Jag hymlar inte om att jag har en blogg och därför var jag fullt ärlig när han frågade igår. Han såg ju det hela på min dator när han lånade den. Han undrade om han finns med och det gör han ju. Det hymlar jag inte med. Kanske kan det bringa en hel del klarhet i hur det har varit om han kommer hit och läser. Just nu är det alldeles för mycket annat runt omkring som rör till det så jag bryr mig inte om att den syns. Jag står för det jag skriver. Och det jag känner. Det har jag gjort hela tiden, så också nu.
Det är förunderligt hur livet hela tiden kommer ivägen på ett eller annat sätt. Hur det skapar olika vägar som vi väljer att vandra på. Vi får olika styrka beroende på vad vi råkar ut för och hur vi väljer att tackla det. Jag trodde nog aldrig att jag skulle vara den jag är idag när jag ser tillbaka hur jag var för några år sedan. Då när jag hade det som jobbigast med panikångesten och rädslan för epilepsin. Då när hockeyn fick stå tillbaka för att jag inte vågade sitta själv i Scandinavium utav rädsla för epilepsin. När ångesten kunde krama mig i sitt stenhårda grepp och få mig att bli totalt blockerad. Det finns vissa gånger när jag känner av det idag också men inte på långa vägar såsom då. Och den bästa hjälpen fick jag trots allt utav psykologen som jag valde att gå hos förra året när det var hektiskt på jobbet. Det fick mig att se att det inte var bara rädslan för epilepsin som ställde till det. Utan min vilja att ha kontroll på allting. Jag är nog fortfarande lite av ett kontrollfreak men jag försöker också släppa på det och göra något utanför ramarna. "Think outside the box" om man ska använda en fin klyscha 
Som allt annat som händer så kommer det här också visa sig bli en motgång eller lärdom som ger mig ännu mer styrka i framtiden.
Postat i: Livet och kärleken Permalink Kommentarer [0]