Under de följande dagarna funderade hon så att det knakade. Men hur hon än vände och vred på problemet så kom hon bara fram till en lösning: att tala om sanningen rätt upp och ner. Det fanns inga andra alternativ. Hon hade väntat alldeles för länge redan nu. Men hon var för feg för att göra det samma kväll som Thomas dök upp. Därför pratade hon verkligen med Ninni och lockade med henne på bio. Då skulle det inte bli en ren lögn när hon förklarade för Thomas att hon hade varit hos Ninni. Men hon kunde inte koppla av där hon satt i biosalongen. Tankarna malde i huvudet och oron satt som ett städ över bröstet. Därför var hon dödstrött när hon klev innanför ytterdörren vid tiotiden på fredagskvällen. Hon möttes av en mjukt upplyst lägenhet där det doftade av vaniljljus och där lugnande panflöjtsmusik genljöd luften. En tung suck undslapp henne när hon hängde av sig jackan. Olusten kröp i henne när hon fortsatte med att dra ur spännet ur håret och skakade ut det. Så drog hon ett djupt andetag och gjorde sig beredd på att möta Thomas. Men hon hann inte ens vända sig om innan hon hörde hans röst bakom sig. Den gav henne rysningar längs ryggraden och hon vände sig sakta om med bultande hjärta.

-          Hej Sara. Så underbart att se dig.

-          Hej själv. Det var skoj att se dig också.

    Hon såg hur han kom emot henne med öppna armar. Hon tvingade sig själv att stå kvar trots att det kröp i kroppen. Hon både ville och inte ville få en kram av honom. Det skulle vara underbart att krypa in i hans starka armar och få glömma omvärlden. Fast samtidigt var hon rädd för hur han skulle reagera om han kände hur hennes kropp hade förändrats sedan förra gången de hade närkontakt.

    Därför backade hon nu automatiskt när han kom närmare. Men ganska snart fann hon sig ståendes med ryggen mot hallväggen.

-          Får jag ingen kram idag? Thomas ögon glittrade av munterhet och hans röst var varm.

-          Ähum, stammade Sara med en röst som var torr som fnöske.

    Thomas rynkade pannan och undrade vad det var med henne. Hon var vackrare än någonsin och han kände genast hur åtrån grep tag i honom. Ända sedan den där dagen i augusti när de hade hamnat i säng så hade han tänkt oavbrutet på henne. Varje kvinna som han mötte jämförde han med Sara och ingen kom upp i hennes standard. Han hade flera gånger under åren som de hade känt varandra funderat på hur det skulle vara om de hade blivit tillsammans. Sara var en toppentjej och han tyckte jättemycket om henne. Det var också därför som han inte hade gått längre tidigare. Men så i augusti hade det hänt som han hade fantiserat om länge. Ingen av dem hade ju kunnat stå emot den åtrå som flammat upp mellan dem. Så här efteråt insåg han att det alltid funnits en sorts spänning mellan dem som till slut var tvungen att komma ut. Den natten hade varit hans bästa någonsin och nu ville han ha henne för resten av livet. Han hade insett att han älskade henne. Älskade henne mer än livet självt.

-          Sara, vad är det? Du beter dig så konstigt.

-                      Äsch, jag är bara trött. Tänkte att jag skulle få gå och lägga mig. Sara gav honom en skygg blick som fick Thomas att fundera ännu mera. Sara brukade aldrig vara blyg. Hon var alltid sprudlande framåt och tvekade inte att ta första steget. Därför blev han än mer konfunderad nu.

-          Men vi har ju knappt sagt hej ännu. Jag vill fortfarande ha en kram. Och förresten vad är det för trasa som du har gömt dig i?

Förvånat betraktade han utanpåskjortan som effektivt dolde kulan på magen. Han hade ännu inte under de år som de känt varandra sett henne i något annat än tighta följsamma kläder som framhävde hennes kropp. Sara var inte på något sätt rädd för att visa upp de behag hon hade och hon var stolt över sin kropp. Därför undrade han vad det var som fått henne att leta fram den här skjortan.

    Sara fick andan i halsen när han tog upp skjortan, men hon hade svårt att få fram sanningen därför blev det en snurrig förklaring som halkade ur henne istället.

-          Den här? sa hon och drog i skjortan. Den köpte jag för ett tag sedan. Visst är den snygg?

    Hon förstod själv hur dumt det lät och hon visste att Thomas inte skulle gå på hennes fint.

-          Snälla Sara! Försök inte lura mig. Du brukar aldrig ha sådana kläder så jag förstår inte varför du har börjat nu.

Han granskade henne med sina bruna ögon och hon kände att hon nästan blev fastnaglad i väggen av frågan som speglades mot henne. Oh gud, hur skulle hon kunna berätta det här? Hon ville inte att han bara skulle ta henne för barnet. Hon ville att han skulle älska henne, henne. Den insikten hade hon kommit till nu under den gångna veckans funderingar. Sällan hade hon väl funderat så mycket som den senaste tiden. Men när väl insikten infann sig så förstod hon hur rätt det var. Det var ju meningen att det skulle vara de två. De kände varandra utan och innan. Visste varandras akilleshälar. De hade ju trots allt känt varandra i många år och visste vad den andre gick för. Men samtidigt var allt så svårt. Hon visste inte vad han kände och hon ville inte förlora hans vänskap om hon talade om för honom att hon älskade honom. Frågan var bara vilket som var värst; att hon älskade honom eller att hon var gravid med hans barn?