Jag och A skrattar så att vi har ont i magen. Ikväll ska Frölunda möta Brynäs i Brynäströjor. Allt pga att deras egna tröjor blivit kvar i Campus Frölunda på Frölundaborg. Åh herregud, vad det kommer att se lustigt ut  Det ska bli otroligt intressant att se hur det blir. Undrar om vi får rätt nummer på rätt spelare??? Japp, det återstår att se.

Det är konstigt hur man reagerar i olika sammanhang där negativt kontra positivt är inblandat. Igår skrev jag ett inlägg på resebloggen på WWS där jag frågade om den uppskattades utav läsarna och vad de ville ha mer utav. På kvällen hade vi fått sex kommentarer varav fem var positiva och en var negativ. Alltså övervägande bra, men ändå var det den negativa som fastnade framför mina ögon. Varför är det så? Jag borde ha tagit åt mig det positiva som dök upp istället för att reagera som jag gjorde. Sedan tar jag åt mig av den negativa kritiken också och jag vet att allt inte uppskattas utav alla. Det är ju bland annat därför som vi fortfarande har krig här i världen, för att vi inte kan tycka om alla och för att folk inte lär sig utav sina misstag. Men nu handlade det trots allt om en liten reseblogg där våra tankar och känslor under en resa skildras. Och då behöver det inte vara så seriöst alla gånger.

Nu blir det inte någon reseblogg den här gången eftersom A och jag har bestämt oss för att ställa in resan. Det blir alldeles för dyrt att åka bara hon och jag och eftersom det förhoppningsvis blir ett slutspel för Frölunda också så kände vi att vi hellre ser matchen på tv och sparar pengarna till dess. Det kommer dyka upp fler tillfällen när vi kan åka iväg.

Vår helg i Gävle vid jul snöade ju inne så nu försöker vi göra ett nytt försök. Tråkigt nog är det bara A och jag som ska upp utav gänget och därför bestämde vi oss för att boka hotell istället för att flänga hem direkt efter matchen. Det är dessutom en sen match som inte är slut förrän vid nio så vi hade inte varit hemma förrän tidigt på morgonen till söndagen. Då är det skönare att kunna sova gott och äta en härlig hotellfrukost innan vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Jag tänkte att jag skulle reseblogga även den här gången eftersom det uppskattades så utav de som läser på WWS. Och förmodligen får sig de frånvarande resenärerna en känga. Och inte är det dem som allt som oftast åker med utan de allra flesta "vanliga" resenärer som inte längre följer med. Inte ens till Karlstad där vi hade buss var det full uppslutning och det tycker jag är lite tråkigt.

Vad underbart att solen skiner från en blå himmel just nu och att man slipper se en enda snöflinga utanför fönstret. Just nu skulle jag vilja ha vår och värme istället för det här hemska som är utanför fönstret. Jag är rätt trött på det hela. Men tyvärr får vi väl dras med det ett tag till.

Väckarklockan är satt till 04.10 så jag ska strax bädda ner mig i sängen med min bok och hoppas på lite sömn. Imorgon bitti blir det att ta bilen ut till min gamla arbetsplats för att tillsammans med några i gänget kolla på Sverige-Finland i OS-hockeyn och äta frukost ihop. Det ska verkligen bli jätteroligt att träffa dem, även om det innebär att jag istället för att ta tåget utnyttjar bilen. Men som det har sett ut de sista dagarna så funkar ju inte tågtrafiken jättebra pga all snön. Det är bara att hoppas att vägarna är bättre till imorgon också. Men det ser vi då. Och så hoppas vi så klart att Sverige klår grannlandet

Jag inser att jag inte är aktiv på att skriva här längre, men det kan nog bero på att jag inte har så mycket som händer i livet just nu som jag behöver bearbeta på det sättet. Jag är ju typen som skriver väldigt mycket när jag mår dåligt och just nu mår jag bra. Och det händer inte heller så himla mycket i mitt liv mer än att det rullar på. Om jag tänker tillbaka så skrev jag ju otroligt mycket om mr B och annat förr men eftersom han inte finns i mitt liv längre så behöver han inte avhandlas heller. Även om jag ibland tänker på honom och det som har hänt mellan oss. Och det är väl kanske inte så konstigt eftersom det ändå är tre år utav mitt liv. Fast det känns otroligt skönt och jag är glad att det gick som det gick.

Igår avtackade vi en utav mina kollegor som går i pension nu. Tänk, ett helt yrkesverksamt liv som nu är över. Många utav mina kollegor har jobbat länge med det de gör idag och mina sju år är en droppe i havet jämfört med alla andras 20, 25 och 30 år. Det måste vara många kollegor och människor som har passerat genom deras liv. Undrar hur många utav de som jag i dagsläget har kontakt med som kommer på min pensionsavtackning om sisådär 32 år eller nåt sånt? Om det ens blir en sådan, för vem vet vad som händer under de närmaste åren? Vi vet ju faktiskt inte vad livet har i beredskap för oss. Självklart hoppas jag att jag får vara frisk och må bra under de här åren och kommer få njuta utav det mesta som livet har att erbjuda.

Just nu är det fredag och det närmar sig lunchtid. Det ska bli härligt att gå ner till Feskekörkan och köpa något gott. Jag börjar bli rejält hungrig. Ikväll ska vi ha medlemsträff med WWS och det blir intressant att se vilka som dyker upp. Om det är några utöver oss som alltid är med på sådana här saker. Det hade varit roligt att träffa lite annat folk också.

