Under ett tag igår gick jag igenom gamla noveller. Tänk vad mycket jag skrev förr om åren. Nu skriver jag inget alls när det kommer till noveller. Min "tågdagbok" är nästan tom och det är inte ofta som jag känner behovet att skriva av mig. Det kan bero på att jag inte har behovet att skriva. Jag mår så pass bra att jag inte behöver älta något. Och novellerna har ju på sätt vis fungerat som substitut. Att få sätt på pränt sådant som har hänt eller sådant som jag velat skulle hända. Få det slutet som jag vill ha, men inte fått i verkliga livet. Vissa är bra och vissa är genomusla, men alla har de fyllt en funktion. Ibland saknar jag att få sätta ord på pränt men jag har ingen fantasi. Det finns ingen fantasi och därför blir det inget.

... om jag ska börja skriva igen. De sista åren har jag ju "bara" bloggat och skrivit i min tågdagbok. Inte några noveller alls. Det har inte funnits tid på något sätt. Eller så är det fantasin som tryter. Jag brukade ju skriva för att bearbeta. Drömma eller så. Visst, någon toppenförfattare kommer jag aldrig att bli, men det var väl ändå rätt okej? Kanske borde ta datorn i knät o sätta mig i soffan. På tåget hem idag så skrev jag en dialog, något som bara flög ur mitt huvud. Hmm, får se.

När jag städade idag fann jag början på något. Nedan finner ni den. Jag måste nog erkänna att den känns helt okej. Undrar om den är värd att fortsätta på?

Att ensamhet kan sätta så djupa spår. Genast när man såg hennes ansikte förstod man att den medelålders kvinnan varit ensam under hela sitt liv. Hennes ansikte hade den karaktär och styrka som kommer sig av att alltid lita till sig själv. Runt hennes blåklintsögon syntes ett fint nätverk av rynkor. Ändå fascinerades betraktaren av det ljus som fanns i blicken. Man såg att hon hade accepterat sin situation och därigenom blivit ännu starkare. Den bibehållna, kurviga kroppen var för dagen klädd i en svart dräkt med en rak svart kjol som gick till knäna. Man såg den inte då den dolde sig bakom skrivbordet men man anade den. Till detta bar hon en vit blus och en svart kavaj som var insvängd i midjan. Till skillnad från andra kvinnor i samma ålder hade hon inga högklackade skor utan istället bar hon ett par bekväma låga pumps som inte gjorde hennes fötter trötta efter en dags slit på kontoret. Det blonda håret som troligtvis svallade en bit ner på ryggen i utsläppt tillstånd var nu uppsatt i en knut för att inte vara i vägen. Betraktaren såg hur tjockt det var och förstod att det krävdes rediga tag med hårborsten för att reda ut det.

För stunden var kvinnan fullt upptagen med att skriva på datorn. Händerna var flinka och flög fram över tangenterna. Hon behövde inte titta ner för att se var bokstäverna var utan hon var fullt koncentrerad på det brev som hon skulle skriva rent. Från diktafonen till vänster om henne ljöd en röst om hon enkelt följde. När diktamen var slut och hon hade fått ner det hela stängde hon av diktafonen med rynkad panna och betraktade texten på skärmen. Men efter ett par snabba tangenttryckningar slätades rynkan ut och ett leende dök upp på hennes läppar. En suck kom över hennes läppar när hon lutade sig tillbaka och sträckte på sig. Betraktaren såg hur hennes välformade bröst strävade mot tyget i blusen. Kanske var det en rörelse eller kanske var det hans blick som fick henne att inse att hon inte var ensam. För först nu upptäckte hon att hon var iakttagen. Hon ryckte till när hon mötte den otroligt snygge mannens blick och ett drag av rädsla gled snabbt över hennes ansikte.

Mannen i dörröppningen undrade vad det var för något som hon hade råkat ut för som skapade en sådan rädsla för män. För han kunde inte komma på att det var något annat än hans närvaro som fått rädslan att blossa upp inom henne. Det försvann dock lika snabbt som det dykt upp och han undrade om han bara hade inbillat sig uttrycket. Men kvinnans något tunna röst som frågade vem det var han sökte övertygade honom om att han hade haft rätt. Han hade skrämt henne. Lugnt tog han henne i hand och presenterade sig.

- Hej. Daniel Risling heter jag. Jag skulle träffa Michel vid fyratiden.

Daniel såg hur kvinnan kastade en blick på klockan som för att tala om att den faktiskt passerat den utsatta tiden för en kvart sedan. Han var medveten om det, men han hade inte kunnat undvika förseningen. På vägen till mötet hade han fastnat i en bilkö och dessutom så hade batteriet i hans mobil dött så han hade inte kunnat meddela förseningen. Han såg dock att det inte hjälpte att säga något nu. Kvinnan hade redan sin uppfattning om honom klar.

- Tyvärr har Michel gått för dagen, sa kvinnan med deltagande ton. Han var tvungen att hämta barnen på dagis då hans fru har råkat ut för en olycka och inte kan köra. Dessutom så kan jag inte påminna mig om att det fanns något möte inbokat vid den här tiden i hans kalender.

Hon lutade sig ner över skrivbordet för att kontrollera i kalendern så att hon sa rätt och Daniel fick en god blick över hennes välformade bakdel. Han fann henne mer och mer intressant och det var inte bara hennes välformade kropp som fångade hans intresse. Han skulle vilja se bakom det där reserverade ansiktsuttrycket och upptäcka vem kvinnan där var.

- Vill du följa med upp på en fika? Hon ställde frågan med en förhoppning om ett positivt ja. Hon ville inte lämna hans närhet ännu.
- Det är ingen bra idé.
Hon tittade undrande på honom. Det enda hon hade bett om var en enkel fika inne hos henne.
- Varför då? Litar du inte på dig själv i min närhet?
Kanske var frågan lite väl rakt på sak men hon behövde ha en förklaring.
Hans svar var kort och koncist.
- Nej.
Förbluffad stirrade hon på honom. Ögonen uttryckte förvåning men också glädje. Det var ett bevis om något på att han tyckte om henne.
- Jaha, vet inte vad jag ska svara. Självklart är jag smickrad.
Hon gav honom ett smittande leende som fick honom att bli tveksam till att han hade svarat rätt. Men magkänslan sa honom att det bästa var att de än så länge höll sig ifrån varandra ett tag till. Han ville inte gå för fort fram. Samtidigt ville han ge henne en förklaring till varför. - Du vet väl att jag inte gör det här bara för att jag inte tycker om dig. Det gör jag. Oändligt mycket, men jag vill inte strula till det hela.
- Jag förstår dig fullt ut. Det är onödigt att strula till situationen ytterligare.
- Vi tar den där fikan någon annan gång. Då har vi båda något att se fram emot. Hennes blå ögon glittrade.
- Ja, du kan få nåt att drömma om också.
Han lät ett fingret smeka längs med hennes kind innan han fattade tag om hennes haka med handen. Så lutade han sig fram och lät läpparna försiktigt vidröra hennes. Kyssen var lätt men känslorna som darrade mellan dem var inte det minsta lätta. Istället var de starka och omvälvande. Hettan steg mellan dem och det som först började så lätt och försiktigt övergick snart till rena explosionen av passion. Det kändes som om hon skulle drunkna i känslorna som for runt i hennes kropp. Han drog henne intill sig så gott det gick i den trånga bilen, lät händerna glida runt längs hennes rygg och hon värmdes av att känna hans kropp mot hennes. När det kändes som om de nästan inte kunde andas på grund av alla känslor så drog han sig ifrån henne.
- Förstår du nu varför jag inte klarar av att gå med upp? Han såg djupt in i hennes ögon med en blick som var het av känslor.
Med svag stämma viskade hon:
- Ja...

Jag har börjat på en ny novell. Här kommer början. Kanske glädjer den någon. Och en del som läser lär säkert känna igen sig.

