Från lycklig i den ena stunden till alldeles panikslagen och full av ångest i nästa. Det förvånar mig fortfarande att kasten kan vara så tvära i känslolivet. Jag vill inte må så här. Ibland kan minsta lilla sätta igång det. Jag tror att jag skulle behöva hitta orsaken till det. I vilka lägen är det som jag får ångest och varför får jag det fortfarande? För det är trots allt epilepsin som spökar längst bak i huvudet. Det är den som jag fortfarande är rädd för. Även om jag inte vill det. Logiskt är det också så att jag inte kommer att få några fler anfall. I sommar är det elva år sedan sist och jag har varit utan tabletter i snart tre. Det kommer inte att komma tillbaka. Det gäller bara att få hjärnan att förstå det och tänka om. Det blir att använda den mentala träningen mer intensivt. För det finns människro som brutit sina vanor genom att använda den. Kanske är det så att jag egentligen skulle behöva hjälp utav någon professionell. För att få tips och idéer. Inte vet jag.
Vad jag däremot vet är att jag ska övervinna det här. Jag ska bli fri från panikångesten och kunna leva ett fullt normalt liv. För det är trots all så att jag gör inte det idag. Jag fungerar men jag lever inte fullt ut. Och det vill jag göra. Jag vill ha ett lyckligt och fullt liv. Det blir bara att fortsätta att jobba med det. För jag vet att någonstans där inne så finns den där starka tjejen. Jag har bara inte funnit henne fullt ut ännu. Jag är trots allt mycket mycket bättre än jag har varit förr om åren.
Postat i: Tågfunderingar Permalink Kommentarer [0]
Vad är det som gör att vi har det humöret som vi har? Hur kan det ändra sig från dag till dag? Om jag går och lägger mig glad och lycklig och sedan vaknar upp dagen därpå irriterad och låg, vad är det egentligen som gör det? En natt med dålig sömn kan jag förstå, men det finns ju nätter när man sover gott och ändå vaknar på fel sida så att säga. Humöret är otroligt viktigt. För vaknar du på fel sida så har i alla fall jag otroligt svårt att ändra på mig under dagen. Och det är där som mitt jobb med mina affirmationer och det positiva tänkandet måste komma in. Jag behöver bryta det mönstret. Något som jag dock har upptäckt är otroligt svårt. För har du indoktrionerat hjärnan med negativa tankar under en lång tid så tar det tid att ändra tankespår. Men det går. Det är flera människor bevis på.
Har ni några tips på förändringar? Och har ni märkt något särskilt med ert humör om ni gör något speciellt? Det skulle vara intressant att ta del utav era tankar och funderingar.
Postat i: Tågfunderingar Permalink Kommentarer [1]
Nja, jag vet inte. Borde ju tänka mer än vad jag gör för tillfället. Igår fikade jag med kompisarna och vi diskuterade det här med sex, grabbar och trohet. Och vart ett förhållande leder. Båda är lyckligt gifta och lever med den som de verkligen älskar.
Jag vet inte ens hur man älskar. Jovisst, jag älskar min familj, mina vänner och min katt. Men hur känns det att verkligen älska en människa fullt ut? Eller är det där att jag inte har träffat den rätte ännu? Han kanske sitter här på tåget i detta nu, fast att han ännu inte vet om min existens. Vem vet! Det är så många frågor som hela tiden snurrar i huvudet. Och det är inte alltid som jag finner svaren. Fast om jg gjorde det så kanske livet inte hade varit så roligt.
Jag vet att jag idag måste ta diskussionen med J (och nej, det är inte grabben i Karlstad) om vad vi båda vill att detta ska leda till. Om vi bara ska ses för att ha det trevligt i sänghalmen emellanåt eller om det kan bli något mer. Jag vill också veta varför han backades så i somras, men att det är okej nu. Vad är det som säger att jag tycker att det är okej att hamna i den situationen igen. För jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag kommer att läsa in annat än bara sex i vår relation. Kanske är jag helt enkelt inte tjejen som klarar av att ha tillfälliga affärer.
Jag vet också att jag borde arbeta med mig själv och inte blanda in några killar alls på ett tag. För det är när man slutar leta som han står där. Det är egentligen otroligt att jag skriver det här om och om igen, men det verkar inte gå in i huvudet. Kanske om jag skriver det här på tåget tillräckligt många gånger så fastnar det. Det är bara att kämpa på.
Postat i: Tågfunderingar Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Tågfunderingar Permalink Kommentarer [0]