Att avsluta det här kapitlet. I över fem år har jag haft den här ventilationen att kunna skriva av mig. Men nu känner jag att jag har kommit så långt att jag inte längre behöver den. Det var flera månader sedan sist jag skrev ett inlägg här och det känns som om att den har fyllt ut sitt syfte.

När det här året började så började jag också min viktresa. Nu står jag här 14 kilo lättare och mycket gladare till sinnet. Jag har lärt mig vad jag kan äta och hur jag ska göra för att hålla vikten. Nu är det bara att fortsätta den resan.

Under 2011 har jag också träffat kärleken. M kom tillbaka i mitt liv i juni och aldrig trodde jag väl att vi skulle vara där vi är idag när vi började vår resa tillsammans. Men jag är så glad för honom och det vi har. Vi är väldigt olika men vi kompletterar varandra och vi trivs med varandra. Nu gäller det bara att ta vara på den här kärleken och vårda den ömt.

Gott Nytt År till er alla och må gott i fortsättningen!

Bästa vännen flyttar till Åland efter att ha träffat en kille i fem timmar! Fem timmar!!! För mig är det otroligt galet att lämna allt vant och inrotat här hemma för en man som hon egentligen inte har en aning om hur han är. Han kan vara värsta psykopaten och hon har ingen aning om vad hon går till mötes. Nog förstår även jag att man kan drabbas av kärlek vid första ögonkastet men då gäller det ju också att man faktiskt lär känna varandra under en tid innan man lämnar allt och flyttar ihop. Dessutom borde det vara på lika villkor, att det inte bara är den ena som ska ge upp sitt liv och lämna. Nu vet jag att det finns andra omständigheter i det här också så jag tror inte att det bara är kärleken som får henne att bryta upp. Oavsett hur jag känner så finns jag här för henne när hon behöver mig och hon kommer ju att fortsätta vara min vän. Samtidigt måste jag få känna den här separationsångesten också. Under många år har det nu varit vi som hängt ihop i vårt och torrt eftersom vi har varit de enda singlarna i gänget. Det kommer att kännas konstigt att inte ha henne att dryfta alla händelser i Scandinavium på vägen hem från match, att bara kunna ringa och fråga om vi ska se en film ihop eller hänga på Stures för att se Frölundas bortamatcher. Det är så mycket som kommer att bli annorlunda. Jag vet efter alla turer i mitt eget liv att jag kommer att klara det här också och att människor finns i våra liv av olika anledningar, men just idag är jag bara ledsen. Och jag tillåter mig att vara det.

A, jag älskar dig som min vän och du vet att jag är här för dig!

Ibland är det så att livet kommer tillbaka med gamla favoriter i repris. Just så är det för mig nu. M och jag hade ett litet mellanspel för dryga två år sedan. Vi har inte jättemycket gemensamt egentligen men vi har väldigt skoj ihop både på det ena och det andra planet. I alla fall tycker jag det och det känns som om han tycker samma sak. Anledningen till att det tog slut eller att vi bestämde oss för att avsluta vårt mellanspel förra gången var att han kände det som att jag kände lite för mycket mer än det som vi hade pratat om. Och jag kan nog villigt erkänna att jag gjorde det då. Eller så sökte jag den där gemenskapen som andra har som har pojkvän. Jag vet inte riktigt. Det var ett bra beslut då i alla fall. Under de här två åren har vi inte haft speciellt mycket kontakt, utan bara lite sporadiskt. Och det har varit bra. Jag har haft mina egna kamper med att göra mig av med bagaget av mr B och i dagsläget mår jag riktigt bra. Livet är härligt och jag försöker ta till mig så mycket jag bara kan. Jag vill fortfarande träffa den stora kärleken men hetsar inte fram något utan tänker att någon gång kommer den väl att träffa mig också. När du minst anar det som kompisarna säger hela tiden. Och nu har ju M och jag tagit upp kontakten igen. Lovat varandra att vi ska ha lite skoj tillsammans under ett tag. Just ikväll kom jag att tänka på allt det här och kände att jag behövde försöka få en del på pränt. Självklart börjar tankarna snurra igen eftersom jag var uppe hos honom i helgen och vi hade jättemysigt tillsammans. Jag vill ju inte att det ska bli för mycket, utan få den där balansen. Och att vi faktiskt inte har lovat varandra något mer än det här. Jag vet att jag kan rusa i väg i tanken emellanåt och tro att det är mer än vad det är, men det är något som jag måste jobba med och det gör jag också.