Nina stannade i dörröppningen och kastade en blick över ishallen. Nere på isen så höll hennes favoritlag på med sin första isträning för säsongen. Och runt omkring isen stod det både supportrar och journalister. De andra i hennes vänskapsgäng stod för sig själva nere i ena runden av sargen. Där var Nicke, deras guru på matchrapporter. Det som han inte kom ihåg från en match var helt enkelt inte värt att komma ihåg. Man kunde fråga honom om en match som han hade sett för tio år sedan och han kom ihåg nästan allt med den. Han var också ordföranden i klubben. Där var också Crille, gängets kartguru. De kunde väcka honom mitt i natten och han kunde tala om exakt hur många mil det var mellan Göteborg-Mora. Nina lät blicken svepa vidare och bredvid Crille fann hon Martin, reseansvarig för gänget. Han var den som hade huvudansvaret för bortaresorna och planerandet av resmålen. Klubbens huvudsakliga mål var att vara med på alla matcher som favoritlaget spelade, oavsett hur långt bort det låg. Det kunde därför inkludera en massa olika färdmedel och genom åren hade de färdats med bil, buss, tåg och flyg. Båt var väl det enda som stod kvar på listan över icke använda färdmedel. Tätt intill honom stod Ninas bästa vän Annica. Martin och Annica var tillsammans sedan ett år tillbaka och Nina såg hur de fortfarande kastade förälskade blickar emot varandra. Det värmde hennes hjärta när hon såg den gränslösa kärleken dem emellan. Till vänster om dem stod Joacim och Marie ivrigt diskuterandes vad Nina förmodade var målvaktens förehavande på isen. Maries stora idol var nämligen Johan Andersson, som numera gjorde succé i världens bästa hockeyliga NHL. Men han tränade fortfarande med sitt gamla lag på somrarna och idag var han således med på isen. Marie hade haft förmånen att få intervjua Johan när hon var över i ?the big Apple? New York året innan. Det var Joacims förtjänst eftersom han i egenskap av reporter hade lyckats fixa så att hon fått tillträde till det allra finaste. Det var Jockes specialitet, att intervjua spelarna efter matcherna. Tragiskt nog så hade de inte samma möjlighet att komma in i lagets omklädningsrum här hemma som de hade på bortaarenorna. Klubben var tydligen väldigt rädda för konkurrens från supporterföreningen. Joacim var också en av Ninas bästa vänner och hon kunde prata med honom om allt. Så hade det varit sedan de först lärt känna varandra för fyra år sedan. Pratandes med Joacim och Marie stod också Richard. Han var också en av dem som ständigt var med i innergänget. Fixare ut i fingerspetsarna och han var den som hjälpt Nina att tapetsera om hennes vardagsrum nu under sommaren. Till slut hamnade Ninas ögon på Daniel. Han stod bredvid Nicke. Hans son Peter stod tryckt med näsan intill plexiglaset och betraktade ihärdigt spelarnas insatser på isen. Grabben var i princip uppvuxen i hockeyrinken och var ständigt med sin pappa på hemmamatcherna. Även vissa bortamatcher kom han med på. Hennes hjärta hoppade till när hon betraktade honom. Det var något med Daniel som berörde henne djupt. De hade tidigare bara varit vänner, men sedan i vintras hade det hänt något. Hon hade alltid betraktat honom som en mycket bra vän och inte som något annat. Dessutom så hade han redan haft flickvän, en tjej som till råga på allt satt på samma rad som Nina och Annica. Nina hade redan vid första anblicken av henne fått rysningar. Hon var en sådan där tjej som trots att hon mycket väl visste vem Nina var så lät hon helt enkelt bli att heja emellanåt. Sådant kunde Nina helt enkelt inte med. För henne var det takt och god ton att hälsa när man kände någon. Men nu var hon ute ur bilden. Redan under vintern-våren hade det varit allmänt struligt mellan dem och Nina hade märkt väldigt väl på Daniel att inte allt var som det skulle. Han var inte alls samma glada människa som tidigare och när säsongen tog slut i sista seriematchen så skrek han rätt ut av glädje. Och det var inte för att säsongen var slut utan för att han skulle slippa se henne. Nina förstod att det inte kunde ha varit enkelt att behöva se den som sårat en hela tiden. Hon visste visserligen inte så mycket om vad som hänt mellan dem, mer än att hon ständigt kommit med lögner och att hon inte tyckte om barn. Fast hur man inte kunde tycka om Daniels son Peter var för Nina en gåta. Härligare unge fick man leta efter. Fast å andra sidan så är det väl så att alla människor inte tycker om barn. Nina visste inte om hon själv ville ha egna barn, men hon kunde tänka sig att ta sig an Peter. Om nu Daniel kunde bestämma sig för henne någon gång. Han hade nämligen antytt att han hade någon form av känslor för henne, men eftersom det var som det var med Anna (före detta flickvännen) så blev det aldrig något definitivt. Nina själv hade utvecklat starka känslor för Daniel, mer än hon känt för någon på många år. Hon hade blivit bränd av kärleken flera år tidigare och sedan aldrig vågat öppna sig för den. Inte förrän Daniel började visa intresse i början av december. Sedan var det kört. Trots att han hade velat fram och tillbaka med Anna så hade hon aldrig gett upp hoppet om att det skulle bli hon och han till slut. Någonstans så skulle han se att det var de två. Men under tiden så fanns hon där som hans vän och förtrogna.

Nina öppnade dörren och började gå ner för trappan. Det var tur att hon hade klätt sig varmt eftersom det i ishallen var lika kyligt som vanligt. Och det var en stor skillnad att komma utifrån 25 graders värme och Nina rös till trots de varma kläderna. I värsta fall fick hon väl skämta med Daniel om att hon behövde ha lite värme av honom. Han brukade kunna ta till sig skämten utan att ta illa vid sig.

Annica såg henne redan när hon kom nerför trappan och hon vinkade till henne. Sedan fick också några utav de andra syn på henne och hälsade.

-          Tjena Nina, hojtade Crille glatt. Så du har också hittat hit.

-          Japp, självklart. Måste ju spana in grabbarna så här första gången på is, log Nina tillbaka.

-          Hehe, det är klart, replikerade Crille.

Nina såg i exakt vilket ögonblick Daniel såg henne. Han vände blicken från Nicke som han pratat med när han hörde hennes namn och såg på henne med sina bruna ögon. De där ögonen som kunde få henne att göra nästan vad som helst. De hade upprepande gånger fått henne att drunkna i dem. Ibland var det rent av hopplöst att undkomma dem, men det gjorde egentligen inte så mycket. De var så uttrycksfulla och Nina kunde läsa både det ena och det andra i dem. Just nu läste hon ren glädje. Hon såg också hur han kom emot henne. Det var ett tag sedan de hade setts. Mycket vatten hade runnit under broarna under den tiden.

-          Så Nina, hur var veckan i Malung? Maries röst väckte Nina ur hennes drömmerier.

-          Jo, den var alldeles strålande. Nina log när hon tänkte tillbaka. Det var bra väder, mycket dans och en massa nya människor. Det kunde inte ha blivit bättre.

-          Blev det någon dans förutom med pappa då?

-          Njaa, några stycken blev det allt. Men som vanligt drar jag till mig äldre. Vet i sjutton vad det är som gör det. Första kvällen blev jag så klart tagen för pappas fru, som vanligt. Nina skrattade till vid tanken.

Gänget runt omkring henne skrattade. De hade redan tidigare hört om hennes problem med att alltid bli tagen för sin pappas fru.

-          Förstår att det känns konstigt, sa Joacim och log.

-          Haha, skojar du eller? Men som sagt, jag är van vid det här laget. Och det är bara att rycka på axlarna och rätta till deras misstag.

-          Jag vet varför.

Daniel hade kommit fram till dem nu.

-          Hej snygging! Nina kunde inte låta bli att jäklas med honom och hon såg hur hans ögon lyste upp vid komplimangen.

-          Hejsan! Hans röst var mjuk som sirap.

-          Det är för att du har så vackra ögon som de dras till dig.

Nina kände hur hon blev alldeles röd om kinderna. Hon visste att han tyckte att hon hade vackra ögon, men han hade aldrig sagt det till henne så här inför de andra.

-          Så det är så du tror att det är, sa Nina utan att darra på rösten trots att det var svårt.

-          Jag tror inte, jag vet! Daniel lät självsäker.

Nu stod han alldeles framför henne och hon kunde se in i hans ögon på riktigt nära avstånd.

-          Okej, jag tror dig. Nina log glatt.

-          Vad roligt det är att se dig. Daniel lät glad även på rösten.

-          Detsamma.

Han sträckte sig fram emot henne och drog henne intill sig i en kram. Nina blev lika glad som förvånad, men hon kramade tillbaka. Hon kunde ju inte säga nej till att få vara så nära honom. Han luktade gott och hon drog girigt in hans doft i näsan. En ilning drog fram genom hennes maggrop och känslorna intensifierades i hennes kropp. Hon önskade att de var någon annanstans. Någonstans där de var ensamma. Men istället fick hon nöja sig med närheten som hon fick nu. Och den var ändå mer än vad hon fått på länge. Så drog Daniel sig en bit ifrån henne och hon trodde helt klart att det var slut med kramen. Men ack så hon bedrog sig. Istället såg han henne djupt i ögonen och plötsligt fann hon sig bli kysst. Hans läppar var mjuka och varma mot hennes. Kyssen var försiktig till en början, men blev mer krävande. Nina kände det som om hon slängdes iväg på ett eldklot någonstans när åtrån forsade fram i hennes blod. En tanke flög genom huvudet. Det var inte samma sak att bli kysst av någon som man verkligen tyckte om jämfört att bara bli kysst. Det var miljoners miljoner bättre. Hon höll hårdare om hans hals och slöt ögonen. Men snart var de båda tvungna att hämta andan och de avbröt kyssen. Men han kunde inte låta bli att nafsa lätt i hennes läppar ett par gånger efteråt. Sedan log han och hela ansiktet lyste upp.

