Igår var jag på dans för första gången på två veckor. Och som vanligt står jag där som värsta panelhönan ibland. Eller ska man säga för den mesta tiden. Varför ska det vara så jäkla svårt att bjuda upp? Jag har skrivit om det förut, våndats över det förut, men det känns inte som att jag kommer förbi det. Jag har inga som helst problem att bjuda upp kompisen eller killen som bodde med oss i Malung. Jag tackar inte heller nej när jag blir uppbjuden men att våga ta steget att bjuda upp någon annan får mig att bli stel som attan ibland eller så tar det mängder av minuter innan jag har samlat mod. Jag har under många år jobbat med mig själv, kommit över rädslan för min epilepsi mm men det här känns som ett oöverstigligt hinder. Till slut blir det en ond cirkel också, för ju oftare jag är ute och bara dansar med de jag känner och inte bjuder upp desto mer känner folk igen mig och tänker: "jaja, det är tjejen som bara dansar med vissa". Det är ju inte så jag vill ha det. Jag vill också dansa! Även om modet sviker mig allt som oftast.
Men viljan att faktiskt komma över det finns där också. Styrkan har jag också. Det är bara att sätta igång och jobba med det också.
Postat i: Dans Permalink Kommentarer [2]
W idé om att bjuda upp var tredje kille du ser, är kanon, men kanske är lite omvälvande till en början.
Varför inte se till att bjuda en kille var tredje dans istället? Ta första bästa (dvs nån som verkar någorlunda nykter, inte är alltför svettig och inte ser tokelak/viktigpettrig ut), när låten innan är slut.
"Får jag lov?"
Du kan, du vill, du vågar! ;-)
Skrivet av GPS den 02 augusti, 2009 kl. 23:10 #
GPS: Vännen tack ;-) Jo, jag vet och jag klarade det igår också :-)
Skrivet av Nettzi den 03 augusti, 2009 kl. 06:47 #