Ja, eller nästan i alla fall. Så när som på två kilometer eller så. Det var vad jag körde totalt igår tur och retur Alingsås-Södertälje. När det kommer till hockeyn så slutade ju matchen med förlust och vi var alla rätt trötta på lallandet som det här laget gör. Jag förstår inte varför inte kompetensen och kunskapen som finns i det här laget tas tillvara på rätt sätt. Vad är det som gör att ledningen inte får dem att jobba åt samma håll? Nä, allvarligt talat, något måste hända.

Resan i övrigt då? Jo, vi var sex stycken supportrar som möttes upp vid Scandinavium vid halv tio för vidare avfärd Södertälje och Scaniarinken. Jag måste säga att det kändes lite konstigt att agera reseansvarig men det gick som en dans det också. Efter några stopp på vägen så anlände vi Scaniarinken vid 15. Väl där träffade vi på supertrevliga matchvärdar och jag blev riktigt glad över det. Till skillnad mot Jönköping i torsdags där jag höll på att bli stoppad för att jag ville gå fram och prata med kompisen som stod en bit in i arenan. Jag tycker verkligen inte om att bli behandlad som en huligan bara för att jag har en motståndartröja på mig och för att några få människor förstör för oss andra supportrar. Men här uppe var det en helt annan stämning och vi blev inte ens visiterade. Skönt!

Några minuter senare stötte vi på resten av gänget som redan var på plats där uppe. De hade ju via Jönköping på torsdagen tagit sig uppåt och bott på hotell. Lille J (mr B:s son) var som vanligt på ett ypperligt humör och retades med mig  Vi skrattade och stojade så att gnistorna rök haha. Som tur var så var hans pappa på riktigt bra humör igår och lät oss hållas haha.

Det blev en period på bortastå för mig och A. Sedan gjorde vi mr B och J sällskap på sittplats. Härligt  Ibland ska man helt enkelt ha lite tur.

Det där med att hitta brukar jag inte ha jättesvårt för men hemvägen blev lite tokig. Efter ett litet distraherande samtal på telefonen så lyckades jag köra fel. Fast å andra sidan stod det trots allt Göteborg på skylten så vi hade kommit hem, men inte gemensamt med de andra haha. Det blev bara att göra en Göteborgare och ta sig tillbaka till rätt väg och sedan vidare för att möta upp gänget. Och fram kom vi ju, även om vi var lite sena.

Konstigt nog så brukar jag glömma förlusterna rätt snabbt, allt bara för att vi alltid har så trevligt med WWS-gänget. Hockeyn är det som binder oss samman men vi har numera också vänskapen. Verkligen jätteskoj!