-          Herre jävlar, hördes Joacims röst bakom dem. Har du äntligen fattat, Daniel?

Runt omkring dem så stod de andra lite mållösa. Nina kände hur hon blev alldeles röd i ansiktet. Först nu blev hon generad över kyssen.

Jag läste Jades påbörjade alster tidigare. Gick hem och kollade bland mina noveller. Det finns några stycken som ännu inte är färdiga. Vet inte om de blir det heller. Men här är en i alla fall och kanske kommer det en fortsättning en dag.

I någon annans famn

Johanna var innerligt trött på Davids ständigt retsamma kommentarer och gliringar. Han kunde inte vara allvarlig en sekund och om hon sa något så fick hon genast mothugg. Dessutom så behövde han bara se på henne med de där blåa ögonen för att hon skulle smälta. Trots det så visste hon hans inställning till kärleken. Hon hade i flertalet år försökt bortse från den attraktion som hon kände till honom och istället förlitat sig på vänskapen som sådan. Men det var inte alltid så lätt. Saken blev inte bättre av att han faktiskt motsade sig själv emellanåt och antydde saker som kunde tas som att han verkligen var intresserad. Men det aktade hon sig för att tala om för honom för då visste hon att han genast skulle slå bakut. Därför var det som att gå på glasskärvor och det gällde att passa sig för bitarna så att de inte skar in i fotsulorna och skapade sår som var för djupa för att läkas.

    Johanna hade tillbringat många timmar framför datorn, pratandes med honom som hon nu hade förstått var hennes stora kärlek. De gånger som hennes favoritlag spelade borta och hon inte kunde vara på plats så bevakade hon matcherna via webben istället. David fanns allt som oftast på andra sidan msn i de lägena. Det gick sällan en dag utan att de pratades vid på det ena eller det andra sättet. Att kommunicera via datorn var smidigt men samtidigt var det farligt. Det var väldigt enkelt att skriva något som man inte skulle ha sagt öga mot öga till den andre personen. Just det var Johannas stora dilemma. Hon var väldigt snabb i tanken och fingrarna flög gärna snabbt som en vind över tangenterna och sen skickade hon iväg det innan hon hade hunnit tänka efter ordentligt. Därmed fick David också svar på tal men samtidigt mer information än han behövde många gånger. Hon hade nu bestämt sig för att hon skulle vara återhållsam med informationen. Låta honom våndas lite och se om det förändrade situationen något.

    Just Davids ständiga aversion gentemot förhållanden och kärleken var en stor bidragande orsak till att Johanna slängde sig i armarna på Johan under den där festen. Det var lördag och gänget med vänner hade samlats hemma hos Johan för att fira hans nyligen tagna civilingenjörs examen. De senaste dagarna hade varit extra jobbiga för Johanna. Det var mycket att göra på jobbet och Davids retsamma sätt gjorde inte hennes humör bättre. Därför hade hon helst stannat hemma och sluppit vara social, krupit ner under täcket och bara fått vara för sig själv. Men hon kunde inte svika Johan på det sättet. De hade varit vänner länge och hon var skyldig att komma på hans fest. I ett försök att pigga upp sig så hade hon inhandlat lite nya kläder och hon var riktigt nöjd med den svarta toppen och jeansen som slöt tätt intill hennes former. Ingen skulle kunna säga att hon inte ansträngde sig i alla fall. Med ett glättigt leende på läpparna men som tyvärr inte nådde upp till ögonen så gav hon sig in i festligheterna.

-                    Hej Johan. Grattis! Hon gav sin vän buketten med blommor och ett paket innan hon gav honom en varm kram.

-                      Tack så mycket. Roligt att du kom och inte blev hemma tjurandes. Johan betraktade henne med sina gröna ögon och tog in hela hennes betagande skönhet. Du är riktigt vacker ikväll, Johanna.

    Trots att de kände varandra så väl så rodnade Johanna lite över kommentaren, men hon log glatt emot honom.

-                      Tack så mycket. Det är inte så mycket annorlunda än vanligt. Bara lite nya kläder. Ibland behöver man lite nytt för att muntra upp sig själv.

-                      Japp, så sant! Men du är i alla fall mycket vacker. Förse dig nu med mat och dricka. Jag ska se till att få de här vackra blommorna i vatten så att de inte går till spillo.

    Johanna såg hur han gick iväg mot köket innan hon vände sig om mot buffén som stod uppdukad på ett bord. Hon försåg sig med ett glas rödvin och plockade ihop en tallrik med lite småplock. Sedan styrde hon stegen mot vännerna som satt runt matsalsbordet på andra sidan av rummet.

-          Tjena Johanna. Läget? ropade Daniel till henne från huvudändan av bordet. Till höger om honom satt David men honom ägnade Johanna inte en blick. Hon var rädd att hon bara skulle börja gråta av frustration om hon såg på honom.

-          Bara bra, Daniel. Hur är det själv då?

-          Livet är på topp. God mat och sprit i glada vänners lag och jag har i veckan slutfört en stor affär för firman. Livet kan inte vara bättre.

-          Så underbart.

Johanna slog sig ner bredvid bästa vännen Elin på samma sida av bordet som David vilket gjorde att hon slapp få honom i blickfånget hela tiden.

-          Hur är det, vännen? Elin försökte fånga hennes blick.

-          Jorå, förutom att jag är irriterad på du vet vem, mumlade Johanna halvviskande för att inte resten av gänget skulle höra något.

-          Bry dig inte om honom. Ikväll ska vi ha fest.

-          Hörru ni tjejer. Vad viskar ni om där borta i hörnet? Daniels röst var redan lite högljudd beroende på ölen som han hade fått i sig och av Johannas erfarenhet så skulle han inte bli mindre talför när han fick i sig lite mer.

-          Johanna bara talar om hur hon såg dig utklädd i kvinnounderkläder förra månaden. Elins röst var full av skrattlystnad när hon drog en vit lögn som fick Johanna att vrida sig av skratt vid sidan om henne.

Hon hade inte alls sett Daniel utklädd i kvinnounderkläder, men av döma av hans skyldiga min så hade han någon gång faktiskt utklätt sig just i denna utstyrsel.

-          Nej nej, det har hon aldrig gjort. Fast jag måste ju erkänna att jag har haft kvinnokläder på mig. Hans ansiktsfärg blev genast lite rödare när han fick ur sig erkännandet.

-          Nämen Daniel. Inte visste jag att du hade sådana böjelser.

Jag vill ha er hjälp! Jag har börjat på en ny novell. Det var ett tag sedan jag skrev en. J är den som gett mig inspirationen. Men jag har inte kommit så långt. Nu vill jag veta med hjälp av er om jag ska skriva klart den. Är det någon som är intresserad av att läsa fortsättningen? Här kommer i alla fall början

-          Jag kommer till helgen.

Orden stod där på skärmen och tycktes lysa henne rakt i ansiktet. Hon visste inte hur hon skulle reagera. Lyckan tumlade om i hennes bröst och de svarta bokstäverna som förmedlade budskapet skimrade genom hennes tårar. Men det var tårar av lycka. Äntligen skulle hon få träffa honom. Efter timtals pratande på msn, på telefon och alla dessa sms som kostat dem skjortan så skulle hon få se honom öga mot öga. Få vara nära honom och ta i honom. Ge honom den där kramen som hon längtat så efter. Sluta honom i sin famn och bara njuta av närheten.

    Emmas hjärta bultade hårt där hon stod på perrongen. Alexander skulle snart komma in med tåget och hon var jättenervös. Den där gången för en vecka sedan när han hade sagt att han skulle komma ner hade hon varit jätteglad. Hon hade inte haft en tanke på att det var första gången som de skulle ses och alla känslor skulle komma upp till ytan. Men samtidigt så var det mysigt att ha den där känslan av nervositet som bråkade i bröstet. Händerna skakade och hjärtat slog saltomortaler i bröstet. Precis som det ska vara när man är kär och galen. Fast kär visste hon inte om hon var ännu. Det var ju första gången som de träffades och även om de trivdes jättebra ihop när de pratade på msn och i telefon så visste man ju inte. Sommareftermiddagen var fortfarande varm och det var otroligt eftersom det redan var i slutet av augusti. Sommaren hade dock varit helt igenom underbar med vackert väder nästan varje dag. Emma hade klätt sig i ett vitt V-ringat linne i linne som lät huden andas. Till den bar hon en kort lila kjol som visade upp hennes brunbrända ben.
-          Tåg från Karlstad kommer nu in på spår 8.

