Jag vill ha er hjälp! Jag har börjat på en ny novell. Det var ett tag sedan jag skrev en. J är den som gett mig inspirationen. Men jag har inte kommit så långt. Nu vill jag veta med hjälp av er om jag ska skriva klart den. Är det någon som är intresserad av att läsa fortsättningen? Här kommer i alla fall början

-          Jag kommer till helgen.

Orden stod där på skärmen och tycktes lysa henne rakt i ansiktet. Hon visste inte hur hon skulle reagera. Lyckan tumlade om i hennes bröst och de svarta bokstäverna som förmedlade budskapet skimrade genom hennes tårar. Men det var tårar av lycka. Äntligen skulle hon få träffa honom. Efter timtals pratande på msn, på telefon och alla dessa sms som kostat dem skjortan så skulle hon få se honom öga mot öga. Få vara nära honom och ta i honom. Ge honom den där kramen som hon längtat så efter. Sluta honom i sin famn och bara njuta av närheten.

    Emmas hjärta bultade hårt där hon stod på perrongen. Alexander skulle snart komma in med tåget och hon var jättenervös. Den där gången för en vecka sedan när han hade sagt att han skulle komma ner hade hon varit jätteglad. Hon hade inte haft en tanke på att det var första gången som de skulle ses och alla känslor skulle komma upp till ytan. Men samtidigt så var det mysigt att ha den där känslan av nervositet som bråkade i bröstet. Händerna skakade och hjärtat slog saltomortaler i bröstet. Precis som det ska vara när man är kär och galen. Fast kär visste hon inte om hon var ännu. Det var ju första gången som de träffades och även om de trivdes jättebra ihop när de pratade på msn och i telefon så visste man ju inte. Sommareftermiddagen var fortfarande varm och det var otroligt eftersom det redan var i slutet av augusti. Sommaren hade dock varit helt igenom underbar med vackert väder nästan varje dag. Emma hade klätt sig i ett vitt V-ringat linne i linne som lät huden andas. Till den bar hon en kort lila kjol som visade upp hennes brunbrända ben.
-          Tåg från Karlstad kommer nu in på spår 8.

    Meddelanderösten som kom ur högtalarna fick henne att rycka till. Nu var det dags. Emma började gå närmare spåret. Hon hade redan kollat in ankomsttavlan efter vilket spår som tåget skulle komma in på, men hon hade inte ställt sig precis vid spåret förrän nu. Det blå SJ-tågets medar gnisslade mot spåren när det bromsade in och till sist stannade vid perrongen. Det var en allsköns blandning av folk som började välla ut genom dörrarna. Där var kostymklädda herrar i femtioårsåldern som kom från någon affärsresa uppåt landet och nu skulle hem till familjen. Likaså var det studenter som skrattade och flamsade på sin väg mot en trolig kväll på stan. Sedan var det en och annan pensionär som kom dragandes på välbevarade resväskor från 40-talet. Tillsammans utgjorde de en myllrande blandning av färggranna kläder ihop med brunbränd hy. Emma spejade i folksamlingen efter Alexander. Till en början så hittade hon honom inte. Men så delade sig en grupp med människor mitt itu och där stod han; mörkhårig, brunbränd och förödande snygg. Hennes alltigenom. Det var i alla fall vad hon hoppades. Ett leende spred sig i hennes ansikte när hon såg honom. Förhoppningen om en härlig helg tillsammans slogs tillsammans med nervositeten om herraväldet i hennes bröst. Hon såg exakt när han fick syn på henne också. Hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende och han började gå emot henne. Ju närmare han kom desto lugnare blev hon. Hon insåg att hon inte hade något att vara nervös över. Det här skulle gå alldeles utmärkt. Så stod han där framför henne. Gröna ögon blickade in i bruna och fastnade där. Till en början rörde sig ingen utav dem. Men det höll inte i många sekunder.
-          Hej sötis! Smeknamnet som han hade gett henne redan från början gled lätt över hans läppar och fångade Emma som i ett skruvstäd. Hans röst var ännu mer underbar i verkligheten än på telefon och det kändes som om hon skulle smälta.
-          Hej snygging! Självklart svarade hon med samma mynt och hon såg hur glad han blev över hennes hälsning.

Han lät ryggsäcken glida ner på marken innan han böjde sig emot henne.
-          Så får jag den där kramen som jag har längtat efter i flera veckor? Rösten var retsam men samtidigt längtande. Emma kunde inte annat än le.
-          Självklart.

Så var hon i hans famn. Hennes armar gled upp kring hans hals medan han lät sina fånga hennes midja. Hon kröp tätt intill honom och drog in hans underbara doft i näsan. Han luktade så gott! Det var en blandning av kryddig after shave och den unika doften av man. Hon var uppenbarligen inte ensam om att finna kramen oemotståndligt härlig.
-          Mm, så gott du luktar! Det här har jag längtat efter länge. Hans röst var smekande då han viskade detta i hennes öra.
-          Det är du inte ensam om att ha gjort. Emma kunde inte låta bli att låta rösten färgas av glädjen över att ha honom där. Hon drog sig en bit ifrån honom och såg in i hans ansikte.
-          Det känns underbart att du äntligen är här.
-          Jag tycker att det känns härligt att vara här. Hans bruna ögon glittrade av munterhet och lycka. Hoppas att det blir en riktigt bra helg.
-          Mm, det får vi hoppas. Kom, jag har bilen på parkeringen. Emma drog sig ur hans famn och tog hans hand. Hand i hand vandrade de emot hennes bil som hon efter många om och men hade fått en parkeringsplats till. Fredag eftemiddag och kväll var ingen lyckad tidpunkt att försöka få parkering vid Göteborgs centralstation. Men till slut hade hon lyckats.