Och just i det här läget så kommer också min lilla osäkra sida fram och spökar för mig. Jag vet ju att M kommer att säga till om han tycker att det blir för mycket eller för allvarligt, så där behöver jag faktiskt inte oroa mig. Något har jag ju uppenbarligen som gör att han ändå vill träffa mig. Samtidigt så måste jag våga vara rak och ärlig och ta upp ämnet om jag skulle känna något. För att ha en rak och ärlig kommunikation tjänar vi båda på. Dessutom ska jag försöka att inte analysera det här för mycket utan helt enkelt ha roligt medan det sker och ta det från där. Sedan får vi helt enkelt se vad som sker.

Livet det går sin gilla gång och därför skriver jag inte så mycket här. Jag behåller nog mest bloggen av sentimentala skäl. Det känns liksom lite konstigt att radera allting och bara låta det falla i glömska. Kanske vill jag komma tillbaka någon gång och skriva mer. Men just nu känns det mesta i livet bra. Jag håller på med mitt viktväktande och har i skrivande stund gått ner 11,5 kilo. Det är en hel del och jag är jättenöjd med det som jag har presterat. Nu i sommar har jag också tagit upp dansen och det är något som jag verkligen är glad för. De senaste veckorna har jag varit ute två gånger i veckan och jag har verkligen fått dansa också. Dels har jag bjudit och så har jag blivit uppbjuden. Så himla skoj! Jag har hittat några killar som jag vet kan dansa och som gärna dansar med mig också. Det gör ju att självförtroende ökar och jag blommar liksom upp mer än om det hade gått i de vanliga hjulspåren som var förut.

Just nu sitter jag i husvagnen och skriver och det är så härligt att ha den här tillflyktsorten att få komma och må bra i. Jag njuter varje gång som jag är här ute och det tror jag att Nisse gör också

Jag var ute med dansklubben igår. En helt sagolik kväll som fick mig att dansa hem på moln. Det var otroligt länge sedan jag hade så himla roligt som jag hade igår. Och jag hoppas att få göra om det snart. Det var inte bara dansen som var rolig utan allt trevligt folk som jag också pratade med. Vi var ett gäng från danskursen som umgicks mest hela kvällen och pratade och skrattade. Och dansade. Det kändes som om jag hade duschat flera gånger om och det var också vad en av killarna sa till mig. Haha, det är som det brukar när jag dansar. Å andra sidan så kan jag liksom inte hjälpa det. Jag har den kropp jag har. Och visst har de här kilona som jag har gått ner gjort lite nytta med kondition, flås och annat, men inte med svettningen. Den är där den är liksom.

Det var inte bara dansen som fick mig att le och skratta igår. Utan också en av mina danspartners. Den här killen har jag dansat med på kursen och han är så himla gullig och har blivit otroligt duktig de sista gångerna så det är en dröm att dansa med honom. Ända sedan jag lade mr B på hyllan så har jag låtit männen vara där i skymundan. Kollat lite grann men inte så mycket mer. Det har varit lugnt och skönt att få ta hand om mig själv. Samtidigt så vill jag ju träffa någon att dela livet med. Det är en dröm för de flesta och även för mig. Och just nu känns det som ett läge att i alla fall flirta lite. Och om inte annat så har jag en väldigt bra danspartner

Idag när jag ställde mig på vågen hos viktväktarna så hade jag passerat 5% och mitt första delmål är passerat. Så härligt! Det är otroligt hur man kan gå ner på att äta god mat. Men så är det ju också så att man lär sig äta saker och ting på ett annat sätt. Att välja rätt så att säga. Och man kan äta allt men inte alltid, vilket är en devis som jag har tagit fasta på. Det enda som jag kanske kan förändra lite grann är att jag inte varje dag äter något sött. Men det kommer det också. Och så länge som jag ligger inom min propointsbudget så funkar det ju