    Meddelanderösten som kom ur högtalarna fick henne att rycka till. Nu var det dags. Emma började gå närmare spåret. Hon hade redan kollat in ankomsttavlan efter vilket spår som tåget skulle komma in på, men hon hade inte ställt sig precis vid spåret förrän nu. Det blå SJ-tågets medar gnisslade mot spåren när det bromsade in och till sist stannade vid perrongen. Det var en allsköns blandning av folk som började välla ut genom dörrarna. Där var kostymklädda herrar i femtioårsåldern som kom från någon affärsresa uppåt landet och nu skulle hem till familjen. Likaså var det studenter som skrattade och flamsade på sin väg mot en trolig kväll på stan. Sedan var det en och annan pensionär som kom dragandes på välbevarade resväskor från 40-talet. Tillsammans utgjorde de en myllrande blandning av färggranna kläder ihop med brunbränd hy. Emma spejade i folksamlingen efter Alexander. Till en början så hittade hon honom inte. Men så delade sig en grupp med människor mitt itu och där stod han; mörkhårig, brunbränd och förödande snygg. Hennes alltigenom. Det var i alla fall vad hon hoppades. Ett leende spred sig i hennes ansikte när hon såg honom. Förhoppningen om en härlig helg tillsammans slogs tillsammans med nervositeten om herraväldet i hennes bröst. Hon såg exakt när han fick syn på henne också. Hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende och han började gå emot henne. Ju närmare han kom desto lugnare blev hon. Hon insåg att hon inte hade något att vara nervös över. Det här skulle gå alldeles utmärkt. Så stod han där framför henne. Gröna ögon blickade in i bruna och fastnade där. Till en början rörde sig ingen utav dem. Men det höll inte i många sekunder.
-          Hej sötis! Smeknamnet som han hade gett henne redan från början gled lätt över hans läppar och fångade Emma som i ett skruvstäd. Hans röst var ännu mer underbar i verkligheten än på telefon och det kändes som om hon skulle smälta.
-          Hej snygging! Självklart svarade hon med samma mynt och hon såg hur glad han blev över hennes hälsning.

Han lät ryggsäcken glida ner på marken innan han böjde sig emot henne.
-          Så får jag den där kramen som jag har längtat efter i flera veckor? Rösten var retsam men samtidigt längtande. Emma kunde inte annat än le.
-          Självklart.

Så var hon i hans famn. Hennes armar gled upp kring hans hals medan han lät sina fånga hennes midja. Hon kröp tätt intill honom och drog in hans underbara doft i näsan. Han luktade så gott! Det var en blandning av kryddig after shave och den unika doften av man. Hon var uppenbarligen inte ensam om att finna kramen oemotståndligt härlig.
-          Mm, så gott du luktar! Det här har jag längtat efter länge. Hans röst var smekande då han viskade detta i hennes öra.
-          Det är du inte ensam om att ha gjort. Emma kunde inte låta bli att låta rösten färgas av glädjen över att ha honom där. Hon drog sig en bit ifrån honom och såg in i hans ansikte.
-          Det känns underbart att du äntligen är här.
-          Jag tycker att det känns härligt att vara här. Hans bruna ögon glittrade av munterhet och lycka. Hoppas att det blir en riktigt bra helg.
-          Mm, det får vi hoppas. Kom, jag har bilen på parkeringen. Emma drog sig ur hans famn och tog hans hand. Hand i hand vandrade de emot hennes bil som hon efter många om och men hade fått en parkeringsplats till. Fredag eftemiddag och kväll var ingen lyckad tidpunkt att försöka få parkering vid Göteborgs centralstation. Men till slut hade hon lyckats.

Under de följande dagarna funderade hon så att det knakade. Men hur hon än vände och vred på problemet så kom hon bara fram till en lösning: att tala om sanningen rätt upp och ner. Det fanns inga andra alternativ. Hon hade väntat alldeles för länge redan nu. Men hon var för feg för att göra det samma kväll som Thomas dök upp. Därför pratade hon verkligen med Ninni och lockade med henne på bio. Då skulle det inte bli en ren lögn när hon förklarade för Thomas att hon hade varit hos Ninni. Men hon kunde inte koppla av där hon satt i biosalongen. Tankarna malde i huvudet och oron satt som ett städ över bröstet. Därför var hon dödstrött när hon klev innanför ytterdörren vid tiotiden på fredagskvällen. Hon möttes av en mjukt upplyst lägenhet där det doftade av vaniljljus och där lugnande panflöjtsmusik genljöd luften. En tung suck undslapp henne när hon hängde av sig jackan. Olusten kröp i henne när hon fortsatte med att dra ur spännet ur håret och skakade ut det. Så drog hon ett djupt andetag och gjorde sig beredd på att möta Thomas. Men hon hann inte ens vända sig om innan hon hörde hans röst bakom sig. Den gav henne rysningar längs ryggraden och hon vände sig sakta om med bultande hjärta.

-          Hej Sara. Så underbart att se dig.

-          Hej själv. Det var skoj att se dig också.

    Hon såg hur han kom emot henne med öppna armar. Hon tvingade sig själv att stå kvar trots att det kröp i kroppen. Hon både ville och inte ville få en kram av honom. Det skulle vara underbart att krypa in i hans starka armar och få glömma omvärlden. Fast samtidigt var hon rädd för hur han skulle reagera om han kände hur hennes kropp hade förändrats sedan förra gången de hade närkontakt.

    Därför backade hon nu automatiskt när han kom närmare. Men ganska snart fann hon sig ståendes med ryggen mot hallväggen.

-          Får jag ingen kram idag? Thomas ögon glittrade av munterhet och hans röst var varm.

-          Ähum, stammade Sara med en röst som var torr som fnöske.

    Thomas rynkade pannan och undrade vad det var med henne. Hon var vackrare än någonsin och han kände genast hur åtrån grep tag i honom. Ända sedan den där dagen i augusti när de hade hamnat i säng så hade han tänkt oavbrutet på henne. Varje kvinna som han mötte jämförde han med Sara och ingen kom upp i hennes standard. Han hade flera gånger under åren som de hade känt varandra funderat på hur det skulle vara om de hade blivit tillsammans. Sara var en toppentjej och han tyckte jättemycket om henne. Det var också därför som han inte hade gått längre tidigare. Men så i augusti hade det hänt som han hade fantiserat om länge. Ingen av dem hade ju kunnat stå emot den åtrå som flammat upp mellan dem. Så här efteråt insåg han att det alltid funnits en sorts spänning mellan dem som till slut var tvungen att komma ut. Den natten hade varit hans bästa någonsin och nu ville han ha henne för resten av livet. Han hade insett att han älskade henne. Älskade henne mer än livet självt.

-          Sara, vad är det? Du beter dig så konstigt.

-                      Äsch, jag är bara trött. Tänkte att jag skulle få gå och lägga mig. Sara gav honom en skygg blick som fick Thomas att fundera ännu mera. Sara brukade aldrig vara blyg. Hon var alltid sprudlande framåt och tvekade inte att ta första steget. Därför blev han än mer konfunderad nu.

-          Men vi har ju knappt sagt hej ännu. Jag vill fortfarande ha en kram. Och förresten vad är det för trasa som du har gömt dig i?

Förvånat betraktade han utanpåskjortan som effektivt dolde kulan på magen. Han hade ännu inte under de år som de känt varandra sett henne i något annat än tighta följsamma kläder som framhävde hennes kropp. Sara var inte på något sätt rädd för att visa upp de behag hon hade och hon var stolt över sin kropp. Därför undrade han vad det var som fått henne att leta fram den här skjortan.

    Sara fick andan i halsen när han tog upp skjortan, men hon hade svårt att få fram sanningen därför blev det en snurrig förklaring som halkade ur henne istället.

-          Den här? sa hon och drog i skjortan. Den köpte jag för ett tag sedan. Visst är den snygg?

    Hon förstod själv hur dumt det lät och hon visste att Thomas inte skulle gå på hennes fint.

-          Snälla Sara! Försök inte lura mig. Du brukar aldrig ha sådana kläder så jag förstår inte varför du har börjat nu.