Det är ännu en sådan där dag som jag förr hade lite ångest inför. Just för att jag alltid påmindes om att jag var singel. Men i år mår jag riktigt bra och påverkas inte speciellt mycket. Jag njuter utav att vara jag och jag är trygg i mig själv och mina känslor. Och det känns så skönt! Istället för att vara ledsen och nere över att fira den här dagen själv så ska jag göra den bästa utav den och göra den till en egodag där jag bara gör saker som jag tycker om. Dessutom så får jag besök utav en liten underbar kille och en bästa vän som jag tycker mycket om och det ska bli roligt det också. Sedan har jag trots allt en fyrbent grå vän som rantar omkring här och talar om att han tycker om matte 

Ja, det var kompisens citat från dagens GT där hon hade fansens röst för Wild West Support. Och jag måste hålla med henne. Igår var han outstanding och jag njöt verkligen utav hans skridskoåkning. Han var precis överallt på banan och det var riktigt roligt att se. Över huvudtaget så var det en grym avslutning på matchen. När klockan visade på 19.54 i sista perioden så laddade Bäckman bössan och det jublet som steg mot Scandinaviums tak efter att den svarta trissan gått över mållinjen kan jämföras med ett guldjubel. Herregud, vad alla skrek! Det var något helt enormt!

Frölunda klarade av att få med sig tre poäng trots att Dahlén var ensam i båset och för andra matchen i rad så tog de en seger. Det är inte många gånger den här säsongen som det har hänt. Nu kan vi gott luta oss tillbaka och ta lite hockeysemester under OS-uppehållet.

Det är måndag igen och himlen är återigen grå utanför fönstret. Det känns inte som att det har varit speciellt många soltimmar de sista veckorna. Och kanske var det just därför som jag kände mig på så bra humör i lördags när solen faktiskt sken lite grann. För även om snön ligger vit på marken så behöver vi ha solljuset. Det saknar jag.

Igår var den sådan där trist och grå dag där jag kände mig lite nere. Förmodligen var chocken från händelsen i lördags som fortfarande satt kvar i mig och gjorde mig låg. Men jag fick muntrat upp mig när föräldrarna kom på fika och pappa fick upp mina hockeyklubbor på väggen. Nu hänger Ström och Fabbes klubbor där så snyggt . Lite stolt är jag allt att jag har stycken sådana från idolerna. Fabbe får jag ju dessutom se på isen idag när Frölunda möter Luleå och även om det ska bli skoj så hoppas jag ju så klart inte att han gör en alltför framträdande roll. Vi behöver poängen som är så viktigt just nu.

Det är underligt hur kroppen reagerar vid olika händelser. När mr B;s son idag fick en puck på sig vid värmningen blev jag som paralyserad. Jag kunde inte göra något trots att jag så gärna ville. Istället var det A som flög ner och fram till dem. Nu hade han tur och den nuddade bara kindbenet och även om han blev chockad och fick riktigt ont så var det en jäkla tur. Det kunde ha gått mycket, mycket värre.

Trots att Frölunda gjorde en riktigt bra match och vann så har jag inte kunnat tänka på så mycket annat under kvällen än hur det gick med honom. Jag fick aldrig chansen att prata med honom och fråga honom hur han mådde. Och det har malt i mig hela kvällen. Jag som har talat om för honom att jag bryr mig om honom trots att hans pappa och jag inte pratar med varandra och idag kunde jag inte ens komma fram till honom och fråga hur han mådde. Usch  det gör ont i mitt hjärta. Visserligen tror jag inte att han tänker så men det gör inte saken så mycket bättre. Just nu hoppas jag bara att han mår bättre.

Jag har landat på västkusten igen sedan lite drygt 24 timmar tillbaka. Vi hade en otroligt rolig resa där vi skrattade mycket och sammanlagt har vi nog åkt ca 180 mil. Det är mycket det. Uppresan var inte så farlig men det var värre igår när vi skulle hem. Då kändes de 12 tolv timmar som vi satt i bilen som en evighet. Och inte blev det bättre när vädret började började strula med blåst och snö när vi kom strax ovanför Götene. Men vi kom hem välbehållna i alla fall.

Både mat och hotell var riktigt bra uppe i Sundsvall och helgen har gått snabbt. Det var roligt att få besöka en ny arena i form utav Fjällräven center i Örnsköldsvik och jag tackar x för att vi fick chansen . Tur att jag hade målsman med mig eftersom jag som tioåring aldrig hade kommit in annars . Det som förundrade mig där uppe var dock att det var en enormt enögd publik. Visst hemmapubliken brukar alltid hålla på sitt lag men tom jag kan erkänna när mina spelare gör fel och jag skrek åt både Pebben och några utav de andra under matchen i lördags. Detta klarade dock inte MoDo-supportrarna av utan det var hela tiden Frölunda det var fel på. Och särskilt när Foppa var på isen. Den spelaren är uppenbarligen fridlyst. Fast han brukar vara väldigt duktig på att dra igång saker innan och sedan spela oskyldig när motståndarna ger igen. Något som hans egna fans inte ser eller väljer att inte se.

Jag är riktigt nöjd med hur helgen har varit och jag gör gärna om det hela med tjejgänget någon mer gång.