Jag satt på tåget hem ikväll och funderade på roten till det onda. Varför får jag fortfarande de här anfallen av oro? Det är närmare 12 år sedan jag sist hade ett anfall och jag har varit utan tabletter i nästan fem år. Vad är det som gör att det fortfarande kommer stunder när jag är fullständigt övertygad om att jag ska få ett epilepsianfall? Jag blir så otroligt trött på mig själv. Vill verkligen inte må så här emellanåt. Men det enda att göra är att försöka hitta roten till det onda och ta mig vidare, ut mot säkrare och lugnare vatten. Jag vet ju att jag klarar det. Jag har gjort det i många år och kommer att göra det. Undrar om det är så att jag är rädd för att förlora kontrollen? Att människor runt omkring inte skulle hjälpa mig om jag fick ett anfall mitt ibland folk. Men jag har ju fått precis det och då var det några som hjälpte mig. Eller är det något annat som spökar och som ligger bakom? Hmm, tankarna snurrar hela tiden. Någonstans ska jag hitta dock hitta lösningen. Och om jag inte lyckas hitta den själv så får jag väl ta till hjälp. Det är inte fult att be om just det.
Postat i: Funderingar... Permalink Kommentarer [3]
Helt rätt. Man ska be om hjälp när man behöver det. Vänta inte för länge bara. Man kan bli så dålig att man inte klarar av att be om hjälp...
Skrivet av analytisk den 24 april, 2008 kl. 23:15 #
Analytisk: Jag är långt mycket bättre än jag var förr om åren så det är jag inte rädd för. Att jag ska ramla tillbaka dit igen. Men det gäller att komma till insikten vad det är som skapar det här. Och dit ska jag komma en dag!
Skrivet av Nettzi den 25 april, 2008 kl. 06:48 #
läser här ibland och förstår inte varför du inte söker hjälp.. jag menar inte nån konstig flummig bok eller lita till vänner utan söker psykolog/terapeut eller en kurator. Det du beskriver är ju precis sånt som de jobbar med, att du ska lära dig att gå vidare,man kan inte jobba ensam med sig själv hurlänge som helst.
Skrivet av 10.18.226.59 den 28 april, 2008 kl. 21:11 #