Han granskade henne med sina bruna ögon och hon kände att hon nästan blev fastnaglad i väggen av frågan som speglades mot henne. Oh gud, hur skulle hon kunna berätta det här? Hon ville inte att han bara skulle ta henne för barnet. Hon ville att han skulle älska henne, henne. Den insikten hade hon kommit till nu under den gångna veckans funderingar. Sällan hade hon väl funderat så mycket som den senaste tiden. Men när väl insikten infann sig så förstod hon hur rätt det var. Det var ju meningen att det skulle vara de två. De kände varandra utan och innan. Visste varandras akilleshälar. De hade ju trots allt känt varandra i många år och visste vad den andre gick för. Men samtidigt var allt så svårt. Hon visste inte vad han kände och hon ville inte förlora hans vänskap om hon talade om för honom att hon älskade honom. Frågan var bara vilket som var värst; att hon älskade honom eller att hon var gravid med hans barn?

Så har jag lyckats knåpa ihop en novell till. Första delen följer nedan om nån är intresserad av att läsa.

-          Jag kommer upp nästa helg.

    Nyheten fick nästan Saras hjärta att stanna i bröstet på henne och hon satte sig med en duns på närmaste stol. Hon blev outhärdligt glad över att Thomas skulle komma. Samtidigt blev hon rädd. Hon hade inte träffat honom sedan den där helgen i augusti när deras förhållande övergått till något mer än vänskap. I ena stunden hade de stått och grälat över någon småsak för att i nästa sekund ligga omslingrade på hans säng. Natten hade sedan blivit en av de bästa i hennes liv. Men den hade också skapat komplikationer av både det ena och det andra slaget.

    Sara och Thomas hade varit vänner i många år, ända sedan högstadiet vilket var många år när båda nu började närma sig de förhatliga trettio. Tillsammans hade de tagit sig igenom livets vedermödor och funnits där för varandra i vått och torrt. Thomas hade varit den som torkat hennes tårar när hennes förhållanden tagit slut. Han hade erbjudit henne sin axel att gråta ut mot, slagit sina starka armar omkring henne och bedyrat att det återstod tusen friare där ute.

    Sara hade funnits vid hans sida och stöttat honom när hans flickvän gick bort i en trafikolycka bara två veckor efter att de hade förlovat sig. Kort sagt, de fanns där för varandra.

    Plötsligt kastades Sara tillbaka till den där augustikvällen. Hon befann sig återigen i Thomas sovrum. Grälandes över någon småsak som hon inte kom ihåg nu.

-          Men för helvete, Sara, måste du vara så envis? Thomas röst var irriterad och hans bruna ögon sköt blixtar.

-          Det ska du absolut inte säga något om. Du är precis lika envis. Sara försvarade sig hätskt. Jag ska klara det här själv. Utan hjälp från dig eller någon annan.

-          Jaja, men kom inte till mig när det går åt skogen.

-          Nej, det tänker jag minsann inte. Sara lät lika tjurig som en treåring som inte fick som hon ville.

Hon snurrade runt på klacken och tänkte göra en strålande sorti, men det gick inte så bra då hennes klack fastnade i trasmattan som låg nedanför sängen. I ena sekunden stod hon på golvet, på väg ut för att i nästa ögonblick befinna sig på Thomas säng med honom under sig. Förvånat såg hon ner i hans ansikte som hade fått ett drag av upphetsning över sig. Plötsligt blev hon medveten om honom på ett helt annat sätt än grannpojken som hjälpt henne under tonåren. Istället såg hon en fullvuxen man med ett mycket attraktivt yttre. Hans svarta hår lockade sig i pannan och de bruna ögonen glittrade muntert. Hans kropp vilade muskulös och manlig mot hennes kvinnliga former. Hennes kropp reagerade genast på hans och hon kände hur upphetsningen fyllde henne. Till en början fasade hon för känslan men den övergick snart i förundran. En lång stund såg hon bara djupt in i Thomas ögon. Sen var det som en osynlig kraft som drog henne mot honom och hon böjde sig ner över honom. Smakade försiktigt på hans läppar med sina. Fångade hans smak och hängav sig åt njutningen.

    Thomas lade armarna omkring henne och drog henne tätare intill sig. Kyssen djupnade och tungorna blandade sig i det hela. Plötsligt hade de två vännerna försvunnit och kvar fanns bara en man och en kvinna som kände en oerhörd längtan efter att älska med varandra. Klädesplaggen flög sin kos i ivern att få känna varandra hud mot hud. Doften av älskog vilade tung över rummet medan deras andetag steg och sjunk i takt med att deras aktiviteter. De sa inget utan lät kropparna tala till varandra istället.

    Sara hade aldrig uppnått sådan oerhörd njutning och hon rös i kroppen bara tanken snuddade vid minnena. Hon vaknade upp ur minnenas slöjridå av Thomas ihärdiga röst i andra ändan.

-          Hallå Sara, vad hände? Vart tog du vägen?

-          Jag är här. Kom bara att tänka på en sak.

-          Nå väl, jag kommer upp nästa helg. Ska försöka komma iväg vid två så jag borde vara hos dig vid sex eller så.

-          Hmm, javisst. Sara var delvis kvar i minnena, men när han sa att han skulle dyka upp hos henne reagerade hon. Ett stråk av panik grep henne. Hur sjutton skulle hon bära sig åt? Hon skulle bli tvungen att träffa honom, men samtidigt måste hon komma på en jäkla bra ursäkt att inte se honom för mycket. Hon visse inte hur hon skulle bära sig åt.

-          Jag får se om jag är hemma den kvällen. Ninni ska tydligen ha fest.

Nödlögnen gled lätt över hennes läppar, men det dåliga samvetet över att behöva ljuga för honom försvann inte lika lätt. På något sätt hade hon en dryg vecka på sig att finna mod att berätta sanningen för honom.

-                      Men du har ju nyckel så det är bara att gå in och göra dig hemmastadd, fortsatte hon. Så dyker jag upp sen.

-          Ja, det har du ju rätt i. Är det förresten okej att jag bor hos dig i helgen också?

Nu fick Sara än mer panik än bara över att han skulle komma på kvällen. Under en hel helg tillsammans i en liten tvåa på 55 kvadrat där de ständigt skulle gå på varandra skulle hon aldrig kunna dölja sanningen för honom. Rädslan som for igenom henne tvingade hon undan.

-                      Ja, det är okej. Hon försökte låta lugn på rösten. Han fick inte ana att något var fel eller att hon dolde något.

-                      Jag ringer innan jag åker så vet du ungefär när jag är hos dig. Sköt om dig, raring. Thomas röst var mjuk när han sa farväl och Sara önskade att han menade något mer med det än just bara det.

    Beskyddande lade hon handen mot magen och tänkte: ?Vi ska sköta om oss.? Sara hade blivit chockad när hon först förstod att hon var gravid. I stundens hetta hade både hon och Thomas glömt skydd och eftersom hon var den hon var så åt hon inte heller p-piller. Som den gentleman han var så hade Thomas så klart frågat efteråt om det var någon risk men hon hade varit så säker på att hon var i rätt period av månaden att hon bara hade skakat på huvudet. När sen beviset för att hon hade bedragit sig uppenbarade sig hade hon blivit skakad ända in i märgen. När väl chocken hade gått över så hade hon blivit glad. Det kanske inte var det mest idealiska att få barn utan en man, men hon skulle klara det. Självklart hade hon funderat mycket på om hon skulle berätta för Thomas. Hon visste att han skulle bli en utmärkt pappa eftersom han älskade ungar. Men samtidigt var hon rädd att förlora hans vänskap. Hon hade trots allt ljugit för honom. Sagt att det var säkert, fast det inte var det. Nu kom de där tvivlen över henne igen. Med tanke på att de skulle tillbringa helgen ihop så skulle det bli svårt att undvika sanningen. Sara älskade att klä sig i tighta kläder och det hade inte ändrats i och med graviditeten. Men det kunde hon inte gärna göra i helgen. Då skulle hon avslöja sig direkt. Men hon behövde förbereda sig. Tänka igenom vad hon skulle säga. Hur hon skulle lägga upp det.

    Med en suck reste hon sig och gick för att tömma tvättmaskinen. Medan hon funderade så kunde hon i alla fall göra något vettigt.

Äntligen har jag tagit mig i kragen och skrivit lite grann igen. Därför kommer här en av två noveller som jag skrivit de senaste veckorna. Håll tillgodo den som har lust att läsa lite.

