När jag städade idag fann jag början på något. Nedan finner ni den. Jag måste nog erkänna att den känns helt okej. Undrar om den är värd att fortsätta på?

Att ensamhet kan sätta så djupa spår. Genast när man såg hennes ansikte förstod man att den medelålders kvinnan varit ensam under hela sitt liv. Hennes ansikte hade den karaktär och styrka som kommer sig av att alltid lita till sig själv. Runt hennes blåklintsögon syntes ett fint nätverk av rynkor. Ändå fascinerades betraktaren av det ljus som fanns i blicken. Man såg att hon hade accepterat sin situation och därigenom blivit ännu starkare. Den bibehållna, kurviga kroppen var för dagen klädd i en svart dräkt med en rak svart kjol som gick till knäna. Man såg den inte då den dolde sig bakom skrivbordet men man anade den. Till detta bar hon en vit blus och en svart kavaj som var insvängd i midjan. Till skillnad från andra kvinnor i samma ålder hade hon inga högklackade skor utan istället bar hon ett par bekväma låga pumps som inte gjorde hennes fötter trötta efter en dags slit på kontoret. Det blonda håret som troligtvis svallade en bit ner på ryggen i utsläppt tillstånd var nu uppsatt i en knut för att inte vara i vägen. Betraktaren såg hur tjockt det var och förstod att det krävdes rediga tag med hårborsten för att reda ut det.

För stunden var kvinnan fullt upptagen med att skriva på datorn. Händerna var flinka och flög fram över tangenterna. Hon behövde inte titta ner för att se var bokstäverna var utan hon var fullt koncentrerad på det brev som hon skulle skriva rent. Från diktafonen till vänster om henne ljöd en röst om hon enkelt följde. När diktamen var slut och hon hade fått ner det hela stängde hon av diktafonen med rynkad panna och betraktade texten på skärmen. Men efter ett par snabba tangenttryckningar slätades rynkan ut och ett leende dök upp på hennes läppar. En suck kom över hennes läppar när hon lutade sig tillbaka och sträckte på sig. Betraktaren såg hur hennes välformade bröst strävade mot tyget i blusen. Kanske var det en rörelse eller kanske var det hans blick som fick henne att inse att hon inte var ensam. För först nu upptäckte hon att hon var iakttagen. Hon ryckte till när hon mötte den otroligt snygge mannens blick och ett drag av rädsla gled snabbt över hennes ansikte.

Mannen i dörröppningen undrade vad det var för något som hon hade råkat ut för som skapade en sådan rädsla för män. För han kunde inte komma på att det var något annat än hans närvaro som fått rädslan att blossa upp inom henne. Det försvann dock lika snabbt som det dykt upp och han undrade om han bara hade inbillat sig uttrycket. Men kvinnans något tunna röst som frågade vem det var han sökte övertygade honom om att han hade haft rätt. Han hade skrämt henne. Lugnt tog han henne i hand och presenterade sig.

- Hej. Daniel Risling heter jag. Jag skulle träffa Michel vid fyratiden.

Daniel såg hur kvinnan kastade en blick på klockan som för att tala om att den faktiskt passerat den utsatta tiden för en kvart sedan. Han var medveten om det, men han hade inte kunnat undvika förseningen. På vägen till mötet hade han fastnat i en bilkö och dessutom så hade batteriet i hans mobil dött så han hade inte kunnat meddela förseningen. Han såg dock att det inte hjälpte att säga något nu. Kvinnan hade redan sin uppfattning om honom klar.

- Tyvärr har Michel gått för dagen, sa kvinnan med deltagande ton. Han var tvungen att hämta barnen på dagis då hans fru har råkat ut för en olycka och inte kan köra. Dessutom så kan jag inte påminna mig om att det fanns något möte inbokat vid den här tiden i hans kalender.

Hon lutade sig ner över skrivbordet för att kontrollera i kalendern så att hon sa rätt och Daniel fick en god blick över hennes välformade bakdel. Han fann henne mer och mer intressant och det var inte bara hennes välformade kropp som fångade hans intresse. Han skulle vilja se bakom det där reserverade ansiktsuttrycket och upptäcka vem kvinnan där var.