Det var vad jag vaknade till idag. Mysig och go och han kurrade härligt när han skulle kela med matte. Och att vara still när man kelar då man heter Nisse finns inte. Istället ska han trampa omkring en del. Helst mitt på mattes bröstkorg. Just nu sitter han och bevakar varje tangenttryckning  Får se till så att matte inte skriver något ofördelaktigt om honom

Jag grät som en stucken gris förut. Försökte få i Nisse antibiotikan och fick kämpa som sjutton. Tre gånger fick han ur sig tabletten på nåt sätt och jag fick hålla fast honom ordentligt. Usch, tårarna kommer igen bara jag tänker på det. Efteråt var jag tvungen att prata med mamma som ett litet barn som har svårt att tröstas. "Tänk om han inte tycker om mig längre" var min första tanke. Men det gick bara några minuter senare som han kom upp till mig på sängen och kelade, spann och mådde gott. Så det var rätt snabbt glömt. Vilket var enormt skönt för en ledsen matte.

Nummer två av 25 fick jag i honom och idag såg jag honom äta lite torrfoder. Ni anar nog inte vad glad jag blev utav det

Jag hade svårt att slita mig ifrån hemmet idag. Ville bara stanna hemma och gosa med min katt. Det känns bedrövligt att se honom och tänka att jag kanske inte kommer att ha honom i livet länge till. Jag vill inte... Men nånstans måste jag vara realist och se att det faktiskt kan gå så. Även om jag så klart inte hoppas på det. Jag hoppas ju att medicinen ska hjälpa och jag ska få tillbaka min underbara katt igen. Det är otroligt hur mycket man fäster sig vid dem. De blir som en alldeles egen familjevän som ständigt finns där. Jag hoppas att han känner hur mycket matte tycker om honom och tar till sig min styrka och kraft. Imorse höll jag honom i famnen och viskade i örat på honom att vi skulle klara det här. Kanske töntigt när man inser att jag försöker säga det till en katt, men nånstans måste jag tro att han hör mig.

Usch, det ser dåligt ut för Nisse. Levervärdena är åt skogen. Någonstans inombords misstänkte jag detta. Fasen, att jag inte agerade tidigare. Nu håller vi alla tummar vi har för att de ska kunna lösa det här. Jag vet inte om jag klarar det annars. Han är ju min bästa vän.

Jag gav Nisse lite vanlig mat igår. Han som vanligtvis bara får torrfoder och nu äter han lite mer. Imorse var han lite mer sig själv. Men jag får vara uppmärksam och kolla in honom lite mer. Vi känner en utmärkt veterinär så i annat fall blir det att kolla upp honom.

Jag är lite orolig för min katt. Han äter inte så mycket och just nu är han väldigt mager. Usch, tycker inte om det. Samtidigt så var han likadan ett tag förra året och det rättade till sig. Men det är väl det där med att jag redan har förlorat en katt i gulsot och nu ser tolkar jag de här tecknen på samma sätt. Och jag vet inte om jag klarar av att förlora Nisse. Han som är den där underbara vännen som finns där för mig. Som möter mig i dörren med en massa jamande varje dag när jag kommer hem från jobbet. Han som älskar att kela med mattes arm och som helst ska ligga och snutta i armhålan. Han är en ovärdelig vän som finns där helt enkelt.

Att en katt kan vara så mysig. Jag älskar verkligen min lille gråe fyrbenta vän som ibland följer mattes minsta steg. Sitter jag vid datorn så kommer han och lägger sig på stolen bredvid. Hänger jag i soffan så kommer han och barrikerar sig på armstödet. Han jamar och pratar alltid när jag kommer. Särskilt när jag har varit borta länge. Som när jag kom hem i söndags efter Stockholm. Då höll han på i säkert tio minuter. Var tyst en stund men gick jag utom synhåll för honom så gav han ljud ifrån sig igen. Det är så himla mysigt att ha någon att kela med. Någon som tar mig för den jag är. Som finns där och står ut med mitt ibland trilskiga humör. Han är bara för söt :-D Det mest fantastiska är kanske att han bara är en vanlig bondkatt, men att han är så fin i teckningen ändå. Alldeles grå med endast en vit fläck under hakan och fortfarande sina blå ögon. Det är otroligt.

Det har min katt blivit så mycket mer sedan jag var tvungen att avliva hans bror i förra veckan. Nisse var riktigt kelen innan också, men inte alls på det här sättet. När jag vaknade i morse så låg han bredvid mig. Sträckte på sig, skulle snutta matte på armen och klorna ut som vanligt. Inser att jag verkligen behöver klippa dem. Jag har redan massvis av rivmärken på armarna efter hans framfart. Han snurrade runt, runt och sträckte på sig. Han är så underbart mysig. Blir glad bara jag betraktar honom där han sitter i fönsterkarmen nu. Tur att jag har en katt kvar. Han är underbart vacker också. Man kan inte tro att han är en vanlig bondkatt. För han ser ut som han skulle vara en riktig raskatt, med sina fortfarande blå ögon och gråa päls Han har en enda vit fläck på sig och det är under hakan. Annars är han helt grå.