Förlovningsringen

Maria vaknade med ett leende på läpparna. Fortfarande med de fräscha minnesbilderna på näthinnan sträckte hon på sig. Drömmen hade varit angenäm då hon hade fått en förlovningsring av Daniel. Drömmen i sig var underlig eftersom de inte hade något annat än ett vänskapsförhållande. Visserligen var det några gånger som hon hade känt att de kanske kunde ha något mer än bara vänskap. Om inte annat så hade de en telepatisk förmåga som visade sig på de mest underliga sätt ibland. Men hon visste att det inte behövde betyda något. Emellanåt sa de hej samtidigt på msn och de kunde också tänka på samma sak och säga det nästan samtidigt. Ibland kunde det vara riktigt kusligt hur lika de tänkte. Drömmar behövde ju inte betyda så mycket. Det var ofta det undermedvetnas sätt att bearbeta något som hade hänt. Men vad hon visste så hade hon aldrig fått en förlovningsring av någon. Hon hade ju inte ens pojkvän så det skulle väl dröja ett tag också.

   Då hon fann drömmen så lustig så var hon tvungen att delge Daniel det roliga också. Därför sträckte hon sig efter mobilen och skrev snabbt ett sms. ?Inatt har jag drömt att jag fick en förlovningsring av dig. Tänk så knäppt det kan bli ibland.?  Svaret lät inte vänta på sig utan snart pep telefonen till. Marie fick hjärtat i halsgropen när hon såg vad Daniel hade skrivit. ?Haha, då får jag väl åka och köpa en idag då.? Genast började hoppet att spira. Egentligen var det dumt eftersom hon själv inte riktigt visste vad hon kände. Samtidigt tog hon det med en nypa salt då hon visste att han älskade att jäklas med henne. ?Haha, då vet jag vad jag ska vänta mig nästa gång vi ses.? Hennes svar var blixtsnabbt och det krävdes inte mycket tankeverksamhet innan hon fick nedpräntat vad hon ville ha sagt.

   Hon väntade sig inget svar så därför slängde hon undan täcket och klev ur sängen. Mobilen lät hon ligga kvar på nattduksbordet när hon på lätta fötter gick mot badrummet. Hon hann dock inte längre än till dörröppningen ut till vardagsrummet när svaret kom. Hon nästan kastade sig på telefonen för att få veta vad han hade svarat. Fingrarna skakade när hon tryckte fram meddelandet och hjärtat dunkade hårt. ?Man vet ju aldrig??

   Svaret gjorde henne ju inte mindre konfunderad. Istället bestämde hon sig för att bara rycka på axlarna och ta det för vad det var. Tids nog skulle hon få svaret.

Två dagar senare hade Maria nästan glömt drömmen och meddelanden mellan henne och Daniel. Det var fredag kväll och hon satt på deras stamställe tillsammans med några vänner. De firade att arbetsveckan var slut med ett glas vin. De hade gjort detta till en tradition och det var sällan som de missade det. Det var ett sätt att koppla bort jobbet och samtidigt träffas. Idag var de tre tjejer och två killar som samlats runt bordet. Hon hade pratat med Daniel tidigare under dagen då han hade meddelat att han skulle dyka upp senare under kvällen. Då det varit en extra stressig dag på jobbet så hade hon inte tänkt så mycket på honom. Nu hade hon fått i sig ett par glas rödvin och skrattade gott åt Niklas dråpliga skämt. I samma veva som Niklas kom till skämtets höjdpunkt så hördes megahiten ?You?re beautiful? med James Blunt ur högtalarna och Marias skratt fastnade i halsen. Den låten hade hört första gången tidigare under sommaren och genast hade den blivit en av hennes favoritlåtar. Hon visste att Daniel tyckte om den också. Den var dessutom förknippad med en händelse där Daniel hade varit hennes stora stöd och visat vilken fantastisk vän han var. Han hade funnits där för henne trots att hon hade betett sig dumt och hon var honom evigt tacksam.

   Maria kände att tårarna steg i hennes ögon och hur hon plötsligt fylldes av en insikt. Hon älskade honom. Insikten slog till snabbt, men den var bestämd och hon visste att ur vänskapen hade kärleken vuxit fram.

   I samma ögonblick landade en liten blå sammetsask på bordet framför henne. Dumt stirrade Marie på den innan hon till slut höjde blicken och såg in i Daniels gröna ögon. Han stod där oerhört snygg i svarta jeans och blå skjorta. En glimt av retsamhet men också något annat skymtade i hans blick. Maria kände hur hjärtat började slå fortare när hon förstod vad som fanns i asken.

   Vännerna omkring henne hade tystnat och alla betraktade dem med nyfikna blickar. Deras blickar gjorde dock henne alldeles handlingsförlamad och hon kunde inte göra något. Tyst kunde hon bara se på hur Daniel öppnade locket på asken och blottade en slät guldring. Hon drog ett djupt andetag när hon såg den vackra ringen.

-          Maria, vill du gifta dig med mig?

Hans röst var mjuk och full av kärlek. Den svävade mot henne, lindade in henne i ett täcke av trygg het och lycka. Plötsligt tycktes världen vibrera av glädje och hon kunde inte avhålla tårarna från att falla. De föll och vätte hennes kinder medan hon försökte få fram det enkla ordet på två bokstäver. Tystnaden bland deras vänner tätnade och trots att ljudet i den övriga lokalen fortfarande var lika högt som tidigare så kändes det som om de var ensamma där.

   Maria harklade sig, försökte hitta sin röst och till slut fann hon också modet.

-          Ja!

   Till en början var det som om ingen hade hört vad hon hade sagt. Hon själv hade inte känt igen sin egen röst, men hon var säker på att hon hade uttalat ordet.

   Hon såg hur Daniel spärrade upp ögonen när han insåg vad hennes svar betydde. Plötsligt var också tystnaden bland deras vänner som bortblåst. De tjoade och tjimmade och gratulerade i munnen på varandra. Men Marie och Daniel var inneslutna i sin egen lilla värld där de såg varandra djupt i ögonen. Till slut insåg Maria att hon inte bara kunde sitta där. Hon reste sig från stolen och gick mot Daniel. Avståndet krympte snabbt och snart stod de precis intill varandra. Med ett förundrat uttryck i ansiktet lät Maria sina händer glida längs hans armar för att strax därefter lägga sig runt hans nacke. Han lade armarna omkring henne, slöt henne i sin famn och hon njöt av hans doft, hans närhet och styrkan i hans armar. Blickarna behöll sitt djupa grepp om varandra. Lät blickarna tala om vad de kände för varandra. Efter vad som tycktes vara en evighet så lät Daniel sin blick glida ner mot Marias läppar och hon visste instinktivt att han skulle kyssa henne. Kyssen var öm och trevande till en början men blev allt hetare ju mer de utforskade varandra. Marie kunde inte förstå att de inte hade gjort det här förut. Varför de hade väntat ända till nu för att utforska sina känslor. Till slut avbröt de kyssen och Maria lutade huvudet mot hans axel.

-          Jag älskar dig, viskade hon med en röst som fortfarande var grumlig av känslor.

-          Jag älskar dig också. Daniels röst hade också stråk av känslor och båda var lika tagna.

När de sista textraderna ?It?s time to face the truth. I will never be with you? i låten klingade ut tänkte Maria precis raka motsatsen. Sanningen var att de älskade varandra och skulle vara tillsammans för alltid.  Drömmar kunde slå in.

Jag letade lite bland mina noveller och fann följande. Jag kommer ihåg att jag skrev den under en kurs i "Hur skriver man" på Komvux men jag kommer inte ihåg bakgrunden till uppgiften. Den är inte lång, men väl lite kymig. Trevlig läsning ;-)

Tänkte ge er som vill ha lite att läsa fortsättningen på Kyssen.

Tiden gick och Lina satte sig på en stol med ett glas Coca-cola i handen och betraktade folk. Hennes bror kom förbi en sväng och de pratade lite. När han lämnat sin plats kom Magnus fram till henne. Hans lite glansiga ögon betraktade ingående hennes ansikte och hon fick stålsätta sig ordentligt för att inte luta sig fram och kyssa honom. Känslorna brottades om herraväldet inom henne, men till slut vann förnuftet över åtrån.

-         Har Anders sagt att jag har fått tid för halkkörning? frågade hon honom.

-         Nej, det har han inte. När då?

-         Trettonde januari. Jag blev så förvånad när Peter sa det till mig. Jag trodde inte att jag kommit så långt fram.

-         Det var ju roligt. Då har du snart ditt körkort.

-         Ja, det är bara teoriläsningen kvar. Det är helt hopplöst att ta sig dit bort bara för att sätta sig och läsa.

-         Ja, men det är ju något som måste göras. Tänk bara på att när du väl fått gjort teoriprovet så behöver du inte tänka på det mer.

-         Det har du rätt i.

    Det var underbart att höra hans röst och hon koncentrerade sig inte lika mycket på det han sa som på hur hans röst lät. De pratade en stund innan han gick. Med ens blev det väldigt tomt när han lämnat henne och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Just då kom Anders ut från köket med en diskhandduk på axeln och hon frågade om han behövde hjälp. Han nickade till svar och hon följde honom för att torka glas.

