Egentligen vet jag ju att den är stressrelaterad. Det är då den dyker upp. Men det är jobbigt. Samtidigt så gör jag alla de där sakerna för att hjälpa upp det. Jag använder mina avslappningsband, både på tåget och hemma. Och jag ska försöka skriva av mig mer än jag gör idag. Försöka få ner varje dag hur dagen har varit och vad som kan göras bättre. Dessutom måste jag ännu mer än tidigare lära mig att släppa kontrollen. Jag tar det i den takt jag hinner och så får andra vänta. Jag tänker inte slita ut mig för att hjälpa andra. Jag tycker om att hjälpa till men någonstans måste det finnas en gräns. Och det är bara jag som kan sätta upp den där stoppskylten. Ingen annan.
Jag vet att jag många gånger ältar, stöter och blöter det hela. Men det är mitt sätt att hantera det, att gå vidare med det hela. Och någonstans finns ju ljuset i tunneln :-)
Postat i: Funderingar... Permalink Kommentarer [2]
Klart man måste älta, det är ett bra sätt att komma över saker och ting och får lite perspektiv till det. Det är tur att det finns kompisar som låter en göra det :)
Skrivet av Stina den 04 juni, 2008 kl. 21:19 #
Stina; Visst är det. Och särskilt skoj är det när man har nåt gemensamt som man kan skratta gott åt ;-)
Skrivet av Nettzi den 04 juni, 2008 kl. 21:38 #