Jag kom ju med i Viktväktarna på jobbet så nästa vecka sätter vi igång. Jag tycker att det ska bli så spännande och kul. Jag känner mig jättetaggad och motiverad. Jag har varit med i Viktväktarna tidigare, men då behövde man väga maten på ett annat sätt än vad man behöver göra idag och jag tröttnade. Nu ska vi se om jag kan hålla i ordentligt. En extra taggning är ju att vi får pengarna tillbaka om vi genomgår kursen och klarar delmål eller slutmål. Det är en jättebra utmaning. Dessutom vill jag gärna bli bättre på att kunna planera mina måltider, vilket också kommer att bli en utmaning som heter duga. Jag ska försöka sätta mig ner under helgen och planera vad jag ska ha under veckan och då handla för det redan på söndagen. Så slipper jag småhandla under veckan och springa i affärer. Det gör ju också att risken för att handla sådant som jag inte ska äta minskar och det behövs.

Det som jag känner att jag kommer att ha svårast för är nog att få igång en fungerande träning. Simning en gång i veckan är liksom inga bekymmer. Det använder jag mina lördagsmorgnar till då det är lugnt och skönt i simbassängen. Sedan har jag tänkt börja buggkurs på söndag eftermiddagarna. Jag har dansat i många år och kan ju redan det men kände att det skulle vara skoj att lära sig något nytt och framför allt lära känna nya människor. För då gör det att jag kan komma ut på dansställen mer när jag känner människor från danskursen. Lite övrig träning får jag försöka få in också men det är svårt att hinna med också. Det måste bli sådant som jag tycker är roligt, annars skiter det sig totalt. Det finns dock inget bättre än en rejäl utmaning

Ännu ett år är till ända och det är dags att summera vad det är egentligen som har hänt. När jag tänker efter så här så har det här året varit ett lugnt år. Det har inte varit så många omvälvande händelser som har tagit med mig på berg och dalbana. Och det känns skönt. De sista åren har ju varit lite jobbiga på det sättet.

2010 har inneburit ett nytt jobb med nya utmaningar. Vi blev en ny enhet som har fått kämpa med att jobba ihop oss, hitta mål och nya vägar att gå. Vi är ett underbart gäng men än så länge känner jag inte riktigt att vi har kommit till slutmålet. Men det är nog inte heller så konstigt. Det är mycket som händer i vår värld och det tar ett tag att få ihop nya arbetsgrupper. Jag har en grym förhoppning och tror verkligen att det här kommer att bli bra i slutändan.

När det gäller kärleken så har det varit lugnt och stilla. Ett mellanår som jag tror att jag behövde. Efter allt som hände med mr B och hela den karusellen så är det skönt att bara vara själv och njuta av att vara jag. Och som det är just nu så känner jag inget jättestort behov efter att träffa någon. Jag trivs med mig själv. Någon gång kommer även jag att träffa han med stort H .

Hälsomässigt så har det väl varit sisådär. Jag vet vad jag ska göra för att må bra men tyvärr gör jag ju inte de där sakerna alltid. Men det har jag lovat mig själv att jag ska bli bättre på under 2011. Livet är här och nu och det är onödigt att oroa sig för det som ännu inte har inträffat. När det gäller vikten så har jag gått upp några kilo men det blir det ändring på med början i januari. Då ska jag vara med i viktväktargruppen på jobbet. Något som motiverar mig något enormt. Och till min hjälp har jag också vännerna i vår lilla viktgrupp. Tillsammans ska vi peppa och motivera varandra. Det ska bli riktigt skoj!

2010 är också året då jag blev med egen husvagn. Fortfarande kan jag känna den där lyckokänslan när jag går in i den. Den är min alldeles egen och det är mitt namn som står på registreringsbeviset. Nu ska jag bara ta det där E-kortet för att få köra den men det blir ett projekt efter viktprojektet. En sak i taget!

Bokslutet för 2010 blir inte så långt eftersom det inte hänt jättemycket men det känns ändå bra att skriva det. Många gånger är det ju bättre att nedteckna de där sakerna som man tänker på än att behålla dem i huvudet.

Hoppas nu att ni alla får ett riktigt gott slut på 2010 och en god början på 2011!