    Medan hon hjälpte sin bror kom Magnus in i köket. Hjärtat hoppade till i bröstet och pulsen ökade till 200 slag i minuten då hon stod där bredvid honom. Händerna skakade och hon var rädd att hon skulle tappa glaset som hon höll i. Frenetiskt började hon torka det för att dölja sin nervositet.

    Magnus såg hur Lina försökte dölja sina darrande händer och han blev glad då han förstod att hon var nervös över att vara i hans närhet. Det måste ju betyda att hon kände något för honom.

    Telefonen ringde och Anders svarade.

-         Pappa väntar där ner, förklarade han. Jag följer dig ner.

    Lina kände hur besvikelsen fyllde hennes bröst över att behöva lämna festen.

-         Jag följer också med ner, sa Magnus och ställde ifrån sig sitt glas.

    Nere på gatan pratade Linas pappa med Carl, en annan av hennes brors kompisar, medan han väntade på henne.

Niklas dök upp bakom ryggen på henne precis innan hon skulle sätta sig i bilen. Hon hoppade till då hon hörde hans viskande röst:

-         Kom igen nu. Sista chansen. Krama honom.

    Lina vände sig och såg på Magnus. Skulle hon våga krama honom? Hjärtat dunkade våldsamt i hennes bröst och händerna kändes fuktiga. Hon kände sig kokhet trots kylan som omgav henne. Tankarna snurrade i huvudet. Han såg på henne med frågor i de bruna ögonen. Hon måste bestämma sig

    Magnus såg att hon stod i valet och kvalet över vad hon skulle göra. Han hoppades att hon skulle komma fram till honom och säga att hon ville stanna hos honom i kväll. Han försökte med ögonen förmedla sitt budskap. Försökte med dem få henne att förstå att han längtade efter och ville ha henne hos sig.

    Utan att vara riktigt medveten om vad hon gjorde gick Lina mot Magnus. Snöfallet och kylan tillsammans med resten av omgivningen försvann när hon såg in i hans bruna ögon. Hon stannade framför honom först när hennes kropp nästan snuddade vid hans. Av egen fri vilja lade sig hennes armar om hans hals och hon gav honom en kram. Det var underbart att känna hans kropp mot sin och glädjen var total då han kramade henne tillbaka. Efter vad som kändes som en evighet drog de sig ifrån varandra.

-      Vill du att jag ska stanna? frågade Lina med svag röst. En röst som hon inte uppfattade som sin egen. Andlöst väntade hon på hans svar.

Hjärtat hoppade av glädje på Magnus då han hörde hennes fråga.

-         Ja, det vill jag väldigt gärna, svarade han med mjuk stämma.

Lina kunde inte annat än nicka till svar.

    Deras blickar hade svårt att slita sig ifrån varandra. Till slut vände Lina sig dock bort för att prata med sin pappa. Det kändes som om hon svävade på moln då hon gick fram till bilen.

-         Pappa, jag stannar ett tag till.

-         Va! Hennes pappas röst var full av uttalade frågor.

-         Jag stannar ett tag till. Jag tar tåget hem i natt, förklarade hon.

-         Och vem hade du tänkt skulle hämta dig då? Mamma och jag tänkte ta oss en flaska vin.

-         Då får jag väl gå från tåget då.

Blicken som hennes pappa gav henne var inte nådig.

-      Tror du att jag tänker låta dig gå fem kilometer mitt i natten själv? Knappast. Varför måste du stanna kvar här då?

-      Jag vill det bara, protesterade hon som en tjurig barnunge, istället för den mogna kvinna på 23 år som hon var.

-         Det har möjligtvis inget med Magnus att göra?

-         Jo. Han vill att jag stannar.

-         Ok, ok. Jag hämtar dig vid sista tåget. När är det inne?

-         Kvart i tre i natt.

-         Har du magnetkort?

-         Det ligger i min plånbok som du har.

Han gav henne plånboken och sin mobiltelefon.

-         Ta telefonen också för jag förmodar att du inte tog din med dig?

-         Nej, det gjorde jag inte.

-         Då ses vi sen.

-         Tack pappa, sa Lina och log med hela ansiktet av lycka.

Anders hade hela tiden stått på andra sidan av bilen och betraktat dem. Nu kom han runt till henne.

-      Vad roligt att du stannar, log han. Även om det kanske inte helt och hållet är för min skull som du gör det.

Hans kommentar fick Lina att komma att tänka på en sak. Han hade alltid varit lite reserverad när det gällde Linas förhållande till Magnus. Varje gång som de varit på bio hade han sett till så att de inte fått sitta bredvid varandra. Lina hade funderat från och till om det var så att han känt spänningen mellan henne och Magnus och därför inte velat att de skulle sitta bredvid varandra. För när hon varit med Anders och några av hans andra kompisar så hade han inte ryckt biljetterna ifrån henne och delat ut dem som han alltid gjorde när Magnus var med.

    Lina vaknade upp ur sina tankar av en hand som lades på hennes axel.

-      Ska vi gå upp? Det börjar bli kallt, hörde hon Magnus röst säga. Hon vände sig om mot honom och skrattade. Snöflingorna som lagt sig i hans mörka hår höll på att smälta och fick hans hår att bli fuktigt. Det kliade i hennes fingrar av längtan efter att få dra dem genom hans blöta hår.

-         Det är inte konstigt att du fryser. Du har ju ingen jacka på dig.

-         Jag tänkte att du skulle värma mig. Magnus ångrade nästan genast det han sagt. Vad skulle Lina tro? Förmodligen att han ville kasta sig över henne. Men så var det ju inte. Eller?

    Kommentaren fick Lina att bli blossande röd i ansiktet och hjärtat slog ett extra slag i bröstet.

-         Jaså, det vill du, sa hon och lade armen runt hans midja. Något som hon aldrig skulle vågat göra bara ett par timmar tidigare. Plötsligt hade dock deras relation förändrats från vänner till... Ja, vad var de? Hon visste inte riktigt, men hon ville hemskt gärna ta reda på det.

    Magnus kände Linas arm runt sin midja och njöt av värmen. Då han kom till festen hade han inte trott att hans och Niklas lilla påhitt skulle slå så här väl ut.

Så var det dags för avslutningen av den här novellen. Kanske kommer det fler så småningom.

När klockan närmade sig sju på fredagskvällen började det krypa i Julia av nervositet. Varför hade hon gått med på den här galenskapen att ha en träff? Det fanns ändå ingen framtid för henne och Sam. Rädslan för att ha ett förhållande med en man satt så djupt rotad hos henne att det var svårt att få den att försvinna. För att dölja rädslan inom henne hade hon klätt sig extra omsorgsfullt i en kort, svart klänning med djup urringning som framhävde hennes fylliga byst och underströk den smala midjan. Innan hon klätt på sig hade hon en lång stund stått framför spegeln iklädd bara trosor och behå och betraktat ärret som löpte över magen. Det enda synliga bevis på att hon burit ett barn inom sig.

Det ringde på dörren och hon gick för att öppna. På trappan utanför stod Sam iklädd mörk kostym, vit skjorta och slips. Hans hår skiftade i olika nyanser av gatubelysningens gula sken och hans snygga utseende fick det att sjuda av ofrivillig åtrå i blodet på Julia. Snabbt vände hon sig om och tog kappan för att han inte skulle lägga märke till vad hon kände.

Men Sam hann se glimten av åtrå i hennes ögon och han konstaterade lyckligt att hon inte var helt opåverkad av honom. Det kanske kunde bli en lovande kväll.

Restaurangen som Sam hade beställt bord på låg lite avsides men deras goda mat hade gett dem ett bra rykte och det var ständigt fullbokat. Hovmästaren hälsade på Sam med hans förnamn så Julia antog att han var stamgäst på stället. De blev visade till ett bord långt in i restaurangen. Man hade satsat på att skapa en romantisk stämning genom att ha långt i mellan borden så att varje par skulle få lite avskildhet. Borden var dukade med utsökt porslin och det stod levande ljus som kastade ett varm sken över paren.

Sam beställde in en flaska rött vin och bad hovmästaren att ta den bästa rätten som de hade på menyn. Under gemytligt småprat avnjöt de förrätt  och huvudrätt och det var först vid kaffet som tystnaden sänkte sig för en stund. Men det var ingen besvärande tystnad. Julia hade upptäckt att Sam faktiskt var riktigt trevlig.

-         Har du några framtidsplaner? frågade Sam när han tyckte att de suttit tysta för länge.

-         Nej, inte direkt. För tillfället är det bara karriären som gäller.

-         Men man och barn då? Vill du inte gifta dig någon gång? envisades han.

