Att låta någon få utrymme och vara för sig själv kan vara ack så svårt när man tycker om någon. För trots allt så är det så att de som man tycker om vill man vara tillsammans med. Sådan är också jag. Vilket har legat mig i fatet många gånger då jag blir för intensiv. Men under de senaste åren har jag lärt mig och därför så backar jag nu. Ger utrymme men talar om att jag finns där i det tysta om personen i fråga behöver mig. Oavsett hur jobbigt det är för mig och hur mycket styrka det än kommer att kosta mig så ska jag hålla det där nu. Vi människor är alla olika och det gäller att respektera varje människas egenskaper. Och i det här fallet så vet personen om att jag finns här när och om han behöver mig.

Imorgon tar jag ett steg emot det okända. Hmm, det är både skrämmande och intressant. Jag vet inte riktigt hur jag ska förbereda mig mer än att vara mig själv. Det är så svårt, men det känns ändå skönt att äntligen ta steget. För trots allt så har jag funderat en hel del på det här, men inte vågat tidigare. Och kommer jag inte längre än till den här första intervjun så är det också ett steg emot något annat. Jag har visat att jag är beredd att göra något annat i organisation, klättra mot något mer än det som jag är idag. Och bara det är en styrka. Sedan får vi se vad det blir utav det hela. Så tänk på mig vid kl 13 imorgon när jag har intervju för ledarskapsutbildning.

Det är typ två månader kvar till dess att det är ledighet. Om jag har tur. Just den här morgonen så känns det otroligt långt borta. Dock är det bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa utav situationen. Det finns inte så mycket annat att göra.

Matchen ikväll hade väl det mesta en hockeymatch ska ha. Förutom då att Frölunda som vanligt har otroligt svårt att sätta sina chanser. Men sett till matchbilden och chanserna så var det ett rättvist resultat att det slutade oavgjort. Sedan tycker jag nog att det var onödigt spännande i slutet. En poäng glädjer mig och trots att jag fick sitta bland en massa Blåvittfans så överlevde jag haha. Det kändes smått hopplöst i början när jag inte ens visste om det var några som ville se hockeyn och inte den trista fotbollen . Fast det löste sig till det bästa!

Det rör sig så mycket i mitt huvud för tillfället. Så mycket tankar och känslor. Ändå är jag så glad att vi faktiskt pratar med varandra. Kommunicerar på ett helt annat sätt än förut. Då när vi kunde tillbringa mesta tiden med att sms:a. Och ord på pränt är inget bra sätt att få kommunicerat fram vad man vill ha sagt. Du hör inte tonfallet och du ser inte ansiktsuttrycket hos personen. Till viss del finns det fortfarande kvar, men till mindre del. Och det glädjer mig  Vi går på en annan väg nu!

Jag sitter här och försöker skicka så mycket styrka jag kan till vännen som idag får ett besked. Usch, jag hoppas verkligen att det går hennes väg.

Uppdaterad!

Tycker inte alls om utslaget idag

Ja, eller nästan i alla fall. Så när som på två kilometer eller så. Det var vad jag körde totalt igår tur och retur Alingsås-Södertälje. När det kommer till hockeyn så slutade ju matchen med förlust och vi var alla rätt trötta på lallandet som det här laget gör. Jag förstår inte varför inte kompetensen och kunskapen som finns i det här laget tas tillvara på rätt sätt. Vad är det som gör att ledningen inte får dem att jobba åt samma håll? Nä, allvarligt talat, något måste hända.

Resan i övrigt då? Jo, vi var sex stycken supportrar som möttes upp vid Scandinavium vid halv tio för vidare avfärd Södertälje och Scaniarinken. Jag måste säga att det kändes lite konstigt att agera reseansvarig men det gick som en dans det också. Efter några stopp på vägen så anlände vi Scaniarinken vid 15. Väl där träffade vi på supertrevliga matchvärdar och jag blev riktigt glad över det. Till skillnad mot Jönköping i torsdags där jag höll på att bli stoppad för att jag ville gå fram och prata med kompisen som stod en bit in i arenan. Jag tycker verkligen inte om att bli behandlad som en huligan bara för att jag har en motståndartröja på mig och för att några få människor förstör för oss andra supportrar. Men här uppe var det en helt annan stämning och vi blev inte ens visiterade. Skönt!

Några minuter senare stötte vi på resten av gänget som redan var på plats där uppe. De hade ju via Jönköping på torsdagen tagit sig uppåt och bott på hotell. Lille J (mr B:s son) var som vanligt på ett ypperligt humör och retades med mig  Vi skrattade och stojade så att gnistorna rök haha. Som tur var så var hans pappa på riktigt bra humör igår och lät oss hållas haha.