Jaha, söndag och jag har varit hemma i en vecka. Idag mår jag kanon. Känner mig så härligt avslappnad och lycklig . Jag har funderat mycket under den här veckan hemma och jag tror helt enkelt att det var bra att vara hemma. Det var kroppens sätt att säga till mig att jag måste ta det lugnare. Det går inte att köra i 180 knyck och tro att man inte tar stryk på ett eller annat sätt. Nu har jag funderat, vridit och vändit på saker och ting och bestämt mig för hur jag ska gå tillväga i framtiden. Jag tänker inte gå åt andra hållet i 180 heller utan ta ett steg i taget och njuta av livet. Ibland glömmer jag liksom att alla de här timmarna och minuterna faktiskt är livet. Vi kan inte bara längta till längre fram utan att vara med mer i nuet och njuta av att livet är här och nu.

Jag är en person som gärna tar på mig saker och ting, som alltid vill hjälpa till men även där måste jag bli bättre på att sätta gränser. Att inse att jag inte kan göra allt utan prioritera till det som jag verkligen vill göra. Och att det är okej med det också. Det är ingen som halshugger mig om jag inte är den som rusar på nästa projekt på jobbet. Vi är en grupp av individer som är där för att göra ett bra jobb och jag vet att det finns jättemånga bra människor bland mina arbetskamrater som också klarar av det som jag brukar ge mig in i. Dessutom vet jag att jag uppskattas för den jag är och vad jag kan. Jag har en liten förmåga att jämföra mig med andra lite för ofta och se ner på mig själv. Där kommer Jeanettes "Jag är bra"-bok in i bilden. Jag har redan nu skrivit in flera exempel på uppskattning som jag har fått från omvärlden den sista tiden och det ska jag fortsätta med.

Ibland är positivt när negativa saker som en sjukdom händer för då får man liksom insikt. Och det fick jag den här gången . Nu ska jag dricka kaffe och äta nybakade hallongrottor med min underbara familj!

Så jäkla tråkigt att vara hemma sjuk. Snart en vecka i sjuksängen och jag börjar bli rejält uttråkad. Jag känner mig bättre och bättre men är inte helt bra ännu. Är det inte bättre till imorgon så är det jag som ska till doktorn. Det var ju också vad de sa när jag ringde igår.

Jag har plöjt en massa avsnitt av Vampire Dairies, en del böcker och kollat en del på vanlig tv. Börjar bli lite smått rastlös av att inte göra så mycket. När man jobbar så längtar man efter ledighet men när man får ofrivillig ledighet så här så blir det bara jobbigt. Fast samtidigt så kanske det här var det bästa. Det kanske var kroppen sätt att säga till mig att varva ner och ta det lugnt. Att jag inte kan hålla på som jag har gjort de sista månaderna för då går det åt skogen. Det är konstigt hur man som lekman kan spekulera över vad som kan vara fel haha.

Jaha, ska se vad jag ska hitta på nu? Plöja en film eller en bok till kanske???

Det händer så mycket hela tiden. Jag såg nu att det var en månad sedan jag skrev här sist. Förmodligen har jag inte behovet av att skriva. Sedan verkar folk inte sakna att jag inte bloggar heller så... Inte för att jag skriver bara för att folk ska ha något att läsa utan mer för min egen skull. Vi människor förändras och något som jag har reagerat på när det gäller mig själv är att jag idag sätter mina oroskänslor inför något i maggropen istället för att få panikkänslor som jag fick förut. Jag vet egentligen inte vilket som är bäst eller värst. Oron finns på något sätt där i alla fall. Åtminstone för vissa saker. Den är ju inte lika frekvent förekommande som den var förr om åren.

Just nu känns det mest som att allt bara rusar på. Telefon, utbildning, hockey och livet. Utan att jag får möjlighet att stanna upp och andas. Eller kanske jag ska säga, utan att jag tar mig tiden att stanna upp och andas. Och det är då som det börjar bli farligt! Jag har insett den sista tiden att jag har tappat en del av de där sakerna som jag lärde mig för några år sedan att använda. Jag måste hitta tillbaka till dem för att överleva. Det händer så mycket och utan de där vilopauserna och tillfällena att reflektera så kommer jag att köra slut på mig själv. Och det vill vi ju inte.

Så därför ska jag försöka ta mig i kragen och första steget blir:

Jag vill åka och simma idag för att må bra!!!

Nu är den här ordentligt. Hösten! Regn, blåst och mörkt mest hela dagarna. Men med det tempo som är på jobbet och med hockeyn så hinner jag nästan inte tänka på det. De kvällar som inte är uppbokade försöker jag bara slappa i soffan med en bok eller en film. Jag försöker hitta ett hål att andas någonstans men ibland känns det lite svårt. Det gäller dock att ta det där andningshålet och försöka låta bli att hetsa upp sig för mycket. Jag vet att det inte är bra för mig. Genom de senaste åren har jag ju lärt mig att hantera alla de här sakerna och det är jag jätteglad över. Det hjälper när man vet hur man ska hantera stress.

Det går inget vidare för Frölunda just nu vilket gör att hockeyn känns mindre rolig också. Ändå försöker jag hjälpa till och stötta dem. Överallt på forum och i tidningar pratar man om kris och jag blev nästan hängd på WWS forum igår när jag försökte hitta något positivt. Eller i alla fall försökte få killarna att skriva det negativa i de 1 000 trådar som redan behandlar detta. Men icke sa Nicke. Istället fick jag en massa skit för att jag var positiv. Jaja, skrattar mest åt att de är så förbannat enkelspåriga . Men men, det är väl den manliga frustrationen som gör sig påmind i det här läget haha.

Ungefär så känner jag för tillfället. Idag är humöret mycket bättre än vad det var igår. Den största anledningen är förmodligen att jag känner mig bättre i min förkylning än jag gjorde igår. Det är egentligen rätt underligt att humöret kan pendla så från dag till dag.  Fast det är väl det som är tjusningen med att vara människa .

Solen skiner från en klarblå himmel idag och jag gick från tåget till jobbet. Jag tänkte gå ut på lunchen också för att få lite ljus och motion. Mobilen glömde jag hemma så någon stegräkning blir det inte idag. Om jag inte räknar stegen för hand men det kan ju bli lite jobbigt haha.

Förmodligen är jag den mest negativa person som finns för tillfället. I alla fall känns det som så. Det är inte mycket som är roligt och humöret är inte på topp. Mycket beror förmodligen på min förkylning som fortfarande hänger i efter en vecka. Jag blir liksom inte riktigt bra. Ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt igen och hoppas på att det hjälper. Tisdag, onsdag och torsdag har jag uppbokad tid med andra saker så då blir det liksom inte gjort. Och det är ju egentligen inte heller bra. Det bästa är att få ett blankt blad, utan åtaganden.

Egentligen vet jag inte ens vad jag ska skriva här. Det känns ju ändå inte som om det är vidare intressant för någon eller ens för mig själv. Kanske borde jag lägga ner alltihop istället.

Igår kväll låg jag på soffan och läste en bok. Som vanligt en kärleksroman haha. Men i alla fall. Just där jag låg så kom jag att tänka på en sak. För första gången på hur många år som helst så har jag inte någon man i mitt liv som jag tänker på. Jag tror att jag nästan jämt har haft någon som jag på något sätt har hängt upp mitt liv eller mina tankar på. Men nu finns det ingen. Om man inte räknar den där snygge australiensiske skådespelaren som pryder min skrivbordsskärm hemma och på jobbet . Fast det är ju bara ögongodis.

Det känns väldigt lugnt och skönt och jag har kommit till den punkten att jag tar livet som det är. Drömprinsen dyker förmodligen upp när jag minst anar det eller så finns han redan i mitt liv på något sätt. Nånstans där ute finns han i alla fall. Egentligen trodde jag nog aldrig att jag skulle komma till den punkten att jag tänkte så. I alla fall inte när jag under de där tre åren bara fokuserade på mr B. Herregud, så blind jag var då. Men nu ser jag. Och det känns så väldigt skönt. Tänk så mycket energi som gick åt till något som aldrig blev bra. Sedan är det så att jag själv aldrig tänkte på det sättet medan jag var mitt uppe i det. Det var bara de runt omkring mig som såg och som försökte få mig att inse hur det egentligen var ställt. Men jag ville inte lyssna eller se. Inte förrän jag verkligen vaknade upp. Och det är jag glad för. När man är kär ska man vara lycklig och må bra. Det gjorde inte jag. Men jag gör det nu.

Och någonstans, någon gång lär jag dyka på drömprinsen. När jag minst anar det