Jag hade svårt att slita mig ifrån hemmet idag. Ville bara stanna hemma och gosa med min katt. Det känns bedrövligt att se honom och tänka att jag kanske inte kommer att ha honom i livet länge till. Jag vill inte... Men nånstans måste jag vara realist och se att det faktiskt kan gå så. Även om jag så klart inte hoppas på det. Jag hoppas ju att medicinen ska hjälpa och jag ska få tillbaka min underbara katt igen. Det är otroligt hur mycket man fäster sig vid dem. De blir som en alldeles egen familjevän som ständigt finns där. Jag hoppas att han känner hur mycket matte tycker om honom och tar till sig min styrka och kraft. Imorse höll jag honom i famnen och viskade i örat på honom att vi skulle klara det här. Kanske töntigt när man inser att jag försöker säga det till en katt, men nånstans måste jag tro att han hör mig.
Postat i: Katter Permalink Kommentarer [0]