Det blev en period på bortastå för mig och A. Sedan gjorde vi mr B och J sällskap på sittplats. Härligt  Ibland ska man helt enkelt ha lite tur.

Det där med att hitta brukar jag inte ha jättesvårt för men hemvägen blev lite tokig. Efter ett litet distraherande samtal på telefonen så lyckades jag köra fel. Fast å andra sidan stod det trots allt Göteborg på skylten så vi hade kommit hem, men inte gemensamt med de andra haha. Det blev bara att göra en Göteborgare och ta sig tillbaka till rätt väg och sedan vidare för att möta upp gänget. Och fram kom vi ju, även om vi var lite sena.

Konstigt nog så brukar jag glömma förlusterna rätt snabbt, allt bara för att vi alltid har så trevligt med WWS-gänget. Hockeyn är det som binder oss samman men vi har numera också vänskapen. Verkligen jätteskoj!

Jönköping igår och Södertälje imorgon. Och nånstans däremellan mellanlandade jag i Göteborg. Ibland är det hårt att vara hockeysupporter haha. Jag hade gärna gjort vännerna sällskap i Södertälje redan ikväll, fast utan att behöva se fotboll ikväll då. Istället sitter jag här och nickar till i soffan. Haha, får nog bli sängen snart så att jag orkar att köra imorgon.

Jag såg mina gamla hockeydagböcker i bokhyllan och plockade fram dem för att bläddra lite. Tänk vad mycket jag skrev förr om åren. Då när jag gick själv på matcherna och försökte bemästra panikångesten över epilepsin så gott jag kunde genom att skriva under pauserna och innan matchen. Allt eftersom jag bläddrar igenom sidorna ser jag att det blir mindre och mindre om paniken och mer och mer om ishockeyn. Och numera skriver jag inte alls. Jag har fullt upp att prata med vännerna runt omkring. Det är otroligt så mycket som har förändrats genom åren. Och det blir roligare och roligare

Det känns helt klart så. Och det är skönt det. Livet går upp och ner och det vet jag ju om. Men när de där dagarna kommer som är så tråkiga, tycker jag att det är så trist. Samtidigt så behöver man tillåta sig att ha tråkigt för att ha kul resten utav tiden. Fast det glömmer man liksom bort när man är mitt upp i det. Då förstoras allt liksom upp. Men den här dagen ska bli underbar trots ett strilande höstregn utanför fönstret och att det är mörkt och trist.

Ja, ungefär så känns det just nu. Jag är inte alls på humör för något alls. Varken jobb, hockey, kärlek eller allmänt. Allt känns bara pest. Jag som i vanliga fall brukar kunna inspirera mig själv till att må bra, hitta glädje och sånt. Men inte just nu.

Glädjen kommer tillbaka. Det är bara att försöka se framåt och ta vara på dagarna som de är. För det finns ju trots allt så mycket värdefullt här i livet. Och så mycket som jag borde glädja mig åt.

Det är svårt att med ord beskriva hur stämningen i Lindab arena var igår. Den måste upplevas. Många säger att Scandinavium har en grym stämning när hela hallen hejar fram sitt lag. Men då har man inte hört hur det låter nere i Ängelholm. Trots att jag var bortasupporter så fick jag rysningar utav publikens engagemang. Sedan ska man inte glömma att hallen byggd på det sättet att det blir en otroligt bra akustik och det är mycket det som får stämningen så bra också.

Frölunda hade inte vunnit nere i Ängelholm sedan 1995 när de kom ner på besök igår och jag kan inte påstå att jag hade någon större tilltro till att det skulle gå vägen den här kvällen heller. Men det sargade lag som kom ut på isen kämpade 110 % procent och visade en vilja och energi som man inte gjort någon annan match än mot Färjestad i torsdags. Och det var det som var så härligt . Alla de spelare som helt plötsligt fick andra roller än de är vana vid tackade och tog emot för förtroendet genom att spela enormt. Att Mikael  "Mike" Johansson kan spela back det vet jag och andra Frölundasupportrar redan om och han var en av Frölundas giganter igår.

Några smolk i bägaren blir det alltid och gårdagens var väl Dahléns misconduct där han satte sina egna spelare i klistret för att han inte kunde hålla käften. Sånt måste man lära sig som tränare. Men det redde ut sig och de klarade av den utvisningen också. Precis som de flesta andra. För var det något mer än mål som duggade tätt så var det utvisningsminuter. Domaren var väl inte den bästa vi hade sett på en hockeymatch.

