Det blev överlag en bra dag. Jag känner mig dock lite seg nu, men det är väl som det ska vara. Det gick bra hos företagshälsovården. Självklart är det alltid tufft att prata om sig själv. Öppna sig, tänka efter och framför allt erkänna vad jag är rädd för. Vi pratade en hel del om epilepsin och oron för den. För det är trots allt  många gånger som det är den som är boven i dramat. Det är den jag är rädd för när jag känner av yrsel och annat. Och varför är jag rädd för den? Vi kom nog fram till att jag innerst inne skäms över den. Eller rättare sagt skäms över anfallen. De gånger som jag har haft anfall (det sista var trots allt 12 år sedan) var ju alla under ungdomstiden. Då allt skulle vara perfekt och ingen skulle vara mer onormal än någon annan. Och det är det är nog mycket det som det hänger på även idag. Att jag har svårt att säga nej för att jag inte vill att andra ska se ner på mig. Men samtidigt är det trots allt en styrka att säga nej och ta vara på sig själv. W sa något till mig förra veckan som fastnade: "Om du tar hand om och hjälper alla andra, vem tar hand om dig?" Det är alldeles sant. Som människa är du dig själv närmast. Och du måste ta hand om dig själv först och främst.

Vi pratade mental träning och mindfulness också. Det är jättebra med mental träning men det är inte alla människor som fixar hela biten där. Jag använder mig utav det dagligen och till viss del har jag märkt att jag mår bättre. Jag känner mig väldigt avslappnad när jag har gjort det. Men samtidigt har jag kvar alla de här tankarna över hur jag mår. Och det är många gånger som det är dem som ställer till bekymren. Hjärnan kan till exempel inte känna skillnad på vad som verkligen händer och det som man föreställer sig ska hända. Mindfulness går ju ut på att man observerar tanken, accepterar den och sedan släpper den. Istället för att hänga fast vid rädslan så accepterar du att den finns där och blåser iväg den som ett andetag. Det tar med all sannolikhet ett tag innan man kommer in i det där men när man gör det är det enormt befriande och också användbart. Hon sa också nåt annat som jag tog fasta på. Om jag har känslor och tankar som jag har burit på i så många år så kan jag inte bara kasta bort dem över en natt. Det tar tid att ändra ett inlärt beteende. Men det går att ändra. Och eftersom jag vet hur det är att låta bli att göra något som man tycker om för att man är rädd för vad som ska hända så tänker jag inte låta det hända igen.

Det här går också att bekämpa. Och bara att ta steget att analysera, be om hjälp och sätta upp ett litet varningens finger gör en hel del. Och jag växer som människa för varje sak