är också roligt att få vara med om något så omtyckt som denna sida. Gänget runt matcherna är fullt av humor, massor av hockeykunnande och en varm och innerlig vänskap. Vi umgås på annat sätt också och det ger mycket till livet. Numera är det dem vännerna som jag träffar oftare än dem som jag har närmare intill mig.

Under året har vänskapen med W också fördjupats. Hon är en helt underbar människa och jag är jättetacksam att ha fått lära känna henne. Hennes lilla busfrö till son kan få mig att vrida mig av skratt och han är otroligt klipsk den ungen. Mår dåligt gör han absolut inte. Det är henne väl unt att hon har träffat P. Där verkar hon verkligen ha träffat rätt ;-)

Just så här i slutet av året verkar ju både jag och A ha träffat rätt på kärleksfronten. Båda har vi visserligen våra kamper att utkämpa innan det är i hamn. Men vi är starka båda två och vi vet vad vi vill. Och samtidigt, hur roligt hade livet varit om det bara flöt på och allt funkade? För nånstans så är det ju så att man blir starkare av motgångar. Igår när jag fick dödens besked om en av våra vänner till familjen brakade jag ihop rätt rejält, men jag vet också att han fick ett underbart liv och att det här kunde hända när som helst. Det är så livet är. Vi föds och vi dör. Vi bråkar, vi blir sams och vi älskar och vi hatar. Vet att jag sa något om det här till mr B när han beklagade sig och sa att han ville bara leva lugnt och lyckligt istället för att ständigt prövas. Kanske är det snart dags för den stunden, men att han inte är där ännu. Ibland undrar jag hur jag har kommit till sådan insikt och hur jag kan ha sådant mod. Men jag har också haft mina prövningar genom åren och hade jag inte tagit tag i mitt liv som jag har gjort så hade jag inte varit den människa jag är idag. Och jag tyckte inte om den osäkra, nervösa människan som jag var förut. Idag tycker jag om mig själv och kan till och med se mig i spegeln och säga; "Sjutton, vad snygg du är, Nettzi!"

Oj, nu höll jag på att glömma. 2007 har ju också varit året där jag har tappat dryga 10 kilo. Allt började med en utmaning med A att inte äta något godis efter påsk. Det löftet håller jag fortfarande. Och nu ska hon hänga på igen efter nyår. Sedan har jag motionerat mer än vad jag har gjort förut. Den där dansveckan i Malung i juli gjorde en hel del till och sedan fortsatte jag av bara farten genom att cykla till tåget. Det blir det mer av i vår igen. Mr B sa häromdagen när han såg mig; "Ska du försvinna?" Haha, nä, det ska jag inte. Just nu gör jag inte så mycket aktivt med vikten utan låter bara bli godiset. Å andra sidan så är det inte det enklaste att äta när man är kär . Då lever man gärna på kärlek ;-)

2008 står för dörren och med det nya utmaningar, upp och nedgångar. Men med 2007 i färskt minne så vet jag att jag kommer att stå stark även nästa år. Gott Nytt År, alla underbara vänner!