Jag börjar mer och mer överväga att försöka få sittplats till de flesta bortamatcherna. Jag är så jäkla trött på Goa Gubbars beteende varenda gång. Igår kunde de i alla fall hålla tyst under tiden som Linköping hyllade en av sina juniorer men sedan var det fullt ös. Utan trumma visserligen men trumkillen var där och han var mäkta irriterad över att folk inte hejade på laget så som han ville. Han höll på att sätta armbågen rätt i ansiktet på mig där han stod och viftade. Suck! Jag håller på Frölunda precis som dom och jag hejar när jag vill. Jag är inte någon medgångssupporter bara för att jag inte öppnar käften när de beodrar mig att göra det. Istället blir jag precis tvärtom. Jag tappar sugen att heja och då drabbas liksom laget. Och det vill jag inte. Dessutom är det ofta som de inte kommer i tid till periodstarten utan dyker in när det har gått några minuter och stör oss andra där vi står och tittar. Allt är minst sagt irriterande. Det är så tråkigt att sådant här ska förstöra för vi håller alla på samma lag och vi borde alla kunna hålla sams där uppe på läktaren.
I lördags var J:s födelsedag. Sonen till puckot som jag ägnade tre år till innan jag vaknade upp. Jag skickade en hälsning via FB igår, men vet inte om han läser den eller om pappsen är in och raderar den också precis som allt annat. Jag tänker i alla fall på honom och hoppas att han känner det. När vi färdades längs vägarna igår var det en del minnen som dök upp och det är väl inte så konstigt. Eftersom vi alla har umgåtts genom hockeyn så finns det en del minnen där. Jag ägnar dem en tanke men låter dem sedan sjunka undan. För jag vet att det inte kommer något gott ur att älta det. Det som skett det har skett. Och även om det har varit tuftt så skulle jag inte vilja vara utan det. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och andra under de här tre åren. Så tack, herr pucko för att du fick mig att bli starkare ;)
Postat i: Frölunda o Hockey Permalink Kommentarer [0]