Matchens främsta glädjeyttring stod i alla fall Kallio för. När han satte det avgörande målet 5-3 till Frölunda visade han en sådan enorm glädje att jag fick rysningar över hela kroppen. Och det fick nog de andra supportrarna också, främst de som stod på bortastå dit Kallio vände sig direkt efter målet.

Mycket i det här blogginlägget har handlat om matchen, hockeyn och spelarnas prestationer. Men vi hade ju en underbar resa för övrigt. Vilket vi nästan alltid har men den här var lite extra. Sedan fick pappas bil bekänna lite färg haha. Jag skrattade dessutom gott när mr B trodde att han skulle kunna ta mig där på E6:n. Hmm, det funkade inte så himla bra när jag tryckte lite extra på gaspedalen  Haha, att man kan bli som ett barn på julafton när man kör en ny bil. Men det är ju så himla skoj!

Idag är det bortaresa som gäller. Den första för säsongen för min del. Utav de närmaste fyra bortamatcherna som ligger på raken i spelprogrammet ska jag åka på tre. Den fjärde är Karlstad och just den dagen har jag en heldag med jobbet som jag bara inte vill missa.

Idag är det Ängelholm och Rögle som gäller. Frölunda har inte vunnit där nere sedan 1995 så det ska bli intressant att se om de kan ta några poäng den här gången. Och om spelet från i torsdags hänger kvar något i spelarna ännu.

Idag ska jag dessutom få köra föräldrarnas nya bil en massa mil. Haha, känner mig som ett barn på julafton . Det är alltid lika roligt att köra ny bil. Mindre skoj är det att min egen fortfarande är kvar på verkstaden sedan grannen lyckats backa in i den. Men än så länge har jag klarat mig med cykel och buss och jag kan ju låna bil så det är egentligen inga problem. Även om det alltid är roligare att ha sin egen bil.

Glömde ju skriva att jag känner mig glad och lycklig idag

Vissa segrar sitter helt klart bättre än andra. Och särskilt mot vissa motståndare. Haha, som mot Färjestad igår. Helt jäkla underbart med seger 6-1 och tre fräscha poäng efter fyra torftiga nollpoängare. Och äntligen blev det lite tryck i Scandinavium också. Även om jag tycker att det kunde ha varit ännu bättre. Jag skrattade faktiskt åt Dahléns kommentar i GT idag om att Göteborgspubliken är så underbar trots att det går trögt. Jovisst, 9000 på läktarna är ett bra publikantal men 9000 tysta människor gör verkligen ingen glad. Och när till och med spelarna hör mr B skrika på andra sidan planen då tycker jag nog att det är alldeles för tyst. Vi vet, vi som har varit där ett tag att publiken verkligen kan i Kålleseum. Men för att de ska kunna så måste Frölunda spela bra och det gör de ju verkligen inte hela tiden. Och då blir det alldeles dödstyst istället.

Carl Klingberg, jag gillar verkligen den killen. Han kommer att bli hur bra som helst. Den soloprestationen som han gjorde igår när han bröt in på mål och sedan retfullt enkelt lade pucken förbi FBK:s målvakt fick mig att rysa av välbehag. Hoppas att vi får se mer utav honom.

Imorgon är det ny match mot Rögle och vi är ett flertal som tar oss ner till Skåne för att från sittplats heja fram vårt lag. Lindab arena har en av de mäktigaste stämningarna jag har upplevt men bortastå besöker man bara en gång. Därför blir det sittplats för oss imorgon.

Japp, imorgon smäller det. Då ska jag hålla utbildning alldeles själv i det nya systemet. Jag har gjort det förut men inte på det här sättet och inte inför den här målgruppen. Men det kommer säkert att gå bra. Det gäller bara att intala sig detta.

Och det är ju det som hjärnan är så bra på. Om man säger saker till själv tillräckligt många gånger så börjar den tro på det. Vilket jag har lärt mig både på det negativa och positiva sättet genom åren. Just det här har fått mig att fundera en del idag när jag och kompisen hade vår sms-diskussion om klyschor och vad det är som gör att han avskyr dem så. Anledningen till varför fick jag aldrig riktigt fram och inte heller vilka som han stör sig på. Men en dag kanske vi kan ha den här diskussionen öga mot öga för den fascinerar mig. Och eftersom jag har läst mycket om personlig utveckling den sista tiden blir det extra påtagligt.

Till en början tog jag åt mig när han sa vad han tyckte, men sedan vände jag och vred på det en hel del och fick en annan syn på det hela. Och hittade en annan infallsvinkel som jag inte hade tänkt på innan. Väldigt fascinerande!

Men nu ska jag i alla fall softa i soffan och ta det lugnt inför morgondagen! Visualisera att jag står där framme i talarstolen och levererar en strålande utbildning