Jag var hos företagshälsovården igår. Om det är något som man får lära sig när man går så är att vända ut och in på sig själv. Att hitta det där som oroar och så. Igår testade vi mindfulness. Jag har ju använt mig av mental träning ett tag nu men det känns inte som att det gör så mycket nytta. Därför tyckte hon att jag skulle testa mindfulness istället. Och det har jag gjort. Jag ska fortsätta med det och se hur det blir. Det gäller att acceptera att tankar och känslor finns där och att vi kan observera dem, acceptera dem och låta dem vara. Och försöka fokusera på allt det där andra i livet. Till exempel hur underbart blå himlen är just nu, hur solen värmer skönt och att fiskmåsarna låter som om de skrattar när de skränar. Det finns så mycket ljud, dofter, intryck och annat som jag går miste om genom att hela tiden vara orolig. Jag vill jobba med den här människan som är orolig för en sjukdom som hon har varit fri ifrån i tolv år. Visa att under den där oroliga ytan finns det en kvinna som är stark i sig själv och som klarar att möta livet. Ibland undrar jag om det inte är bekvämt att ha epilepsin att skylla på. Att det är lättare att oroa sig än att ta tag och leva livet fullt ut. Kanske är det en tanke att spinna vidare på?

Vi pratade känslor igår också. Jag har ju ibland svårt att släppa in någon i livet. Förmodligen för att jag är rädd för att bli lämnad. Därför ville hon att jag skulle uppskatta hur rädslan för att bli sårad står sig i kontrast till viljan att träffa någon. Vilket är starkast? Jag vet att det är rädslan för att bli sårad. Det var därför som jag stod ut med mr B:s idiotier i ett helt år för att då fanns det någon som i alla fall tyckte om mig emellanåt istället för att gå ut och finna någon som tycker om mig hela tiden. För i det läget så skulle jag ju också vara tvungen att utsätta mig för risken att bli sårad. Ibland när jag fortfarande hoppet att det en dag blir vi. Jag vet att det är en otroligt dum tanke när jag vet allt som han faktiskt har gjort. Och han är absolut inte värd en kvinna som mig.

Oj, det blev många tankar så här på fredagsmorgonen. Men samtidigt är det otroligt skönt att skriva av sig och det är något som jag använder mig mycket utav. Nu när jag sitter här inser jag att jag ska ta och plocka fram min gamla skrivbok från när jag gick ensam på hockeyn. Se om tankarna och känslorna har förändrats något sedan dess. Det har de säkert även om det även då handlade om epilepsin. Men då var jag inte lika benägen att ta itu med det jag kände och försöka få rätsida på mitt liv.

Nu ska jag ta tag i arbetsdagen. Den sjätte inför semestern och idag är det halvdag som gäller. Jag och pappa ska ta med min katt och åka till Varberg över helgen. Sol, bad och trevligt sällskap på en härlig camping  Dessutom kommer vi att träffa vänner som jag inte har träffat på länge. Det ska bli skoj!