Julia tryckte beskyddande handen mot magen och det sved till i hjärtat av smärta då Sam nämnde barn. För andra gången den kvällen gjorde sig den tunga känslan av förlust påmind. Ännu hade hon inte riktigt accepterat förlusten av barnet två år tidigare.

Sam såg hur ett drag av smärta drog över Julias ansikte. Full av frågor sträckte han fram handen och lade den över hennes på bordet.

-         Sa jag något dumt nu? undrade han försiktigt.

-         Nej, det är ingen fara, försäkrade Julia honom och drog åt sig handen då hans fingrar sakta började smeka handryggen. Hans beröring fick henne att rysa och hon kände att hon inte ville förklara för honom vad det var som fått henne att reagera så häftigt på hans fråga.

Sam förstod att det låg något bakom Julias oskyldiga kommentar, men han ville inte tvinga henne till att berätta något så han bytte samtalsämne.

Klockan var strax efter elva då Sam stannade bilen utanför Julias hus. Tystnaden på hemvägen hade varit tjock av känslor och Julia snarare visste än anade att kvällen skulle sluta med att han kysste henne.

Sam vände sig om mot henne och betraktade henne tyst. Sakta höjde han handen och vände hennes ansikte mot sig. Han såg in i hennes ögon och bad ordlöst om tillåtelse att kyssa henne. Julia blinkade bara till svar och han lutade sig fram, lade armarna runt hennes midja och drog henne intill sig. Känslorna sprakade mellan dem då deras läppar närmade sig varandra. Med ett stönande tryckte Sam munnen mot hennes och under några sekunder så var det bara deras kroppar som talade.

Det gick runt i huvudet på Julia av känslor och kroppen kändes tung av åtrå. För en sekund lät hon sig ryckas med. Men strax fick hon tillbaka förnuftet och hon slet sig ur hans famn. Med händer som darrade öppnade hon bildörren.

-         Julia.

Hans röst hejdade henne och hon vände sig om.

Sam ryckte till när han såg rädslan och smärtan i hennes ögon. Hon påminde honom om ett skadedrabbat djur.

-         Ta hand om dig. Jag ringer i morgon, lovade han med mjuk röst.

Med fingrarna tryckta mot sina svullna läppar och kroppen värkande av sorg såg Julia honom köra därifrån. Nu hade hon bestämt sig. Hon skulle undvika honom till varje pris. Den känslofyllda kyssen hade avgjort det hela.

Dagen därpå ringde telefonen upprepande gånger men hon svarade inte. Hon förstod att det var Sam men inget kunde få henne att ändra sig.

Sam ringde Julia flera gånger men när han inte fick något svar åkte han till och med dit. Men det var nerdraget och mörkt i huset och bilen stod inte på parkeringen.

Julia såg genom gardinen hur han gick tillbaka till bilen och körde sin väg. Trots att hjärtat värkte av sorg bröt hon inte löftet till sig själv.

På jobbet på måndagen undvek Julia Sam så mycket hon kunde. Hon gick långa omvägar när hon såg honom och så fort han gjorde en ansats att komma fram till henne vände hon ryggen till. Hennes ansikte var kallt och avvisande och Sam förstod inte vad som hänt. Det hade ju varit så bra i fredagskväll. Då det hela fortsatte även under resten av veckan försökte han få fram vad det var som gjorde henne så rädd genom att prata med hennes arbetskamrater. Men ingen ville säga något. Låt henne tala om det själv var allas råd.

Veckorna förflöt och Julia började se allt mer blek och frånvarande ut. Hennes nattsömn stördes av drömmar om Sam och hon hade upptäckt att trots den eviga försäkran om hon inte skulle bli kär, så hade hon fallit för honom.

Sam däremot började se mer och mer förbannad ut. Hans arbete var snart slutfört och han ville inte gå vidare utan att ha rätt ut allt med Julia. Han väntade på det gyllene tillfället som kom en dag då hon stannade kvar på kontoret för att jobba över. Han gick samtidigt som alla andra, men i stället för att åka hem promenerade han över till puben tvärs över gatan och väntade tills kontoret var tomt på folk. Då återvände han.

Julia hade skrivbordet överfullt av arbete och hann inte ens tänka på Sam.

Därför reagerade hon inte när det hördes ett brak i korridoren och att dörren till hennes kontor sedan öppnades. Först när hon kände herrparfym reagerade hon och såg upp mot Sam som stod precis innanför dörren. Hans ansikte var hugget i sten och hon kände en kall föraning om att han inte kommit dit för att vara trevlig.

-         Du måste nog vara den mest känslokalla människa jag någonsin träffat, väste han fram mellan sammanbitna tänder.

Julia slungades två år tillbaka i tiden när hon hörde hans ord. Plötsligt befann hon sig åter på sjukhuset och hennes fästman Niklas stod framför henne och anklagade henne för samma sak. Fyra veckor tidigare hade Julia blivit svårt skadad i en våldsam bilolycka och efter olyckan hade man gjort ett akut kejsarsnitt, men inte kunnat rädda den lilla flickan som vägt alldeles för lite. Emotionellt sett hade hon ännu inte förstått vad som hänt och Niklas beskyllning hade gjort henne ännu sämre. Den andra bilen som kört rakt in i sidan på hennes hade inte bara skadat hennes ansikte vars skönhet blivit förstört av glassplittret, utan hon hade också brutit båda benen och försjunkit i ett tomrum utanför världen.

Niklas hade aldrig kunnat förlåta henne för att hon under de första månaderna efter olyckan inte kände sorg över deras förlorade barn eller kärlek till honom. När hon äntligen vaknat upp ur det känslolösa vakuum hon levt i hade han redan gett sig av och han kom inte tillbaka.

Hon vaknade upp ur sina tankar av att Sam kom emot henne med bestämda steg och ilskna ord.

-         Du har ju inte ens vett att försvara dig, gormade han ilsket. Kan du inte reagera när man skriker på dig?

Då kände Julia hur all ilska över Niklas som legat begravd inom henne så länge kom upp till ytan och hon for upp ur stolen och emot Sam. Hon andades stötvis och ögonen lågade av de starka känslorna.

-         Jag är inte alls känslokall, nästan skrek hon och böjde sig provocerande mot honom. Vill du se prov på det?

Frågan hängde fortfarande i luften när hon ilsket drog ut hårnålarna ur håret och började knäppa upp dräktjackan med skälvande fingrar. Medvetet utmanande böjde hon huvudet bakåt så att brösten sköt fram. Hon såg hur Sams ögon fylldes av åtrå då han såg hennes halvnakna kropp och det gjorde henne bara ännu mer arg. Hon grep tag om hans huvud och attackerade hans läppar med en hetta som liknade ett vulkanutbrott, samtidigt som hon tog tag i hans hand och lade den mot sitt ena bröst. Innan kyssen hunnit fördjupas drog hon sig undan.

-         Det var väl det här du ville se, morrade hon åt honom. Nu har jag bevisat att jag inte är så känslokall som du tycks tro. Jag har faktiskt också känslor.

Sam stirrade bestört på henne. Det här hade han aldrig kunnat föreställa sig. Framför honom stod Julia uppfylld av en vrede som vilken sekund som helst kunde förgöra henne. Han var tvungen att lugna ner henne så att hon inte skadade sig själv på något sätt.

-         Snälla Julia. Jag menade inte vad jag sa, försökte han lugna henne. Jag älskar dig, om du så aldrig visar mig några känslor.

Julia tycktes bara stirra på honom utan att ha hört vad han sagt. Men sakta men säkert verkade omvärlden tränga in till henne och hon började sakta gråta. Tårarna rann längs hennes kinder och det värkte i Sams hjärta då han såg hur hon visade sin insida för honom trots att hon egentligen inte ville. Han tog henne i sin famn och kramade henne hårt. När hon lugnat sig lite tog han med henne till soffan som stod vid ena väggen och drog ner henne i sitt knä.

-         Julia, kan du inte berätta för mig vad som är fel? bad han.

Med tyst och sorgsen röst berättade hon allt som hänt. Bilolyckan, det förlorade barnet och Niklas svek. Hon berättade också att hon varit så rädd för att bli sårad igen att hon inte vågat ge sig in i ett förhållande.

Sam satt tyst under hela tiden och lät henne ta det i sin takt. Kärleken till henne värmde hans bröst. Till slut kunde han inte vara tyst.

-         Jag älskar dig, Julia och jag kommer alltid att göra det. Bara så att du vet.

-         Jag älskar dig också, viskade hon mjukt. Förlåt för vad jag gjorde förut.

Till svar kramade han henne bara hårdare och placerade en mjuk kyss på hennes läppar.

Julia lutade huvudet mot hans axel och log lite. Äntligen hade hennes demon